Blogg af J

Murphy killed me once, I'll kill him back twice

2008-12-31T15:28:00.003+02:00

Efter en lång tystnad så hörs ett prassel i buskarna...

December föll på egen rumpa ganska hastigt. Det räckte inte med problem på jobbet som ledde till att broder Mosse (speciellt) och jag hamnade jobba som dårar för att "make ends meet", utan det måste ju komma mer. Utöver allt det vanliga som kommer i december i och med julen och familjens Lucia glöggfest så kunde måste det ju svälla över ännu mer. Murphy kunde ju inte bara lämna det där. Och svällde var precis det som hände.

En svensk som hade bråttom till flygfältet orkade inte riktigt se efter och smällde upp en dörr som jag höll på gå förbi. Det blev en direkt knock out. Men det finns inte så mycket i mitt huvud att försvara så jag steg upp och putsade av kostymen och fortsatte min väg. Det tog inte ens ont - inte förrän kvällen där på. Fredagen den tolfte så satt vi och spelade FIFA07 med min goda vän Daniel när min käke började verka så att nordanvinden sinade. Jag tog en Burana 400 och levde med det. "Det som inte dödar - det stärker" heter det ju. En stund senare tog jag en till och käken kändes lite mer öm, men inte tänkte jag på det ... inte förrän fyra på natten då jag vaknade med en värk sällan skådad och med halva ansiktet uppsvullet som en fotboll. Linda vaknade och väckte därpå Daniel och så bar det av mot jouren på Lojo sjukhus.

Snabbt skickades jag till röntgen och blev välmottagen ... enda tills jag skulle till läkaren. Visst behöver ju "doctors in training" få prakticera men gjorde det misstag jag oftast gör. Klockan sju på morgonen så kom en ung pojkvasker, klädd som en dålig kopia av Eminem, inklivande och jag tänkte tyst för mig själv; "snälla säg att det där inte är läkaren". Men visst var det han.

I fyra timmar väntade vi på att jag skulle bli inkallade. Daniel gick några varv till sjuksköterskorna och de meddelade att läkaren hade blivit informerad flere gånger om att jag väntade. De hade ändå så mycket medlidande att de gav mig mera smärtstillande. Efter fem timmar så kom läkaren och kallade in mig och menade på att han "tappat bort" mig från sin lista och att jag därför hamnat vänta. Smärtan var för stark för att jag skulle ens orka säga nåt väldigt sarkastiskt åt honom.

Och vad kunde han säga? Han förstod sig inte på röntgenbilderna och skrev en remiss till en specialist i Helsingfors. Efter det väntade jag en stund på att han skulle förstå att skriva nåt smärtstillande åt mig som har lite mer hästkrafter än en mäsig Burana 400, men det måste jag till slut be om.

Värsta var att detta nu var lördagen den 13nde december - det var mors luciaglögg och vi hade gäster på kommande. Så jag ringde till specialisten och undrade om jag kunde boka om och komma på söndagen. En specialist som jobbar på en privat mottagning får tillräckligt mycket fyrk att han inte hade mycket annat att säga än "tack och vi ses imorgon". Glöggfesten gick sen över i koma. Akutvårdande storebror Mats satt brevid mig och berättade om alla droger som jag kunde be om för att stilla min smärta och det blev en helt kul diskussion till slut.
Som tur hade gästerna varandra att underhålla så jag kunde låta allt snurra framför mig som en halvfebrig nerknarkad patient.

På söndagen så var det sedan specialistens tur och specialist var precis vad han var. Efter två ordentliga röntgen av min undre käke så var diagnosen klar; en fraktur i käken som sedan hade inflammerat en tand. En massa läkartermer kom där före, emellan och efter, men detta var nu diagnosen i korthet. Daniel hade skadeglatt önskat att de skulle gipsa hela mitt huvud men läkaren var av annan åsikt. Efter en längre psykisk förberedning för min del så smällde han in tre bedövningssprutor i käften på mig och sedan rev han ut den inflammerade tanden. Så hamnade jag på dubbel-penicillinkur (rätt så stark sådan) och mer smärtstillande för en vecka framöver, vilket gjorde att jag var halvyr hela den tiden.

Dock var specialistläkarens min nåt av det bästa under detta år efter denna diskussion:
Läkaren: Nåh, hur mycket sjukledighet vill du ha?
Jag: Hur mycket behöver jag?
Läkaren: Medicinen kräver i sig ingen sjukledighet - de har inga trianglar på sig, men allt beror på hur du klarar din arbetsuppgift under medicinering och hur mycket smärstillande hjälper.
Jag: Då tar jag ingen sjukledighet.
Läkaren: Men... men... jag skriver ut åt dig om du vill ha.
Jag: Jag tar ingen sjukledighet.
Läkaren: Du kan få resten av året ledigt.
Jag: Nej, jag vill inte ha sjukledigt.

Till slut så gav han upp och jag var på jobb nån dag senare...

Så av denna orsak har det varit rätt så tyst på den här bloggen. Nu ser jag ut så som jag såg ut före olyckan och jag känner faktiskt inte av den heller. Penicillinkuren var ett rent helvete, mest för att jag inte fick äta två timmar före och efter att jag tagit ett piller och de skulle tas tre gånger om dagen. Men nu börjar allt rulla på igen, så vi får se om januari blir nåt bättre.

Ta oss Lojo! Ta oss nu och här!

2008-12-11T11:30:00.003+02:00

Den politiska konflikten i Sjundeå fortsätter och trots att jag redan tagit upp ämnet några gånger så kan jag inte låta bli att kommentera lite mera. Det var nämligen med ett tragikomiskt småflin som jag läste förra numret av den lokala gratistidningen Kirkkonummen Sanomat (N:0 96, 11.12.2008). Det verkar nämligen vara så skamligt att SFP inte kan låta Sjundeåborna fylla i enkäten som skickades ut åt kommunborna med åsiktsförfrågningar om kommunsammanslagning utan att sätta igång ett maskineri av propaganda för att lyckas locka åsikterna åt sitt håll.

Bland andra har kommunfullmäktige Ove Grundström (SFP) uttalat sig och propagerat om Sjundeås självständighet och här är några av mina funderingar kring det han sagt.

"Itsenäisyys on tavoittelemisen arvoinen asia, myöskin Siuntion kohdalla. Siuntio on hyvin hoidettu kunta ja sillä ei pitäisi olla vaikeuksia pysyä itsenäisenä kuntana. Meillä on suuret verotulot, ikärakenne on optimaalinen, hyvin suunniteltu kuntakeskus, terveyden huolto on hyvin toimiva ja meillä on tyytyväisiä kuntalaisia. Millä tahansa mittarilla mitattuna niin Siuntio pärjää hyvin."

(fri översättning: "Självständighet är en eftersträvansvärd sak, även för Sjundeå. Sjundeå är en välskött kommun och den torde inte ha problem att förbli självständig. Vi ha stora skatteintäkter, åldersstrukturen är optimalisk, ett väl planerat kommuncentrum, hälsovården är väl fungerande och vi har belåtna invånare. På vilken mätare som helst så klarar sig Sjundeå bra")

Enligt en rapport som finns på Sjundeås hemsidor; Siuntion kunnan tulevaisuusvaihtoehdot (PDF här), så kommer kommunen att tvingas höja kommunalskatten till minst 21% under åren 2010 och 2011 för att vända på den 3-4 miljoner Euro stora underskottet i budgeten. Visserligen så kan det medges att herr Grundström varit väldigt politisk i sitt uttalande då han säger att vi har stora skatteintäkter, men dessa är ju helt tydligen inte tillräckligt stora. Dessutom så kan man säga att det väl planerade kommuncentrumet kan bero på att det inte finns nåt där - ingenting som kan göra det råddigt. Enligt enkäten som vi fick hem så skulle kommunen även måsta dra ner på den allmänna servicen dit hälsovården hör, så då får vi väl vinka hej då åt den väl fungerande hälsovården. Och sen är det väl bra att kommunen har belåtna invånare, för av 5700 invånare så måste man ju hitta någon som är belåten, men med vadå? Och ifall man svarar "kommunen" så kanske man hittar nån förrutom Ove Grundström själv som är belåten - men inte många.

De facto så har jag aldrig stött på större klåperi på kommunalnivå än här i min kära hemkommun och då har jag jobbat nära med båda Helsingfors och Esbo, samt haft kontakt med andra kommuner som Kyrkslätt och Ingå. Låt mig förklara...

Vid förra årskiftet så flyttade min sambo, Linda, till Sjundeå och började då jobba i en av kommunens två matbutiker. I början av hösten så lade köpmannen lapp på luckan, något som för den delen tycks vara rätt så vanligt här ute. Då bestämde sig Linda för att börja jobba inom barnvård. Först försökte hon förgäves få kontakt med den personen på kommunen som ansvarar över detta. Efter ringbud på ringbud och även besök till kommunhuset så kom ingen respons överhuvudtaget.
Linda hittade sedan en arbetsplatsannons på nätet. Det var en familj som önskade få en dagtant hem till sig för kommunens daghem är tydligen överfyllda och det finns inte plats för en stor del barn (i denna välfungerande kommun alltså). Hon blev anställd så gott som genast. Men först nu började de stora problemen.

Ingen på kommun visste riktigt vad som skulle göras och efter en stund kom det fram att Linda måste fylla i en arbetsdagbok ... men ingen på kommun visste hur detta skulle göras. Hon fyllde alltså i den så gott hon kunde. Och sen blev det lönedag. Folkpensionsanstalten betalade sin del av lönen, familjen betalde en del, men inga pengar kom från kommunen. Först ville ingen berätta varför, men efter en hel del tjatande kom det fram att kommunen ansåg att Linda skulle måsta vara företagare för att göra sitt jobb och att de inte skulle betala hennes lön före hon registrerade sig som en sådan. Vi sökte och grubblade, ringde runt till vänner och bekanta. Även en vän till mig som är jurist såg ut som ett stort frågetecken med hakan i golvet när jag förklarade situationen för honom. När det önskades hänvisningar till varför kommunen ville att Linda skulle vara företagare så kom svaret "vi såg det på en nätsida nånstans". Vid detta skede var jag övertygad att kommunen sköts av lågstadiebarn...

Efter en massa bråk så tappade barnfamiljens mamma nerverna, gick till kommun och smällde knytnäven i bordet. När det var dags för Lindas andra lön så betalade kommunen snällt bägge. Vi funderade över att kräva den lagstiftade löneförseningsräntan men bestämde oss för att det var onödigt i detta skede. Men inte var det slut där.
Sen märktes det att kommunen inte dragit av skatten från lönen. Efter några samtal så kom det fram att detta inte är möjligt då lönen betalas av tre olika instanser och att Linda skulle måsta sköta saken själv. Helt förståeligt att arrangemanget måste vara såhär, men detta kunde de väl ha meddelat före två månader efter att arbetskontraktet tagits i bruk?!

På samma sida som Ove Grundströms intervju i Kirkkonummen Sanomat har även kommunstyrelsens första viceordförande Merja Laaksonen (SFP) uttryckt sig om Sjundeås situation. Några kommentarer till hennes väl bevingade uttryck...

"Också i Sjundeå har fullmäktigearbetet hela denna period skuggats av kommunsammanslagningsdiskussioner trots ett enhälligt beslut att fortsätta som en självständig kommun. Om socialdemokraterna fått bestämma hade vi först gått ihop med Lojo och nu senast med Ingå."

Hur i hela h**vete kan man kalla det ett "enhälligt beslut" om man i nästa mening säger att SDP velat sammanslå Sjundeå med Lojo?! Hur skulle det vara om man tittade lite utanför det där akvariet som heter SFP och se realiteten här i världen?

"Den i medierna speciellt med olyckliga rubriksättningar framkallade hysterin att Sjundeås ekonomi skulle vara så mycket sämre än i grannkommunerna att den enda lösningen finns i kommunsammanslagningar skall vi ställa oss kritiska till."

Olyckligt rubriksatt? Sjundeå kommun hade ett budgetunderskott på flere miljoner och kunde inte få ihop en ny budget på flere månader. Kan detta faktiskt läggas på rubriksättarnas nacke? Det fina här är ju att trots försök till att skjuta ner den negativa kritik som kommit så kommer fru Laaksonen inte med några motbevis utan lägger allt på journalisternas nacke. Skall jag tro att allt är ok när det kommer fram att Sjundeå omöjligt kan få ihop en vettig budget men viceordförande i kommunalfullmäktigt säger att det var rubrikernas fel?

Jag hoppas faktiskt Sjundeå sammanslås med Lojo och att invånarna i Storlojo sedan kan rösta ut alla dessa jädrans SFP:are från kommunfullmäktige så att vi hade en chans att bygga upp ett kommunalt samhälle som är grundat på invånarnas behov och ett säkert hälso- och socialvårdsnätverk i stället för Svenska Folkpartiets interna agenda. Jag förstår mycket väl varför det finns så många finnar som hatar finlandssvenskar. Vi kan tacka SFP för det!

SFP idkar kommunal kultur

2008-12-09T10:27:00.005+02:00

Jag bor i en liten (?) kommun, i västra Nyland i Finland, som heter Sjundeå. Det är till ytan en liten idyllisk by med vackra gröna skogar, stora åkrar, höga berg och djupa dalar. Trots att arealen är täckande så är kommunen centrum av det slaget att man måste veta var den är för att inte köra genom och förbi. Med andra ord; kommunens centrum är en S-Market. Idyllen är dock bara ytlig, för börjar man gräva sig in hur allt ser ut innanför skalet så avslöjar man något nästan brutalt och fult.

Kommunen närmar sig bankrutt. Årets budget blev uppskjuten om och om igen för det fanns ingenting att bygga den utav. Samtidigt så finns det starka krafter som anser att kommunsammanslutning inte är ett realistiskt alternativt, utan Sjundeå måste behålla sin självständighet. Det är vid den tidpunkten då, inför kommunalvalet, Svenska Folkpartiet (SFP) tog självständigheten till en del av sin valplan. SFP mistade som tur mandat, men inte tillräckligt för att det skulle ge en tillräckligt stor inverkan på deras makt i kommunen.

Kommunfullmäktige valde dock nu att göra en folkopinion på vad Sjundeåborna anser om en eventuell kommunsammanslutning. På pappret fanns uppräknat för- samt nackdelarna för ett självständigt Sjundeå samt kommunsammanslagningsalternativen Lojo, Ingå och Kyrkslätt. Utsikterna för ett självständigt Sjundeå visade sig vara sämre än väntat; pengarna är helt slut och för att bibehålla denna självständighet så skulle det måsta höjas på kommunskatten (som redan är en av Finlands högsta), dras ner på service och hälsovård samt höjas priserna på service- och hälsovårdstjänster. Är ett självständigt Sjundeå värt detta pris? Nej.

Samtidigt som vi just firat vårt lands självständighet så låter det absurdt att tala om en kommuns självständighet. Räcker det inte att man håller fast vid den nationella identiteten, eller måste vi också börja segregera oss på kommunal nivå? Vad är det som bygger upp en kommunal identitet och räcker det inte med den av landskapet eller t.o.m. nationella?

Tydligen så finns det något sådant som kommunal kultur eftersom det ansågs som en nackdel att grannen Lojo hade så "annorlunda kultur" då den möjligheten togs upp. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad denna annorlunda kulturen går ut på för jag har aldrig märkt något av den. Däremot så har Lojo den allra bästa hälso- och socialvården i området och högst antagligen den kommun som Sjundeå kunde vinna mest på att sammanslå sig med. Ett annat alternativ var Ingå, men under nackdelarna var det listat att kravet på den totala mängden invånare vid en sammanslagning inte uppfylls med Ingå, så det är väl inte ens ett alternativ då? Dessutom så var det största argumentet för Ingå att vi skulle kunna gå med i LOST som är social- och hälsovårdsplanen för Lojo, som Ingå är med på, men är det inte då bättre att sammanslå sig direkt med Lojo?
Och Kyrkslätt då? Kommunen som har tillbakaslagit alla försök till förhandlingar på både kommunal- och serviceplan. Är det ett realistiskt alternativ?

Storlojo är det enda vettiga alternativet och Lojo är den enda grannen som visat intresse för att ta Sjundeå under sina vingar. Tyvärr är jag dock rädd för att dessa stolta Sjundeåbor inte kommer att ta vettet i hand, utan äran och "rösta" så som SFP vill. Så man får väl bara hoppas på att det i kommunalfullmäktige görs korrekta beslut som stärker kommunens och dess invånares framtid.

Söka och även finna

2008-12-08T10:50:00.005+02:00

Jag har använt datorer största delen av mitt liv. I början var det den klassiska Commodore 64:an som sedan blev uppgraderad till en Amiga 500. Trots att vi införskaffade PC ganska så sent jämfört med andra och var ännu senare med internet så har jag varit en ganska van användare av datateknik. Inte för att internet kom till oss allt för sent - det var nog ännu på den tiden av de ljuvliga 56k-modemen och ropande fram och tillbaka ifall nån behövde telefonen, men jag började använda nätet aktivt först då jag flyttat hemifrån och beställt Elisas första ADSL som kostade hela 50€/mån.

Trots att jag surffat en hel del längs cyberrymdens oändliga motorvägar och trots att datorer "passat" i händerna på mig så var det med förvåningens finger i häpnadens mun som jag såg på ett avsnitt av Scott's Stuff på YouTube. Scott Nicholson är en biblotekarie och känd brädspelare samt brädspelskritiker och det är på dem vägarna jag börjat följa med hans videoblogg. Jag hör nämligen själv till den stora grupp människor som söker allt på nätet via Googles vanliga sökmotor, den som Scott kallar för "dumbbox".

Visst är det emellanåt lite svårt att hitta den information man söker efter, men man har vant sig vid det och dessutom så hör jag till dem som ännu lever i illusionen av att allt kanske inte finns på internet. Inte har jag någonsin kommit att tänka på att Google och de andra stora sökmotorerna inte är de enda, utan att det finns en hel del ämnesspecifika sökmotorer. Dessa kan man dock söka efter via t.ex. Googles "dumbbox". Alltid lär man sig nåt nytt.

Och för er som kan engelska; låt mig presentera Scott Nicholson och hans videoinlägg om ämnet...

Someone's got a need for speed

2008-12-05T08:32:00.001+02:00

Vad har människor för förkärlek till att hitta befriande omständigheter för medmänniskor som begått lagbrott? Eller för förhat till alla medel polisen använder för att förhindra brott och om det inte lyckas - hjälpa polisen att finna de skyldiga och bestraffa dessa? Kanske det är lite väl vagt med "människor" och jag anar att denna folkmängd är en minoritet men en väldigt högljudd en, men det får stå som dagens överdrivna term i mitt vokabulär.

Själv anser jag att den finländska lagen kanske inte är perfekt och vissa lagar kanske inte är på sin plats och borde korrigeras, men så länge de är aktiva stiftade lagar så skall de följas. Vill man komma åt dessa lagar så måste man vidta diplomatiska och/eller politiska åtgärder för att ändra på lagen, inte ändra på hur dessa lagar uppföljs.
Mången talar illa om polisen hastighetskameror, så som om de vore djävulens uppfinning. Varför? Fortkörning är ett lagbrott och skall bestraffas med anmärkning, böter och/eller fängelsestraff. Även trafikpriviligier, så som körkortet, kan tas tillbaka. Om myndigheterna har lagt en övre hastighetsgräns på t.ex. 80 km/h så är det vad som en förare får köra på det stället ... inte 81 km/h, inte ens 80,5 km/h, utan maximalt 80 km/h.

Varför skulle myndigheterna ha rättigheten att enmant bestämma vad hastighetsgränsen är på allmänna vägar? Jo, bland annat så är det myndigheterna som låtit bygga vägarna, lagt ut vägbelysning samt står för kritan ifall någon blir intagen på sjukhus vid inträffandet av en bilolycka. Sedan finns ännu en lång, lång lista med orsaker till, men detta var nu några bara för att visa några huvudpunkter i min argumentation.

Det är ju inte för att jävlas som polisen har lagt upp hastighetskameror, utan för att lätta på deras arbete samt göra trafiken säkrare. För min del så kunde de fylla hela landet med hastighetskameror - för varför skulle man köra överhastighet (förrutom i nödfall då det t.o.m. är tillåtet) när det bryter mot lagen? Vissa talar om att kamerorna är första steget mot ett "storebror"-samhälle där staten håller ett öga på alla sina medborgare, men detta är ju inte fallet här. Polisen håller endast ett öga på att alla håller sig inom de av myndigheterna utsatta hastighetsbegränsningarna. Är det även ett steg mot detta ökända "storebror"-samhälle att polisen ingriper vid brottshandlingar?

Om det är så svårt med de här överhastighetskamerorna så är det väl bara att hålla sig inom hastighetsbegränsningarna så behöver man aldrig ha något med dem att göra, eller hur?

Kloakerna av vårat undermedvetna

2008-11-29T02:11:00.003+02:00

Jag tycker inte om att generalisera trots att det är nåt jag gör på en daglig basis; livet känns bara lättare så. Inte har jag heller nåt emot att människor försöker använda sitt intellekt för att uppnå nya sfärer av förståelse eller evolvera det mänskliga djuret mot bättre nivåer. Sist och slutligen anser jag inte heller mig själv vara bättre än någon annan - sanningen är de fakto långt från det; jag känner mig mer som en loppa bland hundar. Den där analogin kan ni filosofera över en lång tid...

Idag funderar jag över alla dessa människor som gör ett rent, slätt och vitt papper till en komplicerad origamiliknelse ... ett ord till en mening och min tanke till nåt överväldigande stort. (analogier och liknelser tycks vara 'in' för mig idag). Mina tankar riktas nu mot dessa människor som anser sig veta hur det mänskliga undermedvetna fungerar - vad som är bra för en på en filosofisk och emotionell nivå. Människor som drar sig till skrattretande Freudianska symboliker för att visa hur världen svänger. Människor som använder orden "den moderna människan" och "själ" allt för många gånger i sina meningar etc.
Såna där människor som gör livet till nåt mysterium, fullt av symbolik och trassel - eller med andra (och mina) ord; jävla komplicerat.

Livet är inte komplicerat, det är bara vi människor som tror för mycket om oss själva och tror att vi är så jädrans smarta... eller njaa, vi är så missnöjda med våra handlingar och existens att vi försöker få fram att vi egentligen är smarta och djupgående - vi bara inte vet om det än.

När jag reser med flygplan (vilket jag endast gjort två gånger i mitt liv) så blir inte min själ efter... jo, det kanske är ekologisk dumdristiskt att använda sig av stora JumboJet:s efterssom de förbränner så förbaskat mycket bränsle - men min själ är nog precis på samma ställe där det var tidigare - i en psykoanalyserande terapeuts våtaste drömmar!
Fiskare och andra som jobbar vid havet är inte mycket lyckligare än andra bara för att de jobbar omfamnade av vatten, vilket ger tryggheten av fostervattnet - jag har under min livstid skapat ens lite närmare bekantskap med två stycken fiskare - den ena tog sitt liv för många år sedan, den andra är totalsuput!

Ingenting har någon betydelse, symbolik är en del av det ruttna mänskliga undermedvetande som egentligen bara är en pöl av tankarnas bottenslam, man föds - lever - dör och försvinner - det finns inget mer.
Varför måste människor hålla på försöka lägga mening och orsak i allt som händer? Varför kan inte människor tolerera om någon annan ser på nåt på ett annant sätt utan att måsta tråtta det i ansiktet på andra?! Om jag använder svarta kläder så betyder det inte att jag är a) självdestruktiv b) vill vara självdestruktiv c) är onaturlig d) sysslar med djävulsdyrkande och offrar små babyn och lamm och hundvalpar till min onde herre... kanske det beror på att jag finner svart att vara harmoniskt och lugnande för mig...

Oj nejnej... det är inte krig som kommer att få mänskligheten att gå under - det är ert tjattrande...
Den som känner sig träffad; varsågod.

The Biggest Killer in American History

2008-11-29T01:43:00.003+02:00

Rubriken är en sångtitel av punkbandet Bad Religion (för att få en påhittad och väldigt ytlig röd tråd i dessa inlägg) och har egentligen inget med innehållet av texten att göra - jag kom inte bara på nåt bättre.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag och storebror Mosse ett visst intresse för en sorts datorspel; nämligen F.P.S. (inte bevakningsföretaget i huvudstadsregionen, utan First Person Shooter). Jag ides inte tidigare gå in djupare på det ämnet men kanske nu är ett bra tillfälle(?).

Det är nämligen inte så simpelt som att vi köper massor pang-pang-spel och sedan sitter nätter efter nätter och tar livet av pixelgubbar med ett stort blodigt leende på läpparna, utan det finns lite mer under ytan. Nu skall jag bara tala om saken från min synpunkt efterssom min storebror är väldigt bra på att förklara sina egna ståndpunkter själv och har t.o.m. gjort det.

Själv spelar jag normalt rätt så lite datorspel och det går ganska mycket i vågor. Egentligen så finns det endast ett spel som jag spelar ensam på min dator och det är den omtalade NHL-serien. Dock hör de spelen också till denna andra kategori.

Jag tycker nämligen att det oftast är rätt så tråkigt att sitta och spela dessa FPS-spel för mig själv - det skall vara fler spelare med på samma gång, och inte nog med det, jag tycker inte heller värst mycket om att hänga på dessa online-spel där alla springer (läs: hoppar) omkring och skjuter varann med detta nämnda blodiga leende. Jag tycker om s.k. co-op spel där spelarna tillsammans hjälps åt att utföra uppdrag mot en datorstyrd motståndare. Sammarbete är nyckelordet här och det är just den delen som får mig riktigt indragen i spelet.

Tyvärr så är dessa "sammarbeta mot fienden"-spelen rätt så ovanliga, speciellt då man spelar på en PC och inte en spelkonsol, och det har fått mig och min bror att tappa mer hår från våra redan hårlösa huvudknoppar. Det verkar nämligen som om det utbredda spelcommunityn i cyberrymden anser att det är tusen gånger roligare att ta livet av varann än att samla sina gemensamma krafter för att ta ut det "onda i världen".

Nu börjar det här ju snart låta som en amerikansk moralpredikan om hur de sammanslog världen i kampen mot nazityskland under andra världskriget, men jag tror ärligt att det finns en liten moraliskt poäng här. Sidnot: jag hör inte till dem som anser att datorspel är roten till allt det onda och orsaken till s.k. skolskjutningar etc..

Jag minns att som barn så lekte vi alltid krigslekar, men aldrig så att vi stred mot varann utan mot en gemensam, mer abstrakt fiende. Samma var det med den tidens datorspel (till Commodore 64 och Amiga 500 osv.) där spelarna oftast spelade tillsammans mot datorn. Nu verkar det ju som om trenden har ändrat och största delen av datorspelena och leksakerna är gjorda för att mäta vem av spelarna som är bäst, det handlar om att ta livet av varann.

Men det handlar inte om datorspelen i dessa fall, utan en ändring i hur samhället fungerar; det verkar som om man i dagens läge är mera intresserad av att mäta vem som är bättre än den andra i allt möjligt ... eller kanske snarare allt. Detta är nåt som jag aldrig varit intresserad av; det har alltid handlat om att göra nåt tillsammans och med varann - att alla hjälps åt att nå ett gemensamt mål där alla vinner, det klassiska "good vs. evil" eller nåt...

Och dessutom; pixelgubbar har väl inga känslor..?

P.S. För ett par veckor sedan så köpte Linda och jag (på hennes önskan btw.) en Playstation 2 som julklapp åt varann. Grunden till detta inlägg är skriver före det, så den där punkten om spelkonsoler är lite åldrad...

Red alert! Code black! Mayday Mayday!

2008-11-22T07:09:00.005+02:00

Jag vaknade imorse... ja, så mycket man nu vaknar på en lördagsmorgon klockan fem ...och startade mot jobbet efter att ha borstat av nattens snöproduktion från bilen. Väl på jobbet så utförde vi skiftesbyte med nattens dejour och snackade lite s*** som man nu brukar. När han åkt iväg så tog jag min fina nya mugg, köpt från Säästöpörssi i förrgår för hela tre euro, och tänkte njuta av morgonens första kaffeintag och då höll mitt liv på att gå i kras.

Det finns en sak som händer med jämna mellanrum under skiftesbytet på det här företaget och det kan inte vara mer än naturligt då en sömnig karl som vill hem och en morgontrött karl som ... ja, också vill hem ... skall ge över allt pick och pack som man behöver. Nämligen att det heliga kaffekortet glöms i någon ficka.
Så jag började i panik söka efter denna nyckel till paradiset över allt men det hittades ingenstans.

För dem som inte förstår det viktiga med kaffekortet eller som tror att "inget kaffekort" = "inget kaffe" så kan jag förklara att det är ännu värre än så. "Inget kaffekort" betyder nämligen att man måste gå TVÅ våningar upp för att få sig kaffe. TVÅ VÅNINGAR! Hutlöst...

Efter desperat sökande började ångesten slå igång. Chefen ringde och undrade något smått, men förstod situationens allvar när jag sade att kaffekortet var försvunnet. Han vet att detta betyder att alarmcentralen är i full panik och att företagets grund svajar i stormvinden. Det skulle behövas situationsuppdateringar med jämna mellanrum för att kolla att dejouren inte dalat in i koma.

Nåh, en man måste göra vad en man måste göra och som en kaffesudin varg så jag besteg dessa två våningar för att få min första mugg kaffe. Jag krälade sista biten till kaffeautomaten som lyste som den brinnande busken i bibeln. Jag grät en tår av tragikomisk glädje då jag var framme. Muggen fylldes varpå jag rullade ner för trapporna två våningar till tobaksrummet.
Där satt jag sedan och njöt av morgonkaffet med en morgoncigarett och, så som det brukar i denna stund så började morgondimman i mitt yra huvud att avta och några klara tankar kunde flyta mellan hjärncellerna. En glödlampa tändes ovanför huvudet. Nej, inte en riktig glödlampa utan en sådan där tecknad...

När jag rökt min cigg så tog jag mig till "vår" kaffeautomat som alltså måste ha detta kort för att spotta ut drycker och där var den heliga gralen. Kortet var i maskinen och väntade på mig. I mitt stilla sinne kunde jag höra hur kaffeautomaten viskade åt mig; "Välkommen hem, broder. Mitt rike är ditt. I all evighet. Eller tills ditt skifte tar slut. Eller tills garantin tar slut."

Vi är alltså nu på Code Green här och allt är lugnt. Livet har segrat än en gång.

En allt för tidig julhälsning

2008-11-11T15:29:00.007+02:00

Inte för att jag tänker börja julstressa än, eller ens nånsin, men visst börjar man känna att den aftonen och dagen är på kommande med jättarnas småskutt. Man märker att man börjar ha lite mer år på nacken när det känns som om förra julhelgen skulle ha varit en månad sen och nu kommer redan nästa. Som min styvfar skulle säga: Som tur kommer julen bara en gång i året och inte var tolfte månad.

Men visst är ju julen på kommande och trots den 1½ månad som är emellan så går, som sagt, tiden snabbare nuförtiden. Så jag tänkte göra nåt som torde vara en teknisk omöjlighet, nämligen reflektera om julhelgen före den stora kommersiella julmaskinen sätts igång. Visst har vissa butiker redan börjat försiktigt småtassa in på området, men vi har inte ännu nått den där hjärntvättande och bedövande manipulationsmomentet som massmedian och butikerna kommer att sätta igång om någon vecka.

Visst gillar jag julen, men jag gillar andra aspekter av julen än de som framtutas i dagens västvärld. Normalt har jag inte haft nåt emot att jobba under julhelgen och har oftast gjort det också, men det har inte hindrat julkänslan att nå även mig. Jag kan inte exakt lägga fingret på vad det är som skapar en sådan där mjuk och varm känsla inom mig vid tillfället men det gör det i vilket fall som helst. Denna jul tror jag ändå kommer att vara lite extra speciell. Denna jul är den första julen i vuxen ålder som jag faktiskt gärna försöker att inte måsta vara på jobb.

Julen är en känsla. Högst antagligen är den uppbyggd av magiskt nostalgiska stunder som man haft under julen när man var liten ... då när man ännu var en mörk kultist av det kommersiella budskapet. Känslan har fastnat, kanske genomgått en metamorfos, medan det kommersiella har lämnats i tonårstider. Oberoende varifrån den varma och mjuka känslan härstammar så är den riktigt mysig. Om jag skulle tvingas svara på frågan vad det är jag gillar med julen så skulle jag svara "det inre lugnet i mig" och sedan spendera en halv timme på ett bortkastat försök att förklara hur jag inte blivit en freudiansk psykoanalytisk skitsnackare, utan att det är faktiskt det enda sättet jag kortfattat kan tänka mig förklara det.

Och vem är den personen som det är allra bäst att dela denna känsla med om inte den person man älskar allra mest här på våran jord. Visst skall vi med Linda till mor min och spendera julen med henne och styvfar i all lugn och ro. Mor min kan ibland stressa över att få all mat så perfekt som möjligt och att allt skall vara så som det alltid varit och så hör det till att jag och styvfar lugnt traskar efter och försöker lugna henne medan vi gör vår beskärda del av arbetet - aldrig mer, helst aningen mindre men så att inte mor märker. Middagen med rödvin och mörk öl får sedan ta sina två-tre timmar och är så gott som höjdpunkten med julen - inte maten, inte vinet eller ölen, inte ens sällskapet utan igen; känslan. Den där mörka och mysiga känslan som värmer inombords. Matbordet är dessutom fullt med olika sorters grejs och alla måste varje år förklara hur mycket han/hon avskyr den där ena saken och förklara hur denne inte alls förstår varför det måste finnas där varje år. För min del är det alla lådor (potatislåda, kålrotslåda och morotslåda) medan styvfar Åke tittar snett på löken och säger nåt finurligt.

Efter den goda middagen blir det allmänt avnjutande av stämningen som vid nåt tillfälle avbryts av julklappsutdelning. Eftersom jag som yngre var väldigt otålig med julklapparna så har jag nuförtiden fått stämpeln som allmän julklappsutdelningstånt (eller tomte). Sedan avslutas kvällen med lite spelande av kort- och brädspel med hela familjen.

Vad fick mig att skriva allt det här?
Förrutom det att jag är så överlycklig över att få spendera julen med min kära Linda och som en tidig vedjan till min förman att inte tvinga mig vara på jobb denna jul, så slogs jag av en stark julkänsla när jag läste en geeklist på brädspelsforumet BoardGameGeek. Där förklarar en vasabo om att han som 23-årig fattig studerande för sex år sedan bestämt sig för att det finns allt för många fattiga som inte har en chans att fira jul med mat och någon julklapp för barnen, så han bestämde sig för att göra nåt åt saken själv. Han började självmant samla in pengar och till slut kunde han köpa julmat och -klappar till 89 familjer i Vasa som annars blivit utan. Och han samlade inte bara ihop pengar till mat och julklappar utan han bad föräldrarna skicka deras barns önskelistor och familjens dieter åt honom och så sökte han upp de julklappar som barnen önskat mest (personligen alltså). Och det slutade inte där, nehej. När han paketerade julklapparna så skrev han på att de var från föräldrarna.

Detta betyder alltså att om lilla Liisa hade önskat sig en Bratz-docka så gick denna 23-åriga singelkillen till en butik och sökte upp den Bratz-dockan (inte ett lätt uppdrag för en 23-årig karl), paketerade in den och skrev på kortet "Till Liisa från mor och far". Detta har han nu fortsatt med varje år.

Till och med jag blir nästan tårögd när man läser om såna här människor som självmant (och speciellt i en så ung ålder) ger så mycket för att andra skall ha det bra. Det som jag tyckte mest om var inte maten ... eller ens julklapparna i sig, utan just det att han skrev på kortet att det var av föräldrarna. Trots att jag försöker hålla mig undan från den kommersiella julen, eller i.a.f. hålla den på måttliga nivåer, så skulle mitt hjärta brista ifall jag hade barn och visste att de inte skulle få en enda julklapp på julen - inte ens av sina föräldrar.

Så därför blev jag inspirerad att skriva om julen och här med så hyllar jag Anders Olin i Vasa som julens och barnens eviga hjälte. Anders - du är den riktiga julgubben!
Jag hoppas ni alla (som kan engelska) tar er tiden att läsa hans berättelse på BGG (en till länk till inlägget).

Excel-junkie

2008-11-07T20:48:00.004+02:00

Det finns en del saker som jag brinner för och förrutom de väsentliga, sådär som familj och vänner m.m., så finns det ju en hel del mer världsligt där ute i periferin som kanske lyser starkare än det väsentliga i kärnan. En del av det är ganska uppenbart, så där som brädspel och allt som hör där till, men sen finns det sånt som endast några få utvalda känner till. Den kanske värsta av dessa "bränder" som nästan nått intellektuella perversioner är Microsoft Excel.
Trots att Microsoft är nåt som man väldigt ofta kan, på nåt vänstervridet sätt, koppla samman med perversioner så är detta kanske lite annorlunda. Jag är inte en stor vän av Microsoft och deras produktlinje, men Excel är nåt som jag inte kunde leva utan. Sådär på tal om att ta vara på det väsentliga i livet.
Jo, alla ni gratis-nissar där ute, jag har provat på Open Office-varianten av Excel, men det är nåt som fattas ur den. Jag är inte riktigt lägga mitt finger på vad det är som fattas, så jag tänker endast säga; känslan, hur vagt och dumt det än må låta.

Jag har en Excel-tabell för så gott som allt som kan tänkas och råkar jag inte ha det för tillfället så gör jag en snart. Egentligen vet jag inte vad det är som drar mig till denna kalkyltabellernas okrönte konung. Jag har alltid varit intresserad av matematisk problemlösning och ekvationer hör till mina favoritproblem i den sektorn... och det är ju Excel fullt av.
Det förvånar mig hur många som inte vet hur mycket man egentligen kan göra med ett så simpelt program som Excel. Visst är det bra att använda för att bara skapa listor som man sedan lätt kan sortera, men sen kan man ju få den att räkna ut en hel del information från den listan.

Mitt kanske största projekt med Excel har varit en lista över våra brädspel som för tillfället är på version 4.13 och har utvecklats en hel del genom tiderna. Förrutom att den listar mina och Lindas brädspel så listar den även broder Mosses samt spelen som finns hos de andra medlemmarna i våran brädspelsklubb. Från listan kan man lätt få fram en hel del annan information som bl.a. vilka av de spel som finns på listan som jag och/eller Linda spelat etc.
Efter den huvudsakliga listan finns ännu tre kalkylblad som plockar ut och räknar en hel del intressant information utgående från brädspelslistan, som hur många spel jag och Linda har, hur många av spelen de fakto är expansioner, hur många procent av våran spelsamling är expansioner med mycket mer.

Trots att min brädspelslista 4.13 är väldigt fungerande och räknar ut det mesta (både nödvändigt och väldigt onödigt) så kommer jag väl snart att måsta göra en ny. Inte för att det skulle förbättra den nuvarande, utan mest för att jag tycker så mycket om att sitta och klura ut hur man får kalkylerna att fungera bäst och hur det är lättast att få information ur listan.

Förrutom brädspelslistan (som förresten även innehåller våran brädspelsönskelista) så har jag Excel-tabeller för bl.a. de spel som vi har "ligor" i, dvs. räknar poäng etc., de spel som innehåller samlingsbara komponenter och mer.
Det kanske är en dålig idé att börja rada upp alla min olika Excel-tabeller här för då kan det hända att det antalet vänner jag har plötsligt gör samma sak som den pågående ekonomikrisen gör att aktieägarnas kapital.

I vilket fall som helst; jag tycker om Microsoft Excel.

Ekonomikrisen och jag - en underlig oddyssé

2008-11-05T13:47:00.006+02:00

Detta blir väl inte så enhälligt utan mer svammlande om det aktuella och kanske även det irrelevanta, men häng med en sväng i den råddiga vardagen av en nästan flintskallig karl...

Det påstås vara en ekonomikris på gångs. Trots att jag inte märkt nåt av det så är det så på tapeten hela tiden att det är omöjligt att inte bli meddragen i hysterin. Kanske jag tar allt på den där lite mer sarkastiska fronten, men det finns säkerligen rätt så få saker i livet som jag inte tar med en liten nypa salt och lite kardemumma.

Ekonomikrisen känns lite bakvänd i vår vardag - bensinpriset sjunker och vi har lite mer pengar än normalt. Sånt som att hyran höjs får man väl vänta sig med en så låg hyra som vi levt med hittils och faktumet att djävulens vänstra hand, Fortum, höjer på elpriset förvånar väl få. Efter att ha reflekterat över vad denna kris innebär i praktiken så har jag bestämt mig för att döpa den till "Robin" efter kommunisternas förebild Robin Hood. Är inte det dagens melodi att ge namn åt olika oroväckande fenomen för att personifiera det för att människor skall känna sig bättre..?

Robin har fått sitt namn efter det att jag kommit till slutsatsen att det är de rika som drabbas. De i sin tur sprider kaos över byggden och försöker skrämma upp alla stackars bybor så att de skall hjälpa till, trots att dessa egentligen inte har nåt med saken att göra. En morgon när jag satt med kaffekoppen i hand och såg på YLE:s morgon-TV så satt där en finansexpert som påpekade att det under de senaste 5-6 åren faktiskt gått väldigt bra ekonomist och att det vi nu går genom egentligen är att allting börjar balansera ut sig. Men i.o.m. att vi har blivit så vana med högkonjunkturen som varat så länge så känns det som nåt infernaliskt skulle vara på gångs.

Och Fortum då..? Jag har fått den bilden att de höjer på sina priser av vilken orsak som helst. Skulle det råka sig att VD Mikael Liljus hund skulle tuppa av så måste han väl samla in lite tröstpengar och höja på priserna. Minister Mauri Pekkarinen förklarade på MTV3:s Huomenta Suomi att det faktiskt finns en ordentlig förklaring på varför Fortum höjer på konsumentpriserna medan priset för dem att producera elen bara sjunker. Det är nämligen så att all den energi som Fortum producerar i Finland (genom bl.a. billig kärnkraft etc.) så sälj utomlands och sedan köps det in dyrare el utomlandsifrån som sedan säljs dyrt åt de inhemska konsumenterna. På detta sätt så blir vinstmarginalen störst för Fortum.
Min bror Mosse sa det bäst: aktieägare är från *****. Det är nämligen stiftat i lag att ett aktiebolag måste sträva till att tjäna så mycket pengar som möjligt. När det gäller sånt häran som Fortum tycks hålla på med (enligt M.Pekkarinen) så har dock redan den etiska gränsen överskridits med ett jättekliv i min mening. Hoppeligen får riksdagen snabbt genom de lagförändringar som minister Pekkarinen berättade om som skulle förhindra att sånt här händer, men då pengarna styr våra beslutsfattare så tror jag inte riktigt på att det händer inom kort.

Men lite måste man väl hänga med på noterna och leka vettskrämd för den ekonomiska bomben som faller i huvudet på oss snart. Eller närmare sagt så har jag försökt mitt bästa. När vi förde sambon Lindas armbandsur till urmakaren i förra veckan för att repareras så märkte jag att butiken (som även är en guldsmed) sålde två förlovningsringar till priset av ett. Och då tänkte jag: "är inte detta det perfekta tillfället att visa min oro över ekonomikrisen och de tider som kommer?" så jag föreslog åt min kära sambo att vi kunde förlova oss nu när ringarna ändå var på rabatt. Av någon orsak så var hon inte riktigt med på noterna med att förlova sig för att det skulle vara billigare. Och jag som redan såg förlovningsannonser framför mig:

"Linda och Jens
förlovade 27.10.2008
i Prisma, Kyrkslätt
på 50% rabatt".

Den annonsen skulle ha passat så bra med vigselannonsen:

"Linda (f. *flicknamn*)
&
Jens Stenström (f. Tållå)"

Men så är det sedan i dagens värld; män tänker praktiskt och planerar på förhand medan kvinnor anser att män är töntiga och inte gör nåt vettigt, utan sitter och funderar på "roliga" annonser till tidningar. Men jag tänker stå på mig med stadig fot; jag uppmanar nu alla där ute att söka upp närmaste guldsmedsaffär med erbjudande på förlovningsringar och förlova er. För att spara tid kan ni ju göra det där i guldsmedsaffären. Samtidigt uppmanar jag alla guldsmedsaffärer att erbjuda en rabatt på förlovnings- samt vigselringar, samt kanske till och med ha en präst på plats som kan viga alla dessa par på samma gång. På detta sätt skulle vi lösa många problem som vi står inför nu när Robin är här; människor skulle spara pengar på förlovningen, vigseln/bröllopet samt ringarna. Dessutom skulle det kanske födas ännu mer barn och vi kunde bli kvitt den här pensionsbomben som är på kommande.

För de som inte har någon att att förlova sig med så kan man ju alltid hitta nån på gatan - vem kunde nu motstå ett sådant erbjudande? Karl/hustru + förlovnings- samt vigselring till halva priset + en väg ur Robins fruktade händer.

Och så väljer amerikanerna Obama till president när jag sitter här med så här fina idéer i bakfickan. Hmpf. Nåh, grattis Obama - den rätta vann och om du kan så skulle vi gärna se att Fortum skulle sänka elpriserna för en gångs skull...det kan inte vara så oöverkomligt.

Till slut kan jag bara nämna att vi även har bidragit till att spendera en hel del pengar. Det sägs ju att vi måste konsumera mer än tidigare för att bli av med Robin, för då finns det mera pengar i omlopp (eller sen i rikemans fickor), så vi har spenderat en förmögenhet på näsdukar nu när Linda sitter hemma och snorar för sig själv.

Herr Jakobsson - Polisen nära dig

2008-11-04T08:29:00.003+02:00

När jag var ung... ursäkta; yngre, så ansågs jag var en väldigt liberal semi-kommunist som drev frammåt en ateistisk empati-politik. Det var de unga åren då jag var tonårsrebell, men tiden går och efter varje 365:te (emellan 366:tte) dag så blir det ett nytt år och där emellan blir man ett år äldre. Plötsligt ser man sig i spegeln och märker att världen inte alls är så svartvit och mest av allt; människor har inte moralen att släppas fria.
Nu är det ju inte så att jag vaknat upp en morgon och märkt att världen har ändrats, eller att detta skulle vara någonslags nyhet för mitt medvetna liv, men av nån orsak fick jag för mig att skriva om detta idag.

Så är jag en konservativ samlingspartist i dagens läge då? Inte riktigt. Och att gå in på den här Svenska Folkpartist-linjen skall vi inte, jag tror att jag gjort min ståndpunkt på den frågan rätt så klar. Visst är mitt politiska tänkande väldigt socialdemokratiskt (utan att binda mig till partiet med liknande namn) och rätt så konservativt, t.o.m. på gränsen till reaktionärt på väldigt många punkter.
Men det finns en orsak till att många av mina liberala ståndpunkter har vänt kappan och blivit konservativa. Världen, speciellt vardagen i vårt lilla Finland, har förändrats så markant under de senaste tio åren att det är svårt att förstå. Det kanske inte märks så där på ytan då den största förändringen har skett i hur människor förhåller sig till olika ting - attityder alltså.

Alla "revolutionära liberalister" och "fullhjärtade kommunister" som jag var i kontakt med och socialisera med under mina tonårsår hade bland annat än väldigt stark respekt för andra människor och speciellt för vissa myndigheter. Visst kunde man bli förbannad på regeringen som inte tycktes förstå vad den normala invånarens vardag gick ut på, men såg man en polis så rätade man till ryggen och hälsade. Kom polisen till en för att diskuttera så svarade man så gott man kunde och hjälpte till så långt det bara gick. Vardagens hjältar var brandmännen, akutvårdarna, sjukskötarna och poliserna - de som gav allt för alla andra och fick så lite för sig själv. Men vart har allt det försvunnit idag?

Jag minns hur hela min värld föll i bitar några år sedan under Valborgsmässoafton. Den sedvanliga arbetardemonstrationen blev förstörd av ett större gäng ungdomar som endast var med för att vandalisera. Allt kulminerade vid de gamla järnvägshusen i Helsingfors där dessa ungdomar slog läger och tände eld på ett antal av husen. När brandkåren skulle släcka branden och akutvårdarna skulle hjälpa de sårade så bemöttes de med stenar, tommar flaskor och annat som kom flygande mot dem.

Vem går till anfall mot försvarslösa och välmenande brandmän och akutvårdare som redan har ett tillräckligt svårt jobb som det är och är utan tillräcklig kompensation? Vart försvann all den respekt för andra människor som fanns när jag var tonåring? Vem uppfostrar dessa ungar egentligen, för någonstans måste ju denna vridna och bottenlösa moral komma ifrån?

I förrgår stod jag ute på vår balkong och rökte. Nere utanför den finska skolan stod ett gäng ungdomar i 14-15 års ålder och drack öl, körde omkring med sina mopeder och förde allmänt oväsen. Vad de egentligen höll på med verkade aningen skumt för när polisen körde upp till platsen så flydde majoriteten av ungarna fältet. Samtidigt som de yrade med god fart bort från platsen så hördes rätt så jäkliga utrop mot poliserna. Förbanne vad jag kunde bli arg. Vad är det med dessa idioter till kläppar? Vart har alla sunda värderingar tagit vägen?

Jag önskar att vi ännu kunde leva i småstadssamhället som finns i de gamla filmerna. Där alla byar och småstäder hade sina egna poliser, brandmän och läkare. Där polisen gick omkring i byn och hade en liten pratstund med herr Jakobsson som kom ut från butiken med en öl i handen. Där alla hälsade glatt på herr Polis-farbror när man gick förbi och där respekten för varandra fanns.
Visst fanns det brott i den världsbilden - inget är perfekt. Men nu ser det ut som vi skulle vara påväg mot total vilda västerna-stil där ingen bryr sig om varann, endast sig själva.

Soup de la soup

2008-10-23T11:08:00.006+03:00

"Uusavuttomuus" (fritt översatt: unga hjälplösa) är ett ord som förekommer väldigt ofta i en finländarens vardag. Det handlar alltså om hur dagens ungdom är hjälplösa när det gäller de vardagliga sakerna som att laga mat, städa och fixa de där grundsakerna i livet.

Jag har uppfostrats till att kunna de där basgrejerna och ofta lite mer och för mig är det självklart hur många av dessa ting fungerar både i teorin och i praktiken, så det är ofta som jag inte förstår hur svårt det kan vara för vissa. Det mesta i hemmet kan jag reparera själv och utan problem. Är det nåt som inte jag kan så ringer jag oftast först nån kunnig som kan per telefon förklara hur jag skall göra det och om det ännu efter det inte fungerar som det skall så ringer jag en servicekarl på plats. Samtidigt så vet jag från jobbet att det finns en hel del människor som ringer efter servicekarln när en glödlampa måste bytas.

Samma sak är det med matlagning. Min mor har alltid låtit mig kocka i köket, även i så ung ålder att det blev mer klått och disk än nåt ätbart som slutresultat, men hon var strikt på den linjen att intresse för matlagning skall frodas och inte förstöras. Så i unga år, när jag kommit över klått- och stökfasen, kockade jag en hel del och baskunskaperna ligger ganska djupt i ryggmärgen. På denna punkt är det lika svårt för mig att förstå hur någon inte kan laga de mest grundmaträtter som finns. Jag förstår att alla kanske inte kan kocka ihop någon gourmémiddag, men människor som lever på mikromat för att de inte kan nåt annat har alltid gått över mitt förstånd. Speciellt som många maträtten går så snabbt och enkelt att laga, så som ostsoppan som jag nämnde här tidigare; t.o.m. min äldsta bror Mats klarade av den (lite måste man få bråka med sina syskon - han kan laga det mesta han också).

Så här nu för att rädda Finlands ungdom från fördärv så skall jag lära er det enklaste och billigaste sättet att göra en soppa som är måttligt näringsrik, god, billig och snabb att göra.

Korvsoppa á la Exclusive
* 1½-2 liter vatten (tas från kranen - i detta land behöver man inte köpa vatten på flaska ifall det inte är nödfall)
* 2-3 buljongtärningar av valfri sort (jag brukar använda Maggis hönsbuljongtärningar i detta fall)
* ett paket valfri korv (oftast använder jag Finlands korv #1: HK Sininen Lenkki, men man kan använda vad man vill - det behöver inte ens vara korv... sådär som HK Sininen Lenkki)
* En påse med djupfryst strimlad potatis-lök blandning
* En påse med djupfrysta sopprötter
* Kryddor, varav hela svartpepparkorn torde vara det viktigaster.

Lägg på värmen på en platta på spisen som är tillräckligt stor för en kastrull som är tillräckligt stor för vattenmängden. Lägg i vattnet i kastrullen och lägg kastrullen på den plattan som du just lagt på värmen till. När vattnet börjar koka så smular du i buljongtärningarna och låter dem upplösa sig helt och hållet i vattnet. Lägg i passlig mängd av den strimlade potatis-lök-blandningen (brukar själv använde 200-300g till den mängden vatten) samt av de djupfrysta sopprötterna (200g torde räcka). Rör om en stund medan soppan småkokar.
Sedan lägger du i korven (eller vad man nu sen har) som du självklart att skurit till passliga bitar i ett tidigare skede. Efteråt lägger du i 5-10 svartpepparkorn och kryddor som man anser passar. Själv brukar jag lägga dragon och några droppar tabasco - det blir väldigt läckert då.

Låt småkoka i fem-tio minuter och sen är det färdigt och det finns så mycket av det att en person äter av det i många dagar tills soppan kommer ut från öronen. Priset per portion på en sådan här soppa är inte mycket och den är väldigt enkel att laga. Minns att lägga soppan i kylskåpet när den svalnat och du inte tänker äta mer - då överlever den alla mögelanfall som grannens roskis må försöka sig på.

När jag gick i gymnasiet och bodde i min lilla etta och inte hade många pengarna överlopps i plånboken så levde jag på en ännu billigare variant av den här soppan (jo, den går att göra billigare). För att göra Korvsoppa á la Fattig Studerande så använder man sig av det förra receptet men gör följande ändringar:
* använd inte alls potatis-lök blanding
* byt ut korven till spaghetti som man bryter i 5-10 cm:s längder.
Det blir en sorts nudelsoppa som t.o.m. är ätbar och har lite vitaminer från sopprötterna i.a.f.

Och minns nu för guds skull att dansa som the Hoffer och sprida det glada ordet av the Bad Dancing Kocks. Hjälp oss att göra världen lite mer smaklös med era höfter och lite godare med maten.
Sådärja, nu har jag gjort mitt för att rädda dessa unga hjälplösa som inte har nåt att äta där hemma och alla er stackars fattiga studeranden som måste leva på pizzeria-mat när ni inte har pengar att gå på restaurant och inte kan laga mat hemma. Tackar för mig del...

Kommunalvalet 2008: Sjundeå

2008-10-23T07:41:00.004+03:00

Tillbaka till det aktuella kommunalvalet här i Finland och till lite mera tankar om mitt favorittema; Svenska Folkpartiet.

När jag kom hem från jobbet någon dag förra veckan så överraskades jag (i ordets mest chockerande mening) av en valreklams-skylt när man närmade sig min hemkommuns, Sjundeås, centrum, nämligen en skylt av SFP meddelade att de är emot att sammanföra kommunen med närliggande kommuner.
Vi har haft en tendens under den senaste tiden att sammanföra mindre kommuner till större för att få dem att fungera bättre och debatten har gått måttligt het om hur framtiden skall se ut för kommunerna som blivit i klämm mellan de sammanförda kommunerna Raseborg, Storlojo och storstaden Esbo. Där emellan ligger då alltså Sjundeå, Ingå och Kyrkslätt - alla rätt så fattiga på pengar, men med ökande invånarantal.

Samtidigt som debatten om sammanföringen av dessa tre kommunerna går het och SFP flaggar med ett självständigt Sjundeå så kommer nyheten om att allt har gått snett vad som gäller Sjundeås årsbudget. Nämligen; när alla parter hade lämnat in sitt budgetförslag för sina avdelningar (vilka var i underkant ifall jag förstod rätt) så gick helhetsbudgeten så mycket på minus att alla måste börja räkna om - kommunen är helt utan pengar.
För några år sedan kunde Sjundeå "stoltsera" men landets nästhögsta kommunalskatt. I dagens läge har en handfull kommuner gått förbi på den listan (Observera att Sjundeå inte sänkt sin kommunalskatt, utan de andra kommunerna höjt sina). Att höja kommunalskatten hos också kommer alltså inte till fråga, i alla fall inte så mycket att det skulle lösa några kriser.
Samtidigt som budgeten spricker i fogarna och kommunalskatten är så hög som den är så försvinner en stor del av servicen och tillräckligt kommer inte till - trots att invånarantalet stiger. Visst, nuförtiden har vi ambulans på plats på vardagar, vilket inte fanns förr, men däremot så har en av kommunens butiker just lagt lapp på luckan, Sjundeå Bageri (en av kommunens företagar-stoltheter) har gått i konkurs, den enda bensinstationen i kommunen skall snart lägga lapp på luckan etc. och inget nytt verkar vara på väg.

"Kära" Svenska Folkpartister; istället för att isolera en döende kommun som varken har resurserna att hålla det lilla som finns för tillfället i liv och definitivt i.s.f. inte kan locka företagare åt sig eller utveckla ett gott och hälsosamt servicenätverk för invånarna, skulle det inte vara bättre att godvilligt skaka tass med de två grannkommunerna som är i samma situation (den ena mer än den andra)? Med andra ord; vill ni faktsikt att vi sakta skall dö ut eller svälja lite ära för att kanske göra nåt av denna vackra kommun? Tänk efter före.

Det som behövs i en kommun som Sjundeå är mera företagare och mera lokala arbetsplatser. Det räcker inte med den vackra naturen och handbollen helt enkelt. Det att kommunens största företag är ett hälsocenter som håller på att falla i bitar och lever på illusionen att det är värt nåt att några inhemska kändisar har besökt det några tiotals år tillbaka är inte tillräckligt. Alexis Kivi är också död; Fanjunkars håller inte en kommun levande.

Sjundeå - Ingå - Kyrkslätt -> Skyrgå storkommun

Fabians apbur

2008-10-17T15:39:00.007+03:00

Hej, det är jag som är berättarrösten i denna historia ... eller nja, röst som röst. Fabian är mitt namn och jag är en stolt gorilla som allmänt är riktigt lugn, men emellan så kan det apa till sig riktigt ordentligt. Om ni inte orkar kalla mig Fabian, så får det blir Fabbe, ifall ni nu är så förbaskat töntiga, eller bara lata. Bara det inte blir Fagge, Fabbis eller Fäbbz, för de namnen orkar jag inte med mera.

Här sitter jag i apburen för mig själv. Hur kom jag hit månntro? Ja, det är historian som jag skall berätta. Ni förstår; jag har inte alltid suttit här - jag har varit en fri gorilla en gång i tiderna, men så började väckarklockorna ringa och jag släpades hit i något blått skrangligt transportmedel. Och nu sitter jag här.

Gorillan som var här före mig förklarade att mitt livs uppgift var att sköta om bongotrummorna. Han sade att jag skulle lyssna på djungeltelegrafen och sedan förmedla vidare de viktiga portionerna av informationen - lite så där som ett arbetsbarn som jobbar i Kambodja för 20 cent i timmen, men jag får inte ett korvöre för det... inte ens korvsoppan de bjuder på har nån jädrans korv i sig.

Nåh, efter att den förra gorillan; Laban (även kallad Lappen, Luddis eller Labanowitz), berättat åt mig den hederliga och viktiga uppgiften som skulle sysselsätta mig så försvann han *puff* ut i morgonens mörker. Till och med näktergalen slutade sjunga sin förfärligt entoniga visa medan han klunsade iväg mot ett bättre liv.
Jag tänkte för mig själv att allt nog skulle bli bra - kanske jag också vid nåt tillfälle skulle få fly till paradiset ... och kanske inte det skulle vara så farligt att lyssna på djungeltelegrafen en stund. Så jag tog mig en mugg apsump och satte ner röven på den grönaste gräsplätten jag hittade runt bongotrummorna. Då märkte jag nåt. Det visade sig att den där förbaskade Laban glömt att spänna skinnet på bongotrummorna. Hur skulle jag kunna förmedla vidare den viktiga informationen om inte skinnet på bongotrummorna var spända tillräckligt? Vem skulle höra min sorligt viskande rytmslag nu?!

"Vafan" tänkte jag "jag dricker upp min apsump och så sätter jag igång med spännandet av skinnet".
Ni vet de där parallelltankarna man får - de där tankarna man tänker samtidigt som en annan tanke knackar den första tanken på axeln och viskar; "du är en dum prutt du - inte kommer du att hinna spänna skinnet om du först avnjuter din apsump"? Det var just en sån parallelltanke jag fick. Men som vanligt så ignorerade jag den helt och hållet.

Och då började förstås hända grejs omkring mig. Plötsligt skulle jag plantera nya träd, såga ner de gamla, klyva dem till ved, tända en brasa och en massa annat krims krams. Och så såklart mitt i allt, medan jag höll på söka någon babians borttappade nötter i utedassets kompostlåda, så började djungeltelegrafen sjunga ut sitt glädjebud. Ja-a, kanske det inte var så glatt, men "sorgebud" har inte samma klang.
Så jag krälade ur komposten och började springa mot bongotrummorna samtidigt som jag försökte lyssna på vad djungeltelegrafen försökte berätta. Jag plockade ur all den vitala informationen i mitt lilla huvud och sen satte jag mig ner vid bongotrummorna och började slå för gud och fosterland. Och visst fick jag slå när jag inte ännu hunnit spänna skinnet.

Men värre kunde det väl inte bli? Jovisst kunde det bli det.

Där satt jag och bankade på för att ens få ett ljud som liknade visslande i en orkan när någon knackade mig på axeln.
"Vafan" tänkte jag "är det en sådan där parallelltanke nu igen?!", men samtidigt kom jag på att det behövs en första tanke för att den andra tanken skall ha en axel att knacka på, så jag vände mig om och där stod fröken chimpans. Hon har väl ett namn, men av vissa orsaker har jag aldrig orkat ta reda på, så vi kallar henne för fröken Chimpans för att komma vidare i berättelsen.
"Jag tänkte gå och äta lite lunch, så om du kan tura mig för en liten stund så skulle det vara bra" sade hon och trippade iväg så fort att inte ens min haka han falla ner i famnen - vilket den gjorde. Och så märkte jag att mitt dunkande på bongotrummorna hade försvagats till lite kraffsande av en snigel i gräsmattan.

"Vafan" tänkte jag "vem skall tura mig dåh..?"
Samtidigt som den tanken slog genom mitt huvud, med hastigheten av ett godståg som försöker rymma från en pendolino, så knackade parallelltanken min första tanke på axeln och sade tänkande "Ingen".

Men, vad kan en simpel gorilla göra? Jag gick och satt min på fröken Chimpans gräsplätt och satte där. Vem kunde nu hålla en allt för lång lunchpaus när korvsoppan var utan korv..? Detta var igen en tanke som jag aldrig borde ha tänkt!

Djungeltelegrafen knapprade på rytmiskt och melodiskt och det ekade över hela landet. Det blev bara mer och mer intensivt när ingen kunde svara. Och även ifall jag inte suttit på fröken Chimpans gräsplätt - hur kunde jag svara med en bongotrumma vars skinn var helt löst och som inte precis fått någon viagra-kur av mitt bankkande?
Ju mer frenetiskt djungeltelegrafen slog och ju längre det tog innan fröken Chimpans skulle komma tillbaka, destu mer desperat blev jag - aggressionsmätaren blev ett löskokt ägg fallande från toppen av Empire State Building och som närmade sig trottoaren. Och så efter långt och länge som kom hon trallande tillbaka med ett stort leende i nyllet. Oj vad jag skulle ha velat ta tag i det leendet och vrida det över huvudet på henne - men sånt gör ju inte en väluppfostrad gorilla.

Men nu orkade jag inte mera. Jag bestämde mig för att göra precis som fröken Chimpans och började gå mot sopptältet. Men ack hur grymm denna värld kan vara. Parkvakten tog mig i kragen och vände mig om - inte fick man ju lämna bongotrumman. Så där satt jag sedan och varierade mellan att spänna skinnet på bongotrumman och att bankka den lös igen för att vidareförmedla den informationen som kom med djungeltelegrafen.

Jag hade just börjat komma in i rytmen av att spänna och bankka när någon för femtioelfte gången knackade mig på axeln. Jag sökte en stund i mina tankar för att kontrollera ifall jag tänkt någon parallelltanke igen, men när jag inget fann så vände jag mig om och där stod den där fliniga fröken Chimpans igen.
"Jag vet att jag borde vara här till solnedgång, men jag tänkte nu i alla fall gå hem redan när solen ännu lyser." sade hon med samma förjävliga leende igen. Och, igen, innan jag hann svara så var hon borta.
Ni kanske förstår hurdant ställe det här är när alla försvinner snabbare än blixten bara de får en chans...

Så nu sitter jag här i apburen. Utan korvlös korvsoppa, men med obetalt jobb för fem små slavbarn att göra. Kanske jag slipper hem när natten har tagit över, och då lovar jag er - jag försvinner som ett spöke i pissuaren.

Kyrkans klåpande händer

2008-10-16T13:06:00.005+03:00

På vissa punkter är jag väldigt konservativ, på andra väldigt liberal och på det mesta så finner jag sanningen någonstans där emellan. En punkt som jag stridit med största delen av mitt medvetna liv är frågan om religion. Det har aldrig varit en större fråga ifall det finns någon övre varelse eller ande, gud eller djävul - på den punkten har jag för det mesta varit rätt så säker på min ståndpunkt, men sedan alla dessa följdfrågor om religion i sig ställer ju till med problem. Jag är en ateist, men det finns väldigt många som associerar ateism som anti-religiösa terrorister, medan sanningen är den att jag helt enkelt inte tror på en eller flera gudar.

Jag har, under alla dessa år, svävat fram och tillbaka mellan ståndpunkter för religioner och speciellt då samlade religiösa samfund, så där som den kristna kyrkan. Vid nåt tillfälle så var jag väldigt mycket emot allt som hade med religion att göra och ansåg de flesta religiösa anhängare som icke-logiska och dummare individer. I dagens läge så anser jag att den som vill tro på en gud så får göra det fritt och utan min kritik, så länge som den tron aldrig används emot någon annan eller för att skada sig själv. Kyrkor och tempel är historiskt värdefulla och oftast arkitekturiska underverk som skall uppskattas, vare sig det finns en helig ande där i eller ej.

Men samlade samfund av människor med samma teologiska bakgrund är nåt som jag emellanåt har väldigt svårt med. Visst gör kyrkan bra och det är fint att den finns, men egentligen gäller detta alla samlingar av liksinnade människor. "Joukossa tyhmyys tiivistyy" (Dumhet koncentreras i grupper) som det heter på finska. Är det sist och slutligen nåt nödvändigt? Speciellt som du sedan sätter någon att bestämma över denna grupp? Präster och diakoner i alla ära; de gör ett väldigt bra jobb med själsligt helande och stöd och de är ett otroligt bra verktyg i bl.a. åldringsvården men den krista kyrka vi har i Finland idag tycks inte alls hålla sig inom ramarna för vad dess egentliga uppgift är. Borde inte kyrkan vara ett samfund där de som tror på den kristna guden, och de som vill ansluta sig till den, kan samlas?

Nu kan ju någon snabbt kontra med att det ju är så som det fungerar, men varför har då den kristna kyrkans ledning ett så starkt inflytande på den nationella synen på moral och etik? Varför bryr sig någon om när "kyrkan" ställer sig emot bl.a. abort? Borde inte det ställningstagandet vara nåt som var och en gör ett individuellt beslut om?

Nåh, det som nu egentligen fick mig att skriva allt detta var nyheten (i Ilta-Sanomat) om att en församling i Tammerfors satt upp nätsidan www.eroakirkosta.info som motvikt mot den väldigt populära liberala hemsidan www.eroakirkosta.fi där man lätt kan skriva ut sig ur kyrkan.
Det som jag absolut inte kan förstå på något plan är varför kyrkans skulle måsta gå till "motattack" mot en kanal som gör det lättare för dem som inte är troende kristna individer att skriva ut sig ur kyrkan. Det är ju helt självklart att om man inte vill höra till detta samfund så skall man inte behöva det, utan skall lätt kunna avskriva all kontakt med dem. Speciellt som kyrkan gjort det så passligt för sig att majoriteten av dem som hört/hör till detta samfund aldrig haft ett val att bli medlemmar, utan det valet har gjorts av deras föräldrar varav majoriteten gjort det p.g.a. samhällets norm som anser att man skall göra det.

Så mitt lilla meddelande till det finländska kyrkliga samfundet är: ta vara på de medlemmar ni har och sköt om dem som tror enligt den kristna tron. Låt fingrarna vara från dem som inte tror och vill bort ur ert samfund - ni har absolut ingenting med dessa människor att göra. De har blivit felaktigt anknutna till ert samfund av fel orsaker från början.

Och dessutom lägger vi ännu en gång länken här för alla de som inte är troende kristna individer, men som av någon orsak hör till kyrkan och vill avskriva sig: http://www.eroakirkosta.fi/
Tyvärr fungerar inte servicen i alla kommuner, men det kommer fram på hemsidan.

Höstgourmé

2008-10-16T07:18:00.004+03:00

Jag skrev i förra inlägget lite om den vackra hösten som vi har här i Finland och vårt veckoslut med äkta paret Rissa och Johan. Nåh, vad kan man mer tala om det ämnet? Jo, mat.

Det var någon lite varmare sommardag, eller kväll, som jag första gången kockade ihop denna maträtt, men det var inte riktigt rätt tillfälle för en sånt och vi bestämde oss för att prova pånytt när hösten knackat på dörren. Maträtten i fråga är alltså ostsoppa och problemet med att kombinera soppan med en varm sommarkväll är att soppan är lite väl stadig och mättande, för tung helt enkelt, för sommaren. Men nu var det då en vacker höstdag och vi ville bjuda Rissa och Johan på nåt extra läckert efter att vi blivit bjudna på en alldeles otrolig nässel-pasta-gryta hos dem några veckor tidigare.

Själv tycker jag att en höstig ostsoppa skall ätas med svamp, men det slog mig ganska snabbt att Johan inte är någon stor fantast av den ingrediensen, så vi använde istället rökt bacon i tärningar och det blev riktigt bra - kanske lite på saltigare sidan dock. Och visst passade ostsoppan, serverat med vitlöksbatong, till den aningen kyligare höstkvällen.

Så nu tänkte jag dela med mig receptet och önska att man, i äkta BDK-anda, dansar dåligt till fin 80-tals popmusik medan man kockar ihop denna soppa.
Alltså, det man behöver för denna ostsoppa är;

- 1 liter vatten
- 2-3 buljongtärningar (använde själv köttbuljong, men grönsaks eller hönsbuljong torde gå lika bra)
- ett paket (250g) Koskenlaskija-ost (den röda vanliga är kanske bäst, men vill man ha lite mera smak så kan man ta nån av de smaksatta. Vi provade med grönpeppar-varianten och det blev riktigt gott)
- en liten bit (ca. 50g) blåmögelost, t.ex. Aura-ost
- halvgrovt mjöl
- något köttigt; svamp eller bacon eller nåt annat rökt kött
- kryddor enligt smak

Så gör man som följande:
Kokar upp vattnet med buljongtärningarna medan man skär ostarna till mindre bitar som smälter smidigare i vattnet. När buljongen är färdig så lägger man i Koskenlaskija-ostbitarna och när de smält så lägger man i blåmögelosten. Så rör man om tills all ost smultit till en enda soppa.
Man skall då minnas att hela tiden låta rytmen av musiken, som man givetvis har på i bakgrunden, få kroppen att dansa med vilket gör att maten även får en viss rytm i sig. Vem vill äta vanlig ostsoppa när man kan ha en rytmisk ostsoppa?
Vid det här laget så tillsätter man mjöl, alltmedan man rör om, tills soppan får önskad konsistens; vill ni ha en ostkräm så är det helt upp till er så därför sätter jag inte ut nåt mått på det. Efter att mjölet blandat sig i soppan så kryddar man med vad man nu vill ha; salt är inte nödvändigt för det har kommit från blåmögelosten, men lite peppar kan passa.
När allt börjar närma sig klart så lägger man i svampen/baconen, eller vad man nu valt, och det helst i små tärningar/bitar och blandar det in i soppan så det blir uppvärmt. Och nu är soppan klar. Då är det bara att svära som attan för att ni glömt bort att lägga på ugnen, låta den varmna, lägga i vitlöksbatongerna och låta dem vara i ugnen i femton minuter... så ni får äta er soppa á naturell.

Och minns det dåliga dansande!
Ifall ni behöver nån modell så är det bara att söka upp nån av David "The Hoff" Hasselhoffs musikvideon på YouTube.

Våra vardagliga under

2008-10-15T14:31:00.007+03:00

Jag vet inte riktigt hurdan bild jag ger av mig här på bloggen - förrutom att vara väldigt lat och okreativ, då... men sådär annars. Är det så att alla tror att jag är en konservativ gnällig farbror med tummen upp där som solen aldrig skiner? Kanske det är den bild jag ger av mig emellanåt, men det finns nåt soligt ovanför mitt huvud stundvis. Inte vet jag om jag är en romantiker, det får ni fråga min sambo, men jag njuter faktiskt av de vackra sakerna i livet och jag försöker att glömma de mörka molnen, allt efter att jag processerat dem i mitt lilla huvud.

Det finns stunder då jag känner mig mer lycklig än annars, trots att jag nästan hela tiden känner mig som världens lyckligaste när man har en sådan sambo som jag har. Något veckoslut sedan var en sådan stund. Vi hade min goda vän från gymnasietiden; Johan och hans australiensiska hustru Rissa på besök till oss. Det blev förstås en del brädspel spelat och jag börjar sakteligen få Johan över till rommens gömda paradis. På söndagen var vi sedan ut på en promenad på Sjundeå station.

Det är konstigt hur vissa saker känns så dova när man är van med dem och det är inte förrän någon annan öppnar ens ögon som man förstår. Jag har alltid ansett att den finländska hösten är väldigt vacker, men det är emellan svårt att njuta av den då man vet vad den betyder; slutet på sommaren, början på den långa mörka vintern. Inte för det; en ordenligt fin gammaldags vinter hör också till de mest vackra sakerna här i världen, men tyvärr har de inte synts av i detta land på vad som känns som evigheter. Det är bara väldigt grådaskigt från första januari till sista december varje år.

Rissa hade aldrig upplevt hösten, inte så som den är här. Hon sprang omkring med ögonen uppspända över alla dessa färger, den friska luften och vackra landskapen och det var då jag förstod vilken skatt vi har i detta land. Det att, vid normala fall, vädret kan skifta från -40 till +30 grader, regn, solsken, höststorm, är nåt som är ett vackert under, bara man förstår att ta vara på det.

Vi promenerade till ett ställe jag skäms över att jag inte besökt tidigare; Fanjunkars. Ja, stället där Aleksis Kivi skrev största delen av sin böcker, inspirerad av sin "musa" Charlotta Lönnqvist. Jag och Johan filosoferade lite runt vad detta med "musa" betydde på den tiden och om man skulle bli arresterad för det i dagens Finland. Vissa säger att ja, hon kockade och städade, men jag vet nu inte hur mycket inspiration herr Kivi kunde få av det, hur mycket bark hon än blandade i brödet.
I vilket fall som helst så skäms jag ju lite - Fanjunkars är nämligen inte bara inom promenadavstånd från oss, utan rent ut sagt på andra sidan gatan. Men det finns kanske en tid för allt och nu var det stunden för att se på Fanjunkars. Det var söndag så muséet var inte uppe, men vi gick omkring lite på gården och så kikade vi in genom fönstren. Så funderade vi över ifall stearinljusen i fönstren var från Kivis tid. Vi kom inte fram till nåt annat än att om rökvarnarn i taket också var från de tiderna så skulle den säkert ha skrikit konstant och förstört skrivandet av Sju Bröder.

Efteråt så blev det beundrandet av löven och träden och den vackra finländska höstnaturen. Vid nåt tillfälle försvann Johan för att plocka klöver att mata i sin kära fru. Han påstod att han skulle hitta svamp, den hallucinerande typen, och bli rik som internationell drugdealer, men det var nog klöver vi åt påväg till pizzerian - en aptitretare alltså.

Vilken vacker natur vi har och tänk så lite vi beundrar den. Jo, jag vet, vi beundrar nog den de flesta av oss, men gör vi det tillräckligt? Skulle inte alla må lite bättre om de slutade stressa för en stund, steg upp från soffan och stängde TV:n, gick till fönstret och tittade ut i ens fem minuter. Fast gå ut på balkonen och ta en cigg medan livets största konstverk visar upp sig framför en - naken förfan! Och inte tänker jag gnälla om att nån röker...

För att avsluta så poetiskt som man bara kan så citerar jag här Autumn Song av Manic Street Preachers. Texten av Nicky Wire.

"Wear your eyes as dark as night
Paint your face with what you like
Wear your love like it is made of hate
Born to destroy and born to create

So when you hear this autumn song
Clear your heads and get ready to run
So when you hear this autumn song
Remember the best times are yet to come"

Kommunalvalet 2008: Svenska folkpartiet

2008-10-15T09:39:00.006+03:00

Ursäkta denna långa frånvaro, det har varit mycket att göra och en hel del jobb. Speciellt som jag gjort en del nattskift på siståne så har tiden sprungit förbi. Det var länge sen senaste nattskift och det är nåt som jag tycker om att göra, men för varje år som går så blir det svårare och tyngre att byta dygnsrytm hela tiden.

Jess, då går vi över till ämnet - nu tänker jag nämligen bita de "egna" i stortån och hoppas på att foten inte sparkar så att näsan min bryts.

Som finlandssvensk så förväntas det ofta av mig att rösta på SFP (Svenska Folkpartiet), men jag kan här öppet medge att jag aldrig gett ens en tiondels röst åt detta parti och det kommer aldrig heller att ske. Visst, man skall "aldrig säga aldrig" men när det gäller SFP så kan jag rätt så självsäkert påstå så. Orsak: man kunde ju ändra deras kommunalvals-slogan till en fråga - Rättvist?!

Det finns en punkt hos SFP som alltid fastnat som en spik under nageln på mig och det svider så hårt att jag aldrig kommer att glömma den smärtan; partipolitiken. Svenska folkpartiet springer nämligen omkring som en hop huvudlösa höns och buktalar, eller bukskriker, om hur de är politiskt obundna och endast står för de svenskspråkigas rättigheter i detta två-språkiga land.
Pyttsan! Det verkar som om SFP är de enda som har huvudet så långt inne där som solen aldrig skiner att de ännu tror på den uråldrade mantra. De kunde lika gärna heta "Sannfinlandsvenskarna" och sitta längst ut på den högra kanten ... nej, långt utanför den högra kanten. Berätta åt mig; om det är så förbaskat politiskt obundet så varför stod inte Claes Andersson i SFP:s stolta led, istället för vänstern där han höll sig?

Vad är mest skrämmande? Jag har träffat en hel del människor från SU (Svensk Ungdom) som är SFP:s ungdomsavdelning och, trots att många av dessa som personer varit riktigt trevliga, så är det en horribel bild av framtiden som de målar upp. Det är så högervridet att vänstern är i centern. Pappa betalar då silverskeden fallit ur mun vid 40-års åldern etc.
Det värsta är egentligen inte det att SFP är så långt ut på högern att det inte finns en passande ord för det, utan just det att de inte förstår det själv. Hur kan man vara så långt ute i ingenting och segla att man förnekar nåt så tydligt för sig själv.

Är jag en anti-finlandssvensk finlandsvensk? Nej, absolut inte. Jag skäms inte över vad jag är, jag bara skäms över en stor del av dem som kallar sig finlandssvenskar. Nu sitter halva svenskspråkiga Eira och fäller huvudet på sned och frågar "Va sjutton? Är inte vi alla borgare och adelmän?". Kort svar: nej. Långt svar: nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej.

Det är faktiskt inget skämt - det är skrämmande hur många finlandssvenska ungdomar man stöter på vars ögon blåser upp som en hetluftsballong och ser ut som världens största frågetecken när man säger att man inte har en akademisk utbildning utan faktiskt trivs som "duunare" (arbetarfolk). Blåttblod är nåt man endast har då man druckit för mycket fönstertvättsmedel!

Är Finland ett två-språkigt land? Säkerligen. Skall det vara tvång på att alla människor, från de totalt finskspråkiga kommunerna i norr till Helsingors, skall kunna svenska? Skämtar ni?!
Det finns en realitet som tydligen inte sjunkit in hos SFP (en bland många): vi är en minoritet på ca. 6%, hur faen skall vi resonera för att göra det rättfärdigt att vi skall få svenskspråkig service på varendaste ett ställe..? Ärligt!

Och en sista hälsning ännu: varför SFP inte klarar av kommunalpolitik? Se vad de gjort i Ingå. Inkompetens i högsta nivå.

Rollercoaster Tycoon: the Vista edition

2008-08-25T09:56:00.006+03:00

Nya datorn kom snabbare än väntat, tack till NetAnttila för den goda servicen. Lördagen blev då alltså första dagen som man satt och satte igång datorn ... efter att jag fört sambon till svärmor efter jobbet, så många timmar blev det inte. Så mycket och länge har man hållit på med datorer att man vet om att det tar en stund mellan att man får datorn och att man kan börja använda den. Datorn skall göra sina egna installationer, program (software) skall installeras och sedan skall egenskaper ändras på. Lite extra tid hade jag räknat att det skulle ta efterssom det nu handlade om ett nytt operativssystem, Windows Vista Home Basic 32-bit, eftersom det tar en stund förrän man börjar förstå hur saker fungerar.

Jag var rätt så nöjd med Windows XP, speciellt efter att Service Pack 2:an kom och fixade de sista "små" problemen med operativsystemet, och efter alla fula ord som sagts om det nya så var jag väldigt negativt inställd till denna Windows Vista. Igår på morgonen (vid 7-tiden) hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om hur positivt överraskad jag var av Vista, men några timmar senare var jag väldigt nöjd att jag hade valt att vänta. Vistas fula ansikte visade sig och röt till på ett öronbedövande sätt.
Visst visste jag om att det fanns problem med Vista och äldre software, men det känns ändå hårt när man får felmeddelandet att programmet inte är kompatibelt med det nya "fina" Vista, speciellt som programmet bara behöver vara ett år gammalt. Själv anser jag att det är helt fel infallvinkel från Microsofts del - nytt borde betyda att det fungerar bättre och i det innebär att ännu mer program etc. skall fungera med det nya operativsystemet.

Efter en hel del sökande på diverse nätforum, googlande och mycket hjälp av broder och datormänniska Mosse så kom det fram att mycket skulle bli bättre bara man installerade Vistas Service Pack 1. [liten paus för sidnot] Vista är ännu också väldigt nytt. Hur kan Microsoft tänkt när de ger ut en produkt som måste fixas så här snabbt med en SP1:a redan nu? Och inte bara vilken SP som helst, utan en som är hela 500MB stor och tar halva dagen att ladda ner? [avslutning av sidnot] Nåh, då gällde det ju bara att söka upp SP1:an och ladda ner den, men på MS Windows hemsida där filen fanns att laddas ner så svor Microsoft heligt att så länge man använder sig av Windows Automatic Updates (vilket är förinställt i Vista och som jag använder) så behöver man inte ladda ner SP1:an utan den kommer därifrån och dessutom snabbare eftersom WAU vet exakt vilka delar av SP1:an jag behöver och då finns inget behov av att ladda ner hela filen.

Men ändå fungerade inte allt, trots att cybervärldens munkar heligt svor att SP1:an skulle hjälpa mot installationsproblemen med äldre software. Så jag började söka genom alla förbannade informationssidor på min dator för att konfirmera att SP1:an faktiskt hade kommit via WAU, men inga såna antydningar fanns. Då kom cyberkungen Mosse än en gång till min hjälp och hittade information på hur man kunde kolla saken lätt och då kom nästa vidriga fakta till dagsljus... trots att MS Windows heligt svär att WAU automatiskt laddar ner SP1:an till datorn så hade den inte gjort den ... och då hade jag laddat ner allt som WAU erbjöd ... i många timmar. Så jag svor en god stund och började ladda ner filen från nätet istället (i hela 2½ timmar) och installerade den sedan manuellt.

Efter att jag manuellt installerat SP1:an så hittade sedan WAU en hel hög nya uppdateringar som den erbjöd mig - uppdateringar den inte hittat tidigare. Så dit reste tiden igen en timme frammåt. Den goda nyheten var dock den att det nu var tydligt att Service Pack 1 var installerat och i funktion och nu började även softwaren installeras som tidigare inte fungerat. Wow!
Det som irriterade mig mest med detta kompabilitetsproblem med viss software, efter faktumet att Vista inte före SP1:an godkände dem, var att det inte ens kom ett felmeddelande när man försökte installera programmen, utan de vägrade helt enkelt starta. Det var tack vare internetforumen som jag fick veta vad problemet egentligen var. Utöver det så anser jag det vara skit stil att meddela att WAU bombsäkert laddar ner SP1:an när den de fakto inte gör det, vilket tycks vara ett allmänt problem och inte bara nåt som händer mellan mina öron. Det som ännu kan tilläggas är att MS Windows även är helt bombsäkra på är att om man köper en dator som på efter den första halvan av 2008 så är SP1:an redan färdigt installerat på datorn... frågan är; vad annat är Microsoft helt bombsäkra på?!
Och som svar på den självklara frågan om hur ett operativsystems första Service Pack, som kommer ut bara månader efter att systemet publicerats, kan vara så förbaskat stor som en halv Gigabyte så kan man svara som min kära bror: "They had lots to fix".

Men utöver de överväldigande problemen med SP1:an? Hur är Vista?
I grund och botten så fungerar det helt bra... det som känns som Windows XP och högst antagligen är "taget" därifrån är riktigt bra, men så finns det en hel del små irriterande saker [Är du säker att det finns en hel del små irriterande saker?] [Ja] som bl.a. sättet hur man konfigurerar inställningarna för desktop:en. Jag tycker om att ha allt smått; liten font och små ikoner [Är du säker att du vill ha små ikoner?] [Ja] vilket i XP var lätt att åtgärda, men som i Vista har gjorts "användarvänligt" [Är du säker att Vista är användarvänlig?] [Nej]. I preferenserna kunde man nämligen endast välja mellan "förbaskat stora ikoner" och "jättelika ikoner" ... men igen ... tack vare Mosse så fick jag det ändrat - det är nämligen så att om man håller i "ctrl"-knappen och snurrar på rullaren på musen så ändras ikonernas storlek. Ingen dum idé i och för sig, men varför kan man inte också göra samma sak i preferenserna?
Är Vista så snygg som det sägs? Jo, Vista ser bra ut [Är du säker att Vista ser bra ut?] [Cancel] men till vilket pris? Vektorgrafik med gamma- och 3D-effekter gör det att se fräscht och modernt ut, men på bekostnad av datoreffekt och själv så använder jag hellre en mer effektiv dator utan massor krims krams än ser på en THX-film på en gammal 486:a. Största delen av det som dessutom ser "snyggt" ut är dessutom helt onödigt - speciellt gadgetbalken till höger. Gadgetbalken var en sak som jag först tyckte var aningen intressant. Jag hade bl.a. en en stilig analog klocka, ett almanackblad och en effektmätare uppe. Sedan kom jag på att det ju redan finns en liten digital klocka nere i högra hörnet (där den alltid funnits) och genom att lägga pilen över den så får man dagens datum ... och vad är det för en idé att ha en effektmätare (som visar processorns användning och RAM-minnets status) som äter upp massor effekt? Månne jag inte märker när datorn börjar tröttna på mig. Så jag tog bort hela gadgetbalken [Du har valt att du vill ta bort gadgetbalken] [Fortsätt] [Är du säker att du vill ta bort gadgetbalken] [Ja].

Startmenyn då? Jag använder ännu Vistas meny, men jag tror inte det blir långlivat. Den ser ut som om den borde vara användarvänlig, men de fakto så är det rätt så svårt att hitta nåt men den. Den har en "smart search" funktion men efter att den inte hittat "notepad"-programmet så valde jag att inte använda den mer. Som tur kan man byta tillbaka till den klassiska Windows-menyn. Startmenyn tänker jag dock inte sätta på Vistas sköra nacke - jag tyckte nämligen inte alls om XP:ns egna meny heller, utan använde även där den klassiska menyn.

Och sedan det mest irriterande med Microsoft Windows Vista [Du nämnde att detta är det mest irriterande med Vista] [Fortsätt] [Är du säker att detta är det mesta irriterande med Vista?] [Ja] - nämligen alla dessa förbannade, jävla irriterande, sjukligt dumma frågor! När man dubbelklickar på en ikon på desktop:en (för att ta ett exempel) så meddelar Vista att man just valt att öppna ett program och undrar om man vill fortsätta med det. När jag skulle byta namnet på ikonerna på desktop:en så meddelade Vista åt mig att jag håller på att ändra namnet på ikonerna på desktop:en och undrade om jag faktiskt vill göra det. Fråga: Om jag väljer att ändra namnet på en ikon på desktopen, varför skulle jag inte vilja göra det då?

Kanske jag någon dag blir van med Vista och glömmer glansdagarna av Windows XP, eller sedan kan det ju alltid hända att efter Service Pack 5:an (minns att ladda ner den manuellt från nätet och inte lita på WAU) så börjar Vista bli av samma standard som XP, men för tillfället så ylar min själ efter nåt annat. Det finns stunder då jag är optimist och börjar bli du med Vista, men så kommer det en dum fråga eller en annan bug som Microsoft inte anser att finns. Vista är dessutom i många fall raka motsatsen till vad som ämnats när det gäller användarvänlighet och allt utseende med vektor och gamma-grafik kommer aldrig att fylla de hål som borrats av dessa brister.
Usch, vad jag saknar XP. [Du saknar XP] [Fortsätt] [Är du säker att du saknar XP?] [Ja] [Är du riktigt säker att du saknar XP] [Cancel].

Annars så är förresten datorn väldigt bra...

Hat och Kärlek i Transistorien

2008-08-20T13:18:00.006+03:00

Det finns ett bra uttryck på engelska, nämligen "love/hate relationship" (dvs. älska/hata-förhållande) som dessutom kan konverteras till både "love/love relationship" (som ett parförhållande t.ex.) eller sedan "hate/hate relationship" (så där som jag förhåller mig till kålgryta och stekta strömmingar). Men det finns så väldigt mycket i livet som går under kategorin "love/hate". Kanske vi människor (eller är det faktiskt bara jag?) har en grundlig benägenhet till masokism? Vi vill älska allt det vi avskyr, eller? Näe, den teorin håller ju inte - efterssom det ändå finns så mycket viktigt i både hate/hate- samt love/love-kategorierna.

Ifall jag skulle göra en lista över mina top 10 love/hate-grejer i livet så finns det en bombsäker etta på den listan - nämligen datorer. Jag är ingen datanörd, inte i mitt tycke iaf. men jag kan en del om datorer, mer än genomsnittet skulle jag vilja tro. Jag sitter ganska ofta vid datorn och största delen av mitt arbete snurrar runt att sitta vid en dator. Emellanåt tycker jag om att bara sitta och pyssla, t.ex. reda upp datorn, men sen finns det ju allt det där som kommer med datorn; internet, ordbehandlingsprogram och Microsoft Excel som tar upp väldigt mycket av min tid.

Jag älskar (lite överdrivet ordval kanske) att sitta vid datorn och pyssla ... då den fungerar som jag vill ... annars går vi till andra sidan av snedsträcket. Visserligen så anar jag att jag inte är ensam att vara som jag är, jag kanske t.o.m. hör till majoriteten av i-ländernas befolkning, men det finns inget mer frustrerande än att bli urförbannad på nåt som man inte egentligen kan beskylla för att göra nåt fel - den gör precis så som man säger åt den, sen är det ju en annan sak om man vet om vad man sagt åt den.

Nåja ja, till poängen snart före tåget går förbi... för cirkus två år sedan och lite på så köpte jag en Hewlett Packard-laptop dator åt mig och var väldigt nöjd. Riktigt nöjd var jag dock endast i ett par månader tills jag märkte att jag blivit "pissad i linsen" (lurad för att använda ett finare ord). Eller njoo, ingen ljög ju precis om vad jag köpte, mitt beslut var kanske lite förhastat, men poängen är att datorns innehåll var så uråldrat att min vän (vi kan kalla honom Mr.IT) inte trodde på att jag köpt den ny från en större butik. Processorn var nämligen för långsam (0.75 GHz), hårdskivan var skrattretande minimalistisk (30 GB) och RAM-minnet var inte bara litet det också (258 Mb) utan även uråldrat och gammalt.

Problemen började snabbt följa; inte bara spel utan även en hel del program gapskrattade när jag försökte starta dem när de kollade in processorn. Mozilla Firefoxen t.ex. asgarvade alltid i tre-fem minuter innan den märkte att jag faktiskt menade allvar och sedan sist och slutligen, motvilligt, startade upp sig. För detta skall man ju inte bara beskylla processorn - RAM-minnet hade sin beskärda del av det problemet också.
Hårdskivan då? Nå, jag är ingen stor vän av att installera och avinstallera program på min dator, men det blev ganska irriterande att måste göra det varje gång man ville använda ett program. Ganska snabbt köpte jag en extern hårdskiva med en mage på 160 GB som visserligen lättade situationen en hel del - men den skulle alltid vara med, kopplas i, ha sitt eget eluttag och dessutom förlångsammades datorn ännu mer när allting skulle dras via en USB2.0-kabel. En ny hårdskiva skulle ha kostat för mycket och varit för mycket jobb att flytta över allt - så det alternativet gav jag upp rätt så snabbt.
Jag köpte faktiskt 512MB mera RAM efter 1½ år av funderande, men det var inte heller någon lycklig incident, eftersom det snabbt märktes att den uråldrade modellen av RAM som min dator använde var, de fakto, så uråldrad att det kostade som pesten att lägga i mera. "Vanligt" RAM-minne skulle ha kostat ca. 20€/GB medan denna variant var på kilopriset 200€/GB.

Hur som haver, den ena motgången efter den andra och jag blev mer och mer missnöjd. Jag är inte en person som stressar och jag kräver inte heller nåt väldigt snabbt och high-tech, men när det tar över fem minuter att starta webbrowsern (med en överhängande risk att allt kraschar) så gav jag upp. Det stora problemet har alltid varit att jag har "små" fördomar mot Microsofts nya operativsystem Vista men vill man ha en XP-dator i dagens läge så får man "punga ut" långt över 1000€ för det och trots att vi inte har hål i fickorna så äter vi inte heller med silversked. Livet blev surt.

Men...
varför har jag nu skrivit om min gamla HP Pavillion dv5000 i "dåtid" när den ännu finns med i "nutid"? Enkelt svarat; den nya Vista-baserade HP Pavillionen är påväg på posten. Ingen rekordspräckare men med 2.2 GHz processor, 1GB RAM (den nya varianten där jag kan lägga till enda upp till 4GB utan större kostnader), 120 GB hårdskiva (wow... nu kan jag ju t.o.m. börja ha mina foton på datorn) och lite mer smått och gott, så skall den väl duga lite bättre än den gamla. Nu hoppas jag bara att Vista inte är den mardrömmen jag tror det är...
...men den kan väl inte vara en likadan mardröm som min förra dator.

Jag är en allmän risk - håll er borta!

2008-08-20T07:24:00.006+03:00

Följande artikel var på första sidan på Hufvudstadsbladets nättidning i går (19.8.2008 12:15):

"Stroke hotar unga rökande kvinnor
Publicerad: 19/08 11:08 › Uppdaterad: 19/08 11:08
Unga och medelålders kvinnor som röker löper mer än dubbelt så hög risk som icke-rökande kvinnor att drabbas av slaganfall, stroke."

Nu tänker jag inte börja försvara rökare för det är inte min point. Trots att jag själv röker så är jag medveten om riskerna och jag vet hur dåligt det är för min hälsa. Jag anser mig dock vara en individ med egen viljestyrka (jaja, glöm bort att jag har en sambo för en stund, tack) och som kan göra någolunda vettiga val om mig själv och mitt liv. Jag anser också att jag har fullständig rätt att förstöra min egen hälsa hur mycket som helst av egen fri vilja - oavsett om man räknar det som moraliskt inkorrekt i.o.m. att min bortgång kanske skulle emotionellt skada de människor som är nära mig. Men trots allt detta så vet jag alltså att tobaksrökning är en fara.

Dock börjar jag bli otroligt trött på att allt detta snack om risker och vad allt som kan leda till något dåligt. I den här kategorin är tobaksrökning en föregångare och flagskeppet för de forskare inom området. Det talas hela tiden om att man skall analysera riskerna för att göra livet så bra och hälsosamt som möjligt och det är just det här som är så svart-vitt och ensidigt som det bara går. Är jag den dummaste människan på jorden för att jag väljer att röka trots att jag vet om riskerna? Kanske någon anser det, men vem tar inte medvetna risker så gott som dagligen utan att beakta konsekvensernas fulla valör? En av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden (om man räknar bort den evigt abstrakta "naturliga döden") är bilolyckor, ändå så kör massvis mera människor bil än det finns rökare. Inte för att jag försöker påstå att människor skall ge upp bilarna för att jag skall sluta röka.

Och hur är det med poliser? Vem fan vill bli polis? Tydligen alla idioter eftersom det är ett yrke med hög riskfaktor som lätt skadar hälsan både fysiskt och psykiskt. Varför håller ingen på att gnälla om det? Igen vill jag poängtera att jag har väldigt stor respekt för poliserna, speciellt här i Finland, och det är otroligt att människor gör det jobbet.
Visst är mina exempel långsökta, absurda och t.o.m. rent ut sagt löjliga, men varför skall vi hålla på så här? Snacka om risker och statistik som inte alls visar nåt bakom kulisserna. Allt det här bygger på forskningar som är så snäva på ett visst område att man glömmer bort alla de andra faktorerna som kommer i spel. Mår jag fysiskt bra av att röka, speciellt mina lungor? Nej, men jag får en psykisk och emotionell kick som får mig att må bättre på andra vis.

Ännu värre än rökning är alla dessa fördärvade forskningarna om mat och drycker där det mesta tydligen är livsfarligt. En dag så får man inte äta en sak och nästa dag är det inte så farligt. Ät inte det ena och ät inte det andra. På den här linjen så drar jag med markeringspenna över precis allt och lägger en liten fotnot med texten "så länge jag känner mig bra så mår jag bra". Speciellt i dagens värld där placebo-effekten är välkänt fungerande i väldigt många fall så tycks vi allt för ofta glömma bort att hjärnan styr det mesta i oss. Sitter vi och stressar som små livrädda kaniner hela tiden så kommer det att gå snett - hur bra diet eller vad fan som helst som vi håller på med. Dör man så dör man och då är livet över och då tänker inte jag ligga på dödsbädden och fundera över varför i fan jag slutade röka när jag tyckte om det så mycket.

Borde vi inte låsa in alla som håller på med extreme-sporter? De är ju en risk för sin egen hälsa?
Borde vi inte låsa in alla soldater och andra inblandade i militären? De är ju en risk för sin egen hälsa och speciellt andras hälsa?

Aj, vi skall ju inte glömma cancern... varifrån var det man inte fick det nu igen..?

"This is just a punk rock song...

2008-08-19T13:25:00.007+03:00

...written for the people who can see something's wrong"
Bad Religion: Punk Rock Song (från albumet "the Gray Race" [1996])

Dags att göra nåt som står mig nära hjärtat, men som jag inte gjort här på bloggen än (så mycket i alla fall) - nu ska här snackas musik.

Jag tycker inte om att stämpla varken mig själv eller andra till någon musiksort och jag anser att människor som segregerar sig till en specifik musiktyp borde ta tu**** ur r**** och lyssna på nåt annat emellanåt för det finns så mycket olika sorters musik och jag vägrar tro på att en person kan anse att endast en typs musik är värd att lyssnas på. Problemet med dessa människor är dessutom det att de anser att allt annat är värdelöst skräp och de som lyssnar på det är orsaken till världens alla problem.
Skall jag dock uppge en favoritmusiktyp så blir det motvilligt ett viskade 'punk'. Dock med en lång redovisning på vad punk (i mitt tycke) är i efterhand. De flesta av de band jag lyssnar på är, eller har i sin tid varit, punk eller en subkategori av den musiktypen. Manic Street Preachers, som är mitt absoluta favoritband, började som en punkrockband men har gjort en väldigt vid resa genom musiken under de tjugo år som deras karriär hittills har räckt.

Orsaken till varför jag skriver om detta här och nu är att ett irritationsmoment i mitt dagligt liv än en gång flöt upp till ytan på ett diskussionsforum där musiktypen 'punk' diskutterades. Någon frågade vilka punkband man helst lyssnar på och jag svarade att The Clash och Bad Religion (på bild till höger) är de bästa punkbanden jag vet. Då hoppade ett tiotal personer på mig (virtuellt då alltså) och påstod att jag är dum i huvudet som inte lyssnar på "klassisk punk" som Sex Pistols och istället väljer "neo-punk"band som Bad Religion.
Nu talar vi alltså om människor som, idiotiskt nog, har svurit sig till punkens heliga ande och som anser sig vara allvetande inom området. Och finns det nåt jag hatar (jo - hatar) så är det människor som är bombsäkra på sin sak - så bombsäkra, de fakto, att de vägrar ens kolla upp deras fakta, trots att det är så självklart att de inte har en blekblå aningen om vad de talar om.
Neo-punk är ett uttryck som används för de band som började dyka upp i början av 90-talet, mest i U.S.A., och spelade en väldigt pop-modifierad version av punk och byggde upp den nya vågen av punkmusik som ännu håller i sig i dagens läge, dvs. dessa band som Good Charlotte, Green Day, the Offspring. Problemet i argumentet att Bad Religion skulle vara en till i raden av popmodifierade-neopunk-band är att de började redan i slutet av 1970-talet (jo, Wikipedia säger att började 1980, men deras första EP gavs ut 1979. Men det beror väl på vilken uppställning man räknar med) och kom alltså i pionjärerna i U.S.A. - de som drog vägen för den brittiska invasionen med band som The Clash och Sex Pistols (den senare har jag inte hemskt stor respekt för, btw).

Skitsnack om punk och punkrock hör man dock överallt. De två mest absurda uttalanden jag hört (båda faktiskt av unga tonårspojkar som ju vet allt om världen) är 1) Punkrock skulle aldrig varit nåt utan grungevågen och 2) alla punkare är storfantaster av antingen skateboard- eller surfkulturen efterssom dessa har en direkt kontakt med varann.
Problemen är nämligen att 1) grunge är en subkultur av punken och bröt sig ur i början av 90-talet med band som Nirvana och Pearl Jam var av båda medgav sig vara stora "punkkare" men på eget vis, och 2) hur många har sett t.ex. Greg Graffin (Bad Religion), Joe Strummer (The Clash - på bild till vänster) eller Johnny Rotten (Sex Pistols) antingen använda skateboard eller surffa?!

Nåt annat som ofta sägs är att punkmusiker gör punkmusik för att de inte är värst bra på sina instrument (ofta i antydelse på Sex Pistols som ju såklart är det enda punkbandet genom tiderna) och dessutom inte kan göra nåt annat än sin "jävla punkmusik". Detta argument användes och används fortfarande mycket av anhängare av den progressiva rocken. Under början av 1980-talet var det nämligen öppet krig i musikvärlden mellan två sektioner och detta "krig" delade ungdomarna i tu; antingen var man "punkkare" eller sedan "proge".
Detta argument fäller man dock väldigt snabbt genom att referera till några bandexempel:

1) Bad Religion. Lyssnar man genom hela deras produktion så hittar man hemskt få sånger som låter lika och ännu färre sånger som är värst lätta att spela själv. Deras stil har varierat mycket trots att de alltid hållit sig inom punk-kategorin och dess subkulturer. Om man vill ha ännu mer ur detta exempel så kan man (och skall man) lyssna på sångare/sångskrivare Greg Graffins två soloskivor; American Lesion och Cold as the Clay - de är nämligen otroliga country- och folkskivor.

2) Pearl Jam. Mike McCready (på bild till höger) och Jeff Ament + resten av gänget hör till topmusikerna som oftast räknas upp när nån gör en lista på de "bästa musikerna" inom vissa kategorier. Dessutom är Pearl Jams variation av musikstil ännu mer vidt än Bad Religions och har gjort allt från blues till soul osv.

3) The Clash. Joe Strummer talade alltid om hur han var influerad av raggae och jazz vilket återspeglar sig väldigt starkt i deras musik. Dessutom märker man en ännu vidare repertoar om man lyssnar på Strummers solokarriär och andra band efter the Clash.

Så här för att avrunda ett inlägg som jag inte själv ens är säker på ifall det gör nån klokare, så kan jag fråga mig själv vad jag anser att punk är.
Musikkategorier är väldigt svåra att definiera klart och i den vardagliga världen så finns det väl inget behov för det heller. Jag kan inte precis lägga tummen på vad det är som gör en sång/ett band till 'punk' men några riktlinjer är väl a) politiskt/etiskt/moraliskt kritiserande lyrik, b) en klar takt och klart trumkomp med stark bas som tränger genom allt annat, c) användning av "powerchords" på gitarrerna.
Bad Religions sång "Punk Rock Song" som blev nåt av en hit i mitten av 90-talet är faktiskt ett ganska fint typexempel på en punksång. Även så bl.a. The Clash "London Calling", "White Riot" och "Complete Control".

Vad är punk?
Min sorts musik.

Vi skjuter IKEA till nya världar

2008-08-19T08:00:00.006+03:00

Long time, no write ... eller hur det nu sen heter. Så igen tänkte jag samla ihop en hög med tankar till ett längre inlägg. Problemet med skrivande har varit tudelat; för det första så har jag inte haft inspiration att skriva nåt och idétorkan har varit oerhörd. För det andra så har jag faktiskt en stor hög med skriverier som jag skrev ute på torpet under vår 1½ veckas semester med sambon, men dessa texter är skrivna för hand i en bok. Om det finns nåt jag kan avsky mer än nåt annat så är det att skriva av - det är tråkigt, jobbigt och känns allmänt onyttigt. Dessa texter så kommer jag nog att tvinga till skrivning och publicering vid nåt tillfälle, för där finns en del till vinkällaren och sedan lite till en ny serie av skriverier (vilket får hållas som en hemlighet för tillfället).

Senaste tiden, efter semestern, har gått åt till att jobba. Så blir det när man (i princip) är bara två som gör dagsskiften på fulltid och den andra är på semester. Broder Mosse är nu på semester och då har jag mer att göra, men det är väl tusidigt, då han säkert hade samma situation då jag var på semester.
Dessutom så har både min och Lindas arbetslistor varit gjorda av djävulen (ursäkta A. och M.) då ingen ledig dag under fem veckor är ledig för båda. Sånt är livet - det som inte dödar det härdar (eller försöker döda på nytt).

Jag och Mosse har fortsatt med en gammal (?) "hobby" som vi haft. Nåt som inte gör ett dugg för att förbättra vår image utan gräver oss djupare och djupare i nördarnas grav. FPS (First Person Shooter) över LAN med varann, s.k. co-op, är vad som gäller... eller egentligen tFPS (tactical First Person Shooter).
Dvs. vi sitter vid varsin dator, oftast mitt emot varann, och hjälper varann att rädda världen från diverse datoranimerade plågor. Orsaken varför det där "t":t är där framför (tactical) är det att ingendera av oss är hemskt förtjust i datorspel där man bara skall springa och skjuta för gud och fosterland, utan spel där man måste använda taktik och dessutom hjälpa varann.

Under de senaste veckorna har vi införskaffat en liten hög till av dessa spel och bara för att få er mer uttråkade och en ännu större nördstämpel i min panna så kan jag ju nämna att det är; Splinter Cell: Chaos Theory, Joint Operations: Typhoon Rising, Rainbow Six: Lockdown samt Tom Clancy's Ghost Recon. Inte nog med det. Själv införskaffade jag några spel åt mig själv. XIII var en FPS som slog hårt för mig i början och den animerade (fransk/belgisk stil) världen var intressant, sedan ändrade spelets karaktär och jag fick smärre nervsammanbrott så jag måste vila från det spelet lite.
Dessutom blev min NHL-serie uppgraderad. Jag har spelat EA Sports NHL-serie sen de tider då jag var av storleken "brandsläckare" då äldsta broder Mats köpte NHL'95 till sin dator... efter det har jag köpt egna och uppgraderat med jämna mellanrum - men aldrig till det allra nyaste, mest för att jag 1) vägrar betala 60€ för ett datorspel och 2) aldrig har haft en dator som klarar av de allra nyaste spelen. NHL 2004 var mitt förra och det spelade jag i två-tre år tills förra veckan då, för 7€, spelet blev två år föryngrat. NHL 2006 var dessutom väldigt mycket värt de pengarna.

Usch vad jag är en nörd...

Annat då? Jo, det bör nämnas att sambon Linda har öppnat egen blogg; Tant Linda berättar, så ni kan ju besöka den och se vad hon skriver för illa om mig... eller er. Näe, hon är nog snäll för det mesta.

Förra veckan var vi dessutom till inredningens självkrönta paradis, IKEA, och införskaffade de sista bokhyllorna till vårat vardagsrum ... så nu är vi utan Lundia och vårt hem börjar bli ett IKEA-hem. Inget fel på det - i dagens läge här i Finland så är IKEA det mest förmånliga och stiligaste alternativet för oss som inte är mångmiljonärer. Nu är det Grävbeck och Expedit hela vägen.

Fick dessutom en liten present av min lilla sambo här om veckan. Jag tror att jag någongång nämnt min absoluta favoritbok någonsin; Gene Brewers K-PAX. Mosse gav den som en julklapp i svensk upplaga några år sedan och inom det första året så tror jag att jag läste den fyra-fem gånger. Men K-PAX är inte bara en bok, utan en trilogi, så en dag när jag kom hem från jobbet så överräckte Linda en engelsk upplaga av hela trilogin (+ en novell som extramaterial) åt mig. Jag tror att jag inte haft ett lika brett leende på mina läppar på länge.

Cohen romantiserar Strömfors i sökande stund

2008-08-01T09:15:00.003+03:00

God morgon folket,

nu är man tillbaka från en och en halv veckas semester ute på torpet. Mycket ingenting blev gjort men några händelser jublade i det sköna lugnet som svep över våra själars vila, bl.a. en resa till Strömfors Bruket och annars bara goda vänner och livsförlängade skratt.

Tyvärr så har de omtalade telefonerna inte ännu hittat sin väg ut till Sjundeås mörka skogar. Jag skrev ett halvsurt meddelande per e-post till butiken i fråga på fredagen innan vi åkte bort och de hade svarat på måndagen, men då var vi ju ute bland träden där internet inte är uppfunnet än - inte i min värld iaf. De ringde till sambon min på onsdagen men GSM-nätet är inte det bästa där heller, så det hördes inte så mycket sak mellan alla brytningar. Det som kom fram var dock att den modell som jag beställt (svart-guld) var slut och skulle först komma till deras lager den 30.7. så de torde väl vara på väg nu.
Väl hemma så läste jag e-posten som de skickat och där kom det fram att det skulle ha funnits möjlighet att byta färgmodell och då funderade jag ifall man borde ha skickat ett svar och ändrat färgen till blå... men så kom jag fram till att jag velat ha den svarta modellen så länge nu att det skulle vara en smärre nedtrappning i humöret ifall jag skulle byta. Så det är väl bara att vänta.

Ute på torpet så bets dessutom Linda av badminton (eller goodminton som det heter där borta) -flugan och det har blivit vår nya motionsgren. När vi kom tillbaka till Sjundeå så började vi förbrilt söka efter badmintonklubbor åt oss i de större närliggande kommunerna och det var inte så lätt som väntat.
Själv har jag spelat badminton sen den dag då jag kunde greppa mina fingrar runt en barnklubba och jag minns att när jag köpte min första egna klubba för ca. tio år sedan så fanns det ett stort sortiment olika märken och kvaliteter även i de mindre butikerna. Det verkar ju som om hobbyn har dalat lite i popularitet då de få butikerna som ens hade badmintonklubbor antingen hade dessa värdelösa 5€:s plastklubborna eller sedan proffsmodellerna som går för över 50€ styck. Men den som söker han letar... och när man letat tillräckligt länge och intensivt så befinner man sig i Lojos Prisma där de hade tre modeller i vår prisklass. Så nu har vi egna klubbor även i Sjundeå och funderar på att bli medlemmar i Sjundeå Badminton Boys and Girls för att ha någonstans att spela sen när mors gräsmatta är täckt med en halv meter snö ... eller redan tidigare då höstvindarna för bollarna till fjärran land.

En liten notis som jag tänkte plocka upp som jag märkte när jag läste Hufvudstadsbladets nättidning på morgonen. Följande inledning till en kulturartikel verkade lite mysko;
"Den eviga romantikern Leonard Cohen, 73 år, kommer till Arenan i Helsingfors den 10 oktober."
Leonard Cohen, som hör till mina favoritartister, har aldrig slagit mig som en väldigt stor och evig romantiker ... mera som en cynisk samhällskritiker som ofta talar om hur mänskligheten vrider kärlek till nåt hemskt och vidrigt.
"Give me crack and anal sex, take the only tree that's left and stuff it up the hole in your culture" (från sången The Future) låter väl inte som värst romantiskt? Detta går precis i linje med faktumet hur fördärvad jag kan känna mig när man hör för femtioelfte gången hur vacker kärlekssång Hallelujah är... dock kan ingen förklara åt mig på vilket sätt det kan klassas som en kärlekssång. Vacker är den, men endast i Cohens original- eller liveversion. Den som påstår att Jeff Buckleys felvridna och äckliga tolkning av den sången är värd nåt kan lika gärna hoppa på ett ben i sjön - Mr.Cohen is the one and the only one.

Nokialand? Vadå Nokialand?!

2008-07-17T11:03:00.007+03:00

Förra veckans torsdag var vi med sambon Linda och brodern Mosse till "världens största by"; Helsingfors. Som vi brukar så åkte vi med en bil till Gräsviken (brors dieselbil) och tog sedan metron in till centrum. Detta mest för ekonomins skull - med dagens bensinpriser så är åkturer med en diesel som a) dricker mindre, och b) vars bränsle kostar mindre, en hel del billigare. Dessutom kostar parkeringen inne i centrums parkeringshallar en hel del medan kostnaderna för Gräsvikens parkering är rätt så små.
Före vi hoppade på den oranga masken (metron för dem som inte sett Helsingors metrotåg) så önskade sig Mosse att vi skulle kika in i teknikbutiken Verkkokauppa som är situerad där i Gräsvikens köpcentrum. Linda och jag godkände förslaget och följde med. Jag hade inte tänkt hitta nåt, men teknikintresserad som jag är så tackar jag sällan nej till den billiga teknikbutiken, och Linda hängde väl med endast av snällhet.

Då vi promenerade omkring så stannade dock jag och Linda vid mobiltelefonerna och granskade lite och så, vips, såg vi den. Vi båda stannade upp för en stund och betraktade dess skönhet... den vackraste mobiltelefon vi skådat. Även Linda som inte bryr sig så farligt mycket om såna saker var rätt så stum av översvämmande emotioner då detta lilla konstverk blinkade åt henne... speciellt som en av färgmodellerna var glänsande lila som råkar vara en av hennes favoritfärger. Som unga och ociviliserade personer från landet så kunde vi sen inte hålla oss utan började pröva oss fram och den var t.o.m. en dröm att använda.

Nå, priset var ändå lite i överkant för vår budget så vi bestämde oss för att fundera över saken medan vi tog oss in till centrum där vi mest besökte brädspelsbutiker, men gjorde också en snabbvisit till "Klasu" (Clas Ohlson) i Kampen. Men den underbara skönhet som vi beskådat tidigare under dagen blev dock och sväva i bakhuvudet under hela den tid vi var i stan. När vi sedan tog metron tillbaka till Gräsviken, efter en god lunch och ett besök till Alkos största vinförråd, så bestämde vi oss för att slå till och sen också köpa varsin ny telefon. Mosse lättade dessutom situationen med att berätta att Verkkokauppa har ett eget avbetalningsystem där man får betala inköpen under ett halvt år räntefritt... och det var liksom sista spiken som slogs för den saken...

Väl tillbaka i Verkkokauppa så stog vi och beundrade telefonen lite till. Vi hittade våra färger; lila åt Linda och svart åt mig. Vi skulle bli telefonvänner - ha samma telefon, alltså. Så vi tog oss i nackskarven och promenerade iväg till kassan där en ung dam vänligt tog emot oss. Men där kom sedan väggen emot.
För det första så visade det sig att man måste ha kreditkort för att betala den första raten av avbetalningen. Kreditkort är nåt som varken Linda eller jag har och nåt som vi halvt bestämt oss för att inte ta ifall det inte blir ett absolut måste vid nåt tillfälle. Nåh, vi grubblade lite till och kom till att vi tar dem på en gång och lever fattigt en stund, men då kom det fram att endast den lila modellen fanns i lagret - de andra färgmodellerna skulle komma först om någon månad.
Jag blev besatt av att få denna tekniska skönhet att jag nästan valde att köpa en lila åt mig också, men tack vare att broder Mosse mentalt klappa till mig på kinden några gången och förklarade att den 1) var för feminin för mig, och 2) jag och Linda inte kunde ha exakt likadan telefon när vi bor tillsammans, så gick från butiken med hjärtan krossade och blicken ner i golvet.

Men livet slutar aldrig efter ett besök till Verkkokauppa... i alla fall så har det inte gjort det än. Väl hemma så började jag och Mosse söka genom cyberrymden alla hörn för att hitta nån butik som kunde ha både den lila och svarta modellen av telefonerna för ett något så närt rimligt pris.
Det visade sig att priset inte blev problemet; av de butikerna som hade telefonmodellen överhuvudtaget så var det hälften som hade den lila och den röda (egentligen mer pink) modellen och andra hälften hade den svarta och mörkblåa. Den bittra smaken av förlust började blanda sig med saliven i munnen. Hur kunde världen vara så här fräck?

Snabbspola frammåt några dagar i tiden och livet blir ljusare... en butik hittas som har alla färgmodellerna och alla för ett rimligt pris. Men om det är nåt som jag hatar så är det att beställa saker från nätet som man faktiskt vill ha... nej, måste ha... och nu.
Telefonerna är påväg mot sitt nya hem, men för varje dag som går så blir man mer och mer desperat. Kallsvetten bildas och fryser tinningarna. Dessutom åker vi iväg mot torpet på lördagen och blir där i 1½ vecka ungefär, så hinner vi inte få postlappen hem före lördag eftermiddag så blir det inga nya telefoner förrän i slutet av månaden.

Och sedan till det viktiga; varför?
Lindas har länge redan klagat på sin telefon och dess dåliga kvalitet och har funderat på ny, däremot så brukar hon nöja sig med grundtelefoner för under 100€, medan denna modells pris ligger på 200€. Jag köpte ny telefon för lite över ett år sedan och trots att jag är rätt så bra på att slita ut mina telefoner så är den nog ännu i någolunda bra skick... så varför?

1) För att den nya telefonen är så förbannat stilig att jag inte sett nån vackrare modell förr. Jag har sökt och hittat en som kommer i närheten, men som inte snuddar, den här. Dessutom, för Linda, så finns den i en snygg lila färg.

2) För att jag är teknikbög. Det betyder att jag tycker om massor prylar och grejer - teknik mest av allt. En god vän till mig sade en gång; "om han bara ville så skulle han kunna koppla brödrosten med DVD-spelaren så att när filmen är slut så kan han äta kvällsmat".

3) För att vi är finländare och mobiltelefonerna är, tillsammans med brännvin och mjölig länkkorv, en del av vår kultur. Bastun och "puukkon" är egentligen bara legender som spridit sig över resten av världen. Och trots att detta inte är en Nokia, utan en Samsung, så är det inte nåt konstig ... av de ca. tio telefonerna jag själv haft så har endast tre varit av märket Nokia och jag har varit mest missnöjd med dem av alla de telefonerna.

Det är inte att jag är landsförrädare - det är bara det att Nokia inte gör de bästa telefonerna...

4) För att jag inte har handväska och inte en ordentlig mp3-spelare. Detta betyder att jag inte har utrymme på mig själv att bära omkring på en skild mp3-spelare när man redan skall ha plånbok, cigaretter, tändare, nycklar och sedan, ja, mobiltelefonen. Så varför inte ha en mobiltelefon som samtidigt är en mp3-spelare? Ja, just det.

5) Därför... (den viktigaste punkten av dem alla).

För dem som undrar... telefonen är en Samsung U600EVO.

Jag är en Jensfink

2008-07-16T10:36:00.003+03:00

Nåja, där flög tre veckor av semester förbi. Nu är man på jobb i några dagar och sedan har man en vecka till. Varför göra det så komplicerat? Jo, jag hade först planerat ha alla fyra veckor i sträck, men sedan så fick vi veta att Linda skulle få hålla en hel vecka semester och att det skulle vara just veckan efter min ... så tack vare goda kolleger så fick jag ändra lite på min semester och kan alltså hålla ledigt med Linda.

Det finns en sak som irriterat mig oerhört denna sommar; jag har inte varit ut till sommarstugan en enda gång före förra veckoslutet. Brist på tid i kombination med för mycket att göra och de skyhöga bensinpriserna har hållit mig ifrån, speciellt som det ändå är en två timmars resa ena vägen att ta sig ut till torpet.
Men förra veckoslutet så släpade min mor iväg mig till torpet. Det blev ett förlängt veckoslut; torsdag-söndag. Vi var där med mor, styvfar och två brorsbarn. Mitt stora intresse låg i att få provköra förra årets byggprojekt; Willa Bofinken.

Willa Bofinken var en ladygård i många år (runt hundra om jag minns rätt), men ingen hade använt de på minst 40 när jag för tre år sedan bestämde sig att det är bortkastade kvadratmeter att ha den att bara stå där - så efter diskussioner med sommarställets administrativa ägare; min mor, så fick jag grönt ljus för projektet.
Den första uppgiften var att öppna upp den gamla ladugården, kika in och kasta ut allt gammalt. Heh, det kanske låter lätt... inte nog med att den inte användts på ca. 40 år, men den hade lämnats som sådan - utan att tömma nåt ut och då kan jag gladeligen (nu i retrospekt) meddela att det hade varit en svinstia i den ladugården och på nåt sätt hade deras utsläpp förvarats rätt så bra.
Det tog en hel sommar att tömma ur allting - riva ner panelerna från väggarna (läs: ruttna bräden med rostiga spikar), slå sönder och bära ut cementgolvet, bära ut alla saker som fanns där inne, öppna en dörr som inte varit i användning på 40 år och som dessutom var fastspikad, söndra en svinstia etc. Helt smärtlöst gick det inte heller. Mot slutet av den första sommaren så trampade jag på en spik som gick en god centimeter in i foten (nämnde jag att ingen gjort nåt där på förtio år?) och fick föras till Kotka sjukhus där jag blev väl (tro mig - 'väl' med mycket ironi) omhändertagen.
Det var inte lätt, men övning ger träning och gammal ladugård ger dammhosta och sorkfeber, men efter 1½ år av arbetande så var det helt tömt, golv till tak, en mellandörr till stallet var fastspikad och den gamla dörren öppnad, jorden var jämnad och allt såg bra ut för att påbörjas.

Förra årets semester gick sen, i sin helhet, till att bygga det nya. Och när jag säger hela så menar jag faktiskt att jag höll på från semesterns första dag till dens sista. Allt behövdes och mer. Två nya fönster som behövde större hål än de tidigare, nya innerväggar och -tak, en helt ny dörr, nytt golv (flytande sådant) och massor, massor mer.
Den enda saken jag visste när jag påbörjade projektet var i vilken stil jag ville bygga det; spansk hacienda med vita väggar och mörk-mörk bruna lister med jämna mellanrum på väggarna och mörk-mörk bruna stockar som syntes glida i mellantaket. Det var målet och det blev resultatet.
Men som jag sade så arbetade jag bort hela min semester och hann inte vistas i min Willa en enda gång under förra året och efterssom jag inte hunnit tidigare till torpet än förra veckoslutet. så blev detta min jungfrukryssning i egenbyggda willan.

Varför "Willa Bofinken"? Jo, min far skrev en gång i början av 90-talet i torpets dagbok om att jag varit väldigt kantstött en hel dag då jag märkt att det finns Bofinkar och Fiskmånsar (min far hette Bo och min ena bror heter Måns), men jag har ingen fågel döpt efter mig. Därför heter stället Willa Bofinken - i minnet av min far.

Så när jag låg där första natten och tittade omkring mig innan jag sveptes iväg av drömmarnas vindar till nattens mörker så insåg jag hur jag stornjöt av det. Där låg jag i ett rum som jag (med hjälp av Linda, Daniel och mor - tack till alla hemskt mycket) byggt, med egna pengar och egna verktyg. I ett rum som hade varit min vision och sedan blivit verklighet. I ett rum som jag alltid velat ha och istället för nåt annat alternativ så hade jag valt att bygga det själv. Jag kände mig stolt och mer hemma än någonsin förr någon annanstans.

Barbaren har blivit en Jensfink...

Semesterhälsning

2008-06-30T13:41:00.001+03:00

Efter vått och trevligt veckoslut i Kimito så har det förflyttats till östra Nylands skärgård. Ikväll blir det 'Mydia achnista me krasi' - det kan ni fundera över vad det är.
I närheten brinner det och viken här är täckt av ett enda stort rökmoln.
Grattis Spanien förresten!

Ut ti' skärin,

2008-06-27T16:42:00.002+03:00

trots att jag alltid brukar hitta nåt att gnälla om i det vardagliga samhället så är det svårt att gräva upp nåt i skrivande stund. Kanske man inte alltid behöver vara cynikern och kritikern, utan emellanåt kan man luta sig bakåt, lägga händerna bakom huvudet och njuta av livet.
Och varför skulle man inte det? Livet ler, solen skiner utanför, rabarbern växer ute på balkongen och det finns god tonfisksallad i kylskåpet.

Under de senaste dagarna har jag städat här hemma - fixat saker som blivit ogjorda efter flytten. Några skåp har blivit uppredda, så som "arbetsskåpet" (där jag har alla verktyg etc.) och stora köksskåpet. Annars har vi suttit och spelat brädspel med Linda, mest de där gamla klassikerna som vi spelade då vi började sällskapa.
Dessutom håller vi på målar miniatyrerna från Runebound, Descent, BattleLore och Memoir '44. Jag är inte så bra på det (mina händer skakar allt för mycket) men Linda uppnår däremot väldigt fina resultat.

I kväll bär det av ut till Kimito med Daniel och Nasse. Där skall vi njuta av veckoslutet och diskuttera fram allt vi gått misste om tillsammans under det gångna året. Efter det så bär det av ut till Pernå skärgård där jag skall hjälpa Daniel med bastubyggande. Jag antar det blir x-antal öl och goda skratt.

Så... glad sommar på er alla.

Hälsningar från släktingarna

2008-06-25T23:24:00.005+03:00

Idag var vi med Linda, mor Harriet och mina två brorsbarn Veeti och Venla till zoo på Högholmen i Helsingfors. Linda slutade arbetet halv två så det blev eftermiddag/kvällsbesök för vår del. Inget regn vilket har varit vardagligt den senaste veckan, men mulet var det nog - endast några få solstrålar slog genom målnen och bländade varmt. Helt bra, för det mesta, att det inte var stekhett, men den kalla blåsten skulle ha fått utebli.

Som en liten sidnot: jag tycks börja bli vuxen (på gott och ont) för jag har börjat tänka i omtänksamma banor. Jag hade packat med saft, lunch och varma kläder i ryggsäcken som jag tagit med mig. Dessutom hade jag ett helt paket näsdukar också - nåt som t.o.m. mor min glömt bort och nåt som behövdes, speciellt när man hade två småbarn med.

Högholmen var som för med mesta; fyllt av djur och småbarnsfamiljer. Vi hade turen att en stor del av djuren faktiskt visade sig och låg inte i sin bakrum och sov på maten. Kanske var det så att det milda vädret var bättre för djuren jämfört med stekhet sommarbölja.
Barnen var, så som de brukar, mer intresserad av allt annat än djuren och då när de faktiskt tog sig en titt på djuren så räkte intresset ungefär ett ögonblick och sedan var det redan tråkigt. Lillasyster Venla var faktiskt mest intresserad av blommorna på backen och de andra gästerna på holmen.

Några av de mest intressanta upptäckter under dagen;
- Väldigt pytte-pytte-små kaninungar. Vita och väldigt, väldigt fluffiga.
- En otroligt stor jättekamel vars steg fick marken att skaka. Dessutom verkade allt ännu mer absurdt när kamelerna höll på fälla vinterpälsen.
- Ena björnen som tyckte så mycket om sin lilla kåk att den ställde sig bakom och gav den en otroligt stor och kärleksfull kram som varade rätt så länge.
- En lo som var tydligt rastlös. Den promenerade av och an längs med ena väggen av sin bur ... om och om och om igen. Vid nåt tillfälle ställde den sin precis framför oss och poserade stolt och så fortsatte sedan den eviga vandringen.
- Jag hittade ett nytt favoritdjur: en kattbjörn - en sådan vill jag ha.

Hemfärden gick av vid 19:30.
Riktigt trevlig dag. Vi bestämde oss med Linda för att komma tillbaka vid något annat tillfälle på tumanhand och, i lugn och ro, beundra djuren som finns där mer än 2 sekunder styck.

Semestern har börjat

2008-06-24T17:53:00.002+03:00

Glad sommar åt allihop!

Nu har alltså min semester börjat och man har chansen att vila upp sig. Någon vecka sedan så längtade man till denna stund - arbetet kändes tungt och nätterna var sömnlösa. Nu när man är här så känns det lite konstigt. Kanske det är mest för att jag brukat (de få semestrar jag inte jobbat genom) ha min semester under sensommaren och inte så här tidigt.
Nåja, nu är dock denna tid här och jag skall försöka ta det mesta ur det.

Midsommaren gick redan och vad fint det var. Före hade vi (Linda och jag) fått massor inbjudan till ställen både vänster och höger, men vi bestämde oss till slut för att "ta det lugnt" och vara hos broder Mosse. Även bästa vännen Daniel hängde med ut till Sjundeås djupaste skogar.
Väldigt god mat, många goda drycker, massor brädspel, bastu m.m., eller hur låter innerfilé av hjort? Marskin ryyppy? Vitlökssmörade sniglar? Descent: Journeys in the Dark?

I vilket fall som helst - slutet gott, allt gott.

Den gröna Killer Rabbit - hög på rabarber

2008-06-17T13:56:00.004+03:00

Min äldsta bror Mats skrev i sin blogg om sin diet som nu har pågått i någon månad. Tack vare denna diet har han gått ner flertal kilogram samt så menar han att han mår mycket bättre nuförtiden.
Jag har själv inget behov av att gå ner i vikt, men må bättre kunde man alltid.

Förr i tiden så hade jag den dåliga vanan att äta mycket snabbmat (mikromat), speciellt på jobbet. Skiftena är långa och min mage behöver rätt så stora ransoner näring för att inte kollapsa helt och hållet. Så det blev en mikromåltid till morgonmål och en till lunch. Dessutom var det inte alltid som man åt ordentligt hemma eftersom det inte fanns ett ordentligt kök där jag bodde tidigare.
När vi flyttade ihop ned Linda till vår nuvarande lägenhet så bestämde vi oss för att skärpa matkonsumtionen samt annat hälsosamt.

För det första så skippade jag mikromaten på jobbet helt och hållet. Nuförtiden så lagar vi tillräckligt med middag hemma så att det räcker till jobbet åt mig nästa dag. Emellanåt så blir det så mycket över att vi måste frysa ner det och jag har garanterad mat till jobbet för många dagar. Dessutom så har den tidigare traditionella mikromåltiden bestående av kaffe och pyttipanna (dock inte från samma fat) byts ut mot ett glas juice och en portion sallad.
Sallad är annars en sak som vi ser till att vi äter med varje måltid hemma. Minst en tredjedel av matportionen består av någonslags sallad och t.o.m. min jättesmörgåsar innehåller till stor del grönsaker.
Sen har vi också skärt ner ordentligt på konsumtionen av läsk/godis/chips m.m. och försökt ersätta det med mer naturliga och hälsovänligt produkter.

Ännu till utöver allt detta så har vi börjat gå på kvällspromenader. Nu har det varit lite tyst på den fronten de senaste veckorna p.g.a. tidsbrist, men månne inte vi kommer igång snart igen. Vi har ett antal olika skogsvägar i närheten av vårt hus och det är mycket fridfullt att "dalla" omkring tillsammans under en varm sommarkväll.

Så vad är summan av allt detta?
Nå förrutom att jag inte bara blivit barbar och rabarberodlare så har jag nu också då blivit kanin. Jag är alltså en (föreställ er i huvudet) killer rabbit (se Monty Python's Holy Grail om ni inte gjort det än) som även äter grönt och odlar rabarber.
Slusumman har blivit den att jag mår mycket bättre. Magen bråkar inte lika mycket och man känner att man har mer energi. Kanske det finns någon sanning bakom det där med vitaminer? Kanske man borde släppa taget från sin fördomar från trotsåldern då dessa svarta-miner var djävulens frön? Jo, det har jag redan gjort.

Förrutom mina sömnsvårigheter och min fruktansvärt bortglömda minneskapacitet (två saker jag aldrig blir av mig - vad än jag äter) så mår jag väldigt mycket bättre. Energin kanske inte lyser genom för tillfället då jag är i en sömnlös period. Det kan hända att det blir bättre bara man vänjer sig vid dessa ljusa nätter.

Call me Mr.Rhubarb

2008-06-13T09:55:00.005+03:00

"Juha ei ole ainoastaan barbaari - nykyään hänet tunnetaan myös raparperiviljeliänä" - okänd Sjundeåfilosof. (Juha är inte endast barbar - nuförtiden är han även känd som rabarberodlare)

Jag har alltid tyckt om att göra saker. Fysiskt arbete, eller kanske "praktiskt arbete", är nåt som passar mig och jag kunde aldrig tänkta mig att hålla på med teori och abstrakta saker. Min förtjusning i rabarber är från barnaben - jag vet inte om det är själva smaken, eller ens den utomordentligt ljuvliga doften, som är nyckeln till min kulinariska kärlek, det kan också vara mestadels nostalgi som trycker på i det mystiska undermedvetna.
Min far var en stor vän av rabarber. Jag har goda minnen av de dagar under tidiga sommaren i min barndom då pappa tog mig till rabarberlandet ute på torpet och provsmakade den snabbt växande rabarbern ifall den var mogen för att skördas. Mor oroade sig alltid av att vi skulle ha magont i veckotalen efterssom en liten smakbit från en planta inte alls räckte för oss, speciellt inte om den faktiskt var mogen. Många vänner och bekanta har förundrat sig över hur jag kan äta rå rabarber med så god aptit ännu i denna dag, då smaken egentligen är ganska bitter och syrlig. Igen så kan jag inte med säkerhet säga om det faktiskt är så att smaken har attraharet mina smaklökar så mycket eller om det är minnena av de där sommardagarna från gångna år som gör upplevelsen så magisk.

Och så är det ju inte bara den där otroliga, mumsigt syrliga och saftiga smaken som gör livet så mycket bättre när man gnavar på sin rabarber, utan doften som sprider sig från den brutna skälken. Rabarberns saft måste ha en av odörvärldens absolut bästa gåvor - den sprider sig mjukt och dansande omkring, slingrar sig in i näsan och väcker ett helt spektrum av nöje. Ack, du milde - jag kunde inte låta bli att öppna Saft-Majans lock med jämna mellanrum när jag kokade saft på första skörden, bara för att ha vattenångorna sprida rabarberdoften omkring i huset. Helt fantastisk.

Tyvärr så har åren gått och vår skörd ute på torpet har växt ut. Inte ett spår har jag hittat under senaste åren och det är ju ett minne som man (tyvärr) får hålla i huvudet när man inte kan ha nåt konkret att hålla fast vid. Men, som sagt, så finns det ett par stora plantor hos mor och en hel del större hos storebror, vilka jag skördar så ofta som det går. Men det räcker ju inte för en neurotisk man som jag; jag skulle börja odla själv!
För några veckor sedan så hälsade vi på mor min och medan hon tvättade min bil (som tack för att jag klipper hennes gräsmatta) så sprang jag till vår älskade odlingsmark och stal (med lov så klart) en rabarberplanta av henne. Så fick jag dessutom en ordentligt stor kruka och mylla att ha den i. Ingen jag diskutterade saken med hade någon aning om vad rabarber behöver för att växa eller om den skulle klara sig i en kruka (hur stor krukan än är), men jag var redo att försöka. Rabarber är ändå nåt som tycks växa i stora kvantiteter oberoende av hurdant väder det är - och så växer det så otroligt snabbt också!

Igår, när jag dödstrött återvände hem från jobbet, så tog jag mig en cigarett ute på balkongen och så tog jag mig en titt på min kära planta. För att klarifiera så måste jag medge att jag under inga omständigheter har nåt som kan kallas för en grön tumme - dock har jag ej heller tummen mitt i handen för det mesta. Jag har lyckats ta livet av ett flertal kaktusar, hur skulle jag någonsin lyckas klarar nåt annat? Men nu kan jag ju tacka rökandet, eftersom tobakspausen ute på balkongen alltid är ett ypperligt tillfälle att kontrollera rabarberns läge; om den behöver vattnas, rensas etc.
Och så igår så märkte jag nåt som gjorde dagen så fullständig; två små nya plantor håller på att växa upp genom mullen. Dessa är de två första som växt upp och alltså det första tydliga tecknet på att plantan, hittills iaf, har klarat flytten samt den stora krukan. Jag hoppade jämnfota och dansade omkring av lycka. Faen ändå; nu är jag rabarberodlare!!!

Faktumet att Lindas örter har växt en hel del bättre skall vi inte ta upp; hur kunde en citronmeliss (trots sin goda smak och ypperliga kryddvärde) någonsin ställa sig upp mot en rabarber? Jaja, okej. Hennes odling är mycket finare, men då är det ju jag som har odlat rabarbern... och vem kunde någonsin tro att jag skulle odla rabarber? ...och lyckas för den delen...

Rabarber

2008-06-10T07:02:00.004+03:00

Det har varit en stund igen. Emellan allt arbete och andra obligatoriska uppgifter i vardagen så måste man då och då få lite plats för socialliv, utanför cyberrymden. Och jo, även jag har sådant.

Sommaren är här och så är även den första skörden av mina favoritprodukten från moder jord - rabarber. Vi har några stora plantor på mors bakgård och några ännu större utanför storebroders dörr. Jag blev rätt så entusiastisk i mitt plockande så på lördag förmiddag hade vi ca. sju plastpåsar fullpackade med rensad rabarber i köket och funderade vad vi skulle göra av allt. Rabarberpaj och -kräm hör till storfavoriterna, men en påse rensad rabarber räcker till ett årslager av de två slutprodukterna. Så vi bestämde oss för att göra saft för hela slanten. Problemet ligger nämligen i det att det inte räcker mer än nån vecka förrän det finns lika mycket råvara till att plockas.

Så hela veckoslutet gick till att, med mors Saft-Maja, koka saft i stora mängder. Och efter ett veckoslut av kokande finns det en hel del rabarbersaft. Vi räknade det till ungefär 10 liter som dessutom skall spedas ut med 2/3 vatten. Därför har vi varit lite givmilda med utdelningen av den varan. Tar den slut så kan man, som sagt, laga mera om någon vecka.

Det var ganska skönt och lugnande att hålla på med det där också. Först fick man stå i solen en tid och riva upp rabarbern och sedan skära bort bladet och rotändan. Efteråt fick man skära skälkarna i mindre bitar och sedan följa med när saften kokades ur dem. Lite så där gammaldagskänsla - fridfullt och "back to basics". Somrigt i vilket fall som helst och allt dessutom så gjordes allt med en otrolig doft a rabarber runt en hela tiden.

Borde man experimentera med att göra rabarbervin?

Lyrik 002: I Will See You Again

2008-05-26T17:16:00.003+03:00

Den första inspelade sången, men sista spåret på uppkommande skivan för Called Wonderul.

I Will See You Again
Sunrise breaks my shut eyes,
an early thought comes to mind,
I will not stray, my mind will stay,
I will see you again.

Out on the porch I will divorce,
all these sorrows keepin' me down,
I'll find the time, make you mine,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

At home I'm all alone,
and that's not where I want to be,
where ever you are, shines my star,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

A hundred miles just for a smile,
because nothing can keep me away,
you awaken me, you set me free,
I will see you again.
You awaken me, set me free,
I will see you again.

Inspelningarna har börjat

2008-05-26T17:08:00.004+03:00

Nu är sommaren här, vilket innebär att vänner har kommit en närmare ... geografiskt alltså. Veckoslutet var firande. Daniel kom och hälsade på över veckoslutet medan Nasse och broder Mosse kom för lördag och söndag. Lördagen var vindrickarafton som avslutades med Eurovision Song Contest som var lika underhållande som alltid - vilket inte betyder att det var bra på nåt sätt, men man satt och hånskrattade hela vägen genom - lika klasslöst som alltid alltså.

På söndagen påbörjade sedan Daniel och jag sommarens arbete, dvs. att spela in en skiva med bandet (som visserligen endast är han och jag). Jag hade skaffat åt mig en hel del väldigt proffsiga program för att göra det mesta med, men efter lite tester så visade sig gratisvaran Audacity var det helt bästa för allting, förrutom att göra trumkomppen vilket ett tidigare beprovat software lyckades med ypperligt.

Det största problemet visade sig vara faktumet att vi inte övar tillsammans väldigt ofta, mest pga. just den geografiska distansen mellan oss. T.o.m. våra äldre sånger behövdes repeteras en hel del.
Dock började vi med en ny produktion som jag komponerade för nån vecka sedan; Walk on Me. Vi hamnade dock pausa den inspelningen halvvägs genom när det visade sig höra till en av de svårare sångerna att spela in, trots att den inte är värst komplicerad.

Så hela eftermiddagen och kvällen gick åt att sist och slutligen spela in sången I Will See You Again, som ironiskt nog är den avslutande sången på den blivande skivan. Det blev akustisk gitarr och piano för Daniel och ukulele för mig, med oss båda som sångare ... jovars, en duett är lovad.
Ännu är den inte helt klar - den måste finslipas en del och speciellt sången måste synkroniseras bättre. Det är nåt som blir smärtsamt kristallklart när man bandar in - duetter är väldigt svåra att banda in, speciellt med otränade sångare som Daniel och jag.

Den viktigaste ingrediensen fanns iaf. där genom hela inspelningen; vi hade förbaskat roligt. Det var dessutom otroligt skönt att få många år av övande och skrivande och komponerande att fasta nånstans, så att man kan lyssna på det i efterskott. Hoppeligen hinner vi faktiskt få hela skivan inspelad nu under sommaren så att vi kunde "publicera" den under hösten sedan.

I Will See You Again blev dessutom (förrutom själva sången) en ypperlig slutsång när vi lämnade kvar början där Daniel spelade nåt ackord fel och sedan tyst sjöng, med rätt melodi "and here we go again". Slutet av sången, efter att spelandet är slut, är dessutom fylld med olika varianter av utrop på engelska uttrycket "cut!".

Nu när det visade sig vara någolunda lätt att spela in sångerna och det enda som behövs är en laptop och en mic (exklusive intrumenten såklart) så får man se om även bandet Lynch klarar av att spela in nåt under kommande tider.

Här kommer, i ett annat inlägg, texten till den första inspelade, nästan färdiga, Called Wonderful-låten från den utkommande skivan.

Barskåpet 002: Appleton Estate Extra, 12 yrs (rom)

2008-05-20T11:29:00.006+03:00

Appleton Estate
Extra, 12 yrs
(Jamaika)
43%

Kanske man borde lämna den här till senare, men jag är så ivrig på att berätta om denna upplevelse. Måttstocken för alla andra rommer kan dras från det här och det som är bättre än detta är redan så gudomligt att djävulen ger upp hoppet.

Appleton Estates rommer har blivit prisbelönta om och om igen, en efter en. Och då har de inte ett värst stort sortiment - de sattsar på sina sju olika sorter.

Färgen är utomordentlig i Appleton Estates Extra 12yrs. med en rik bärnstens färg som tonar av lite i rött. Man fylls av glädje redan av att beundra den vackra naturen av denna rom.

Sedan kommer man till de läckra aromerna som sakta dansar ut ur aromkupan och in i näsan. Det är väldigt fylligt och väl balanserat hela vägen genom. Inte alls för sött, men ändå doftar det lite choklad (tänk er gammaldags romchokladkarameller med praliner på) i blandning med äppel och päron. Brännande, som är oundvikligt vid 43% alk., är väldigt dov och smyger förbi helt vid slutet. Aromerna stannar inte heller i näsan utan kryper sig enda ner till munnen - det är som att man kunde dricka det med näsan, men det är högst antaligen väldigt oaccepltabelt.

Okej, om allt hittills har varit så perfekt, så då måste det ju börja brista någonstans. Så man tar sig en smutta och låter det sakta rulla runt i munnen och ligga på tungan en stund. Det känns som sammet för munnen. Väldigt fyllig och stark (inte alk.stark utan smakstark) arom fyller munnen på ett mättande sätt. Hela smakupplevelsen håller sig balanserad hela vägen genom och brister inte ens på slutspurten ner för halsen. Visst bränner det lite, så där som det skall göra när det talas om starkare produkter, men det är väldigt mildt och helt i slutet av gången. Smaken är inte heller alls så söt som de flesta andra rommer, utan blandningen med alla de andra aromerna har tonat ner sötheten till den grad att det är en del av smakupplevelsen - inte hela. Detta är en tungviktare, en Muhammed Ali av rom. Detta är ingen lätt slurk som man tar med kvällsthét, utan nåt man sitter och njuter av.

Ingen frågan om saken, detta är 9½ på skolbetygsskalan, med den där ½-vitsordet i reserv ifall det på nåt sätt skulle hittas nåt bättre. Om någon finner före mig, så meddela gärna. Annars rekommenderar jag att alla som har ens litet intresse för rom skall prova denna kunglighet. Vill t.o.m. minnas att priset för tillfället ligger på 30€ för en flaska, så det är inte ens världens dyraste.

Den rommen som kan vara den mer gudomliga som ger djävulen själv samvetskval är 12-åringens massiva storebror 18-åringen. Tyvärr har jag själv inte haft tillfälle att prova den än, men hoppeligen snart.

Vinkällaren 004: Black Tower Rivaner 2007

2008-05-16T22:44:00.003+03:00

Black Tower
Rivaner 2006
Kendermann, QbA Rheinhessen
9,5%
7,59 €

Första vitvinet här i Vinkällaren.

Jag måste medge att jag här varit aningen ytlig igen. Detta hör till en av de där vinerna som införskaffades tack vare sin stiliga flaska och etikett. Visst är den snygg..?

I vilket fall som helst. På onsdagskvällen så kändes det som om ett friskt vitvin skulle ha vara på sin plats, så vi korkade den syntetiska korken på flaskan. Jo visst, det att jag talat om kompositkork är visst aningen felaktigt, så jag ber om ursäkt för det.

Så, då börjar vi. Doften är aningen förbryllande. Jag fick kolla flaskan några gånger extra för säkerhetens skull efter att ha doftat på vinet, för det har en väldigt stark doft av en blandning av päroncider (typ Golden Cap) och mjöd. Rätt så fruktigt och fyllande, kanske t.o.m. lite för framtryckande, efterssom det ger en känsla av att det inte är vin man dricker, utan cider eller mjöd.
Men detta är inte så farligt, det är inget större fel på äppelcider och mjöd i mindre mängder. Det väcks dock en rädsla att detta vin skulle vara allt för vin.

Smaken är faktiskt inte allt för söt. Visst är det ett sött vin, men sötheten är så undertonig att den inte tränger fram. Vinet är fruktigt och ger en bismak av honung. För att vara ett halvsött vin så är det faktiskt rätt så bra. Själv tycker jag normalt mer om halvtorra-torra vitviner, men detta smakar bra även för mig.

Själv skulle jag inte servera detta vin till någon mat men som sällskapsvin eller framför TV:n på kvällen passar det ypperligt. Jag kunde inte tro det själv från början, men detta vin är nog värt 7½-8, och med tanke för priset så skall jag nog ge Black Tower en 8- på skolbetygsskalan.

Ekonomin cyklar hellre

2008-05-15T17:02:00.003+03:00

Visst finns det utgifter här i livet, det kan ingen vuxen ha undgått från att märka ... och visst sätter vi i-landsbor väldigt mycket pengar på saker som egentligen är väldigt onödiga och så. Men sen finns det vissa saker som börjar kännas som om det inte finns någon logisk tankegång bakom hur saker är planerade.

Visst är bilen en form av lyx. Nåt som kanske inte är livsviktigt i sig, men när vårt kära lands infrastruktur är uppbyggd på att en stor del av befolkningen måste använda sig av personliga transportmedel (läs: bil) för att ta sig till jobbet, eller i många fall ens matbutiken, så känns det ganska dumt för att man måste lägga ut miljoner (nej, jag är inte alls ironiskt nu... och inte överdriver jag heller) på att kunna få ha sin jävla bil.

Efter flytten har jag kunnat börja gå till butiken, vilket jag faktiskt gör, men det kunde jag inte tidigare. Dock är det absolut omöjligt för mig att ta mig till jobbet utan bil, eller till sommarstugan, eller till svärmor, eller nåt liknande. Jag tycker om min bil dessutom, att köra bil hör till mina favoritsysslor, men jag vet en som hatar min bil - mitt bankkonto.

Inte nog med att jag betalar över ett par hundra Euron i månaden som avbetalning på bilen. Utöver det skall ännu bilskatten betalas, jag tvingas ha högsta möjliga försäkringen eftersom bilen tillhör banken och inte mig och jag måste tanka bensin i bilen vid dessa skyhöga priser (i en artikel i finländska kvällstidningen Ilta-Sanomat så har någon analytiker varna för att det blir 1,70€/liter under sommaren!!!). Men ännu utöver allt detta så måste jag betala nästen 70 f***ing Euro för att besikta min bil!

Ta inte detta fel - besiktningen är en bra sak. Hellre betalar jag lite än att bilen krasar ihop på motorvägen och jag råkar ta livet av tiotals människor (en räcker nog för den delen), men 70 g** d*** Euro för att sitta och vänta på en besiktning i 45 minuter som sedan tar 10 minuter och så får jag höra precis det jag visste från början. Är det nu riktigt smart?

Nåja, jag kom genom... men samma skräp är det nästa år igen...

Sådärja, nu har man fått ånga av sig lite.

Barskåpet 001: Havana Club Añejo 7 Años (rom)

2008-05-14T14:38:00.008+03:00

Havana Club
Añejo 7 Años
40%

En sjuårig gyllenrom från hemtrakterna; Kuba. Mor min känner till min passion för rom och när hon var med styvfadern på kryssning så hämtade hon en flaska Havana Club Añejo 7 Años åt Linda och mig.
Trots att vi redan har två andra olika romflaskor öppnade i barskåpet så bestämde jag mig för att jag ville provsmaka denna honung bland bina.

Denna gyllenrom är alltså lagrad i sju år på så sätt som rommer bör, men tyvärr så var detta exemplar i plastflaska. Havana Club säljs nog normalt i snygga och stilrena glasflaskor (som den på bilden), men av någon anledning så har en del av exportflaskorna blivit plast. Färgen är aningen ljusare än standarden hos gyllenrom vilket överraskade mig till först, för kubanska gyllenrommer hör normalt till de lite mörkare typerna.

En bekant över nätet har skolat upp mig i hur man skall dricka rom; ljus rom endast i blandningar, gyllenrom antingen från aromkupa eller whiskeyglas, mörkrom från whiskeyglas eller trämugg och årgångsrom alltid från aromkupa.
Så jag hällde upp en portion i en aromkupa (även kallad cognacsglas), virvlade runt lite för att insidan av glaset skulle få en tunn romhinna samt så att aromerna skulle sprida sig överallt i kupan. Gyllenfärgen blir ännu ljusare när man häller upp det, eftersom det är en så liten mängd i taget att ljuset tränger genom som en slägga genom papper. Sedan var det dags för att dofta på gudomligheten...

Doften är väldigt mjuk och len, kanske aningen för mjuk för att vara en rom, detta går nästan över gränsen till cognac. Men ändå så känner man vissa destinkta romaromer i drycken. Inga spritångor som man lätt kan känna i de billigare eller väldigt mörka rommerna. Den doftar medelsött med honungstoning, men helt mot slutet kryper det fram ett litet stickande vilket dock är nåt som hör till - vi skall minnas att det är frågan om 40%:ig alkoholdryck.

Hur smakar Havana Club Añejo 7 Años? Den är väldigt mild och försiktig i sin förtoning, aningen len. På nåt sätt känns den lite för vattnig och den det fattas lite substans i konsistensen.
Nu låter det där ju rätt så illa, men detta är sist och slutligen en riktigt bra rom. Jag är lite mer kritisk till den eftersom det är frågan om en lite dyrare årgångsrom, så då är det lite mera krav på vad som skall finnas där. Rommen är visst fyllig, men den blir lite och halta på vattnigheten, för den är inte så fyllig som den skulle kunna vara. I min smak är den aningen försiktig med sina aromer och kunde träda fram mycket starkare. Definitivt inte en av mina favoritrommer, men inte kan man undgå faktumet att detta är en riktigt bra rom.
Man måste ju dessutom minnas att försiktigheten och vattnigheten är nåt som de strävat efter, kanske nåt som de som inte dricker lika mycket rom som jag anser att skall vara där.

Så trots att Havana Club:en inte kanske fyller alla mått, så är detta sist och slutligen en riktigt bra gyllenrom och värd en solid 8:a på skolbetygsskalan. Riktigt delikat!

Vinkällaren 003: Crocodile Rock Cabernet Merlot 2006

2008-05-14T10:14:00.004+03:00

Crocodile Rock
Cabernet Merlot 2006
Vitners Australia
13,5%
6,55 €

Även detta rödvin dracks vid Eftersvetts sammakommst 9.5.2008 ute i de mörkaste Sjundeå skogarna.
Trots att jag inte vet hemskt mycket om vin, speciellt inte om allt annat som hör till så som dekantering, korkar etc. så är ett litet minus faktumet att det är metallskruvkapsyl på flaskan. Det är nåt med känslan att dra ut korken (eller kompositkorken) ur flaskan som ger en god början till ett gott vin. Det känns aningen konstigt, och kanske lite billigt, att skruva upp en metallskruvkapsyl.

Efter att ha sett en handfull avsnitt av video podcasten Wine Library TV så har jag lärt mig att s.k. "New World"-viner (dvs. att det inte är från "gamla världen" - Europa, men oftast från USA eller Australien) är mer fruktiga och kanske mer excentriska och experimentella än Europeiska gammaldagsviner. Direkt berättar doften av Crocodile Rock att detta är frågan om en fruktbomb med en tyngdpunkt på jordgubb. Fruktigheten är t.o.m. så stark i aromen att den blir aningen stickande - detta kan också bero på att det är ett lite billigare rödvin med en aningen högre alkoholhalt än de tidigare. Det är dock inte nåt större fel på aromen om det inte stör att den är rätt så söt och fruktig.

Vinet smakar även som en söt och frisk fruktbomb som exploderar i munnnen. Det kanske inte exploderar som i Hiroshima, men små fyrverkeriet av jordgubb och andra bär. Crocodile Rock är aningen vattnig, eller tunn, men på ett bra sätt. Ett sånt här fruktigt vin kanske inte passar som en tungviktsboxare, utan skall mera flyta på ytan av tungan.

För mig känns detta som ett sommarvin. Jag fick t.o.m. en bild i huvudet av att sitta på sommarstugan någon varm sommarkväll och dricka detta vin i gott sällskap. Dessutom anar jag att detta skulle passa bra som ett efterrättsvin, kanske med en god och somrig bärkräm. Men detta är bara mina råddiga spekulationer.

I vilket fall som helst. Ett rätt förmånligt rödvin för kvaliteten och som passar bra, tror jag, som sällskapsvin eller efterrättsvin, helst under sommaren. Jag tror jag vågar stämpla detta som en 7½ på en skolbetygsskala.

Väldigt annorlunda än de två tidigare vinerna - tunnare, fruktigare och friskare.

"Juha on barbaari"

2008-05-12T13:48:00.003+03:00

Det finska komediprogrammet Ketonen & Myllyrinne gjorde en bra sketch (en av de få bra faktiskt) där en flicka presenterar sin pojkvän (om jag minns rätt) till sina föräldrar, vid en middag, med orden "Juha on barbaari" (Juha är barbar) varefter karln gräver in sig i en stor stek.
I dagens värld finns det så förbaskat mycket olika sorters människor, speciellt när det kommer till dieter och politiska inriktningar när det gäller mat. Vi har vegetarianer, veganer, laktosintolleranta, allergiker för det ena och det andra osv. och det är sällsynt att hitta någon som på efterfrågan om vad de inte äter säger; "Va? Jag äter allt, tycker mycket om små barn.".

Emellanåt funderar man också över hur mänskligheten har överlevt ifall detta är helt normalt och nåt som hör till den mänskliga kulturen. Inte kan väl medeltidens fattiga bönder ha suttit med armarna i kors över bröstet och sagt att de endast äter kokta grönsaker and that's it? Eller hur skulle vår genetiska kodning se ut i dagens läge efter evolutionen om laktosintoleranta skulle ha funnits i tusentals år?
Nu är jag själv ju inget helgon. Det finns några få saker jag absolut inte äter och en del som jag helst inte äter. Kål, strömming och kokta morötter är nog något som jag allt som oftast lämnar efter mig, men de två sista kan jag klämma i mig om det riktigt är ett måste (på fin middag eller så). Kålen kan jag dock inte ens vrida i mig för den befinner sig på talriken i mindre graciöst format efter en liten stund.

Så vad är jag då? Karnivor? Men jag äter ju annat än kött också... Svaret slog mig när jag skulle äta lunch idag på jobbet. Igår hade vi lagat hönslår till middag och då tillrädde vi tillräckligt för att det skulle räcka åt mig till lunch idag. Och höns i sin naturligt tillrädda form är svårt att äta.

Min mor har uppfostrat mig väl när det kommer till matetikett, om vi bortser från att jag äter som en vänsterhänt trots att jag är högerhänt. Jag klarar av att sitta på en finare middag och inte klåpa bort mig och har utfört detta flera gånger. Jag drar dock en stark gräns om vad som är nödvändig etikett och vad som är skillnaden på fin middag och hemma middag. Jag vet vilka gafflar och knivar och skedar man skall använda i vilken ordning och vet hur man använder servetten korrekt.
Men när det kommer till höns, speciellt broiler, så är jag van att äta med händerna... inga bestick. Ingenting. Det är endast att ta bra tag med bägge händer och sedan gräva sig in, suga på benen och gnava på köttet, med flott och marinad över hela ansiktet. Och problemet är att jag absolut inte kan äta höna med gaffel och kniv.

Igår hemma så försökte jag börja vara fin och inte schocka min kära sambo med mitt sätt, men halvvägs genom så bad jag om ursäkt, lade ifrån mig besticken och trängde hönslåren i käften.
Idag på jobbet var detta inte riktigt ett alternativ... så jag satt där i goda 25 minuterna och plågades, svettades och förbanna mig över problemen i att äta höna med bestick.
Då kände jag ett behov i mig att stiga upp och klinga i glaset ett par gånger med gaffeln och säga; "Hej, jag heter Jens och jag är barbar.".

Vinkällaren 002: Señorío de los Llanos Gran Reserva

2008-05-10T22:03:00.005+03:00

Lite mera vinkällare blir det här rakt på. Var med sambon Linda till broder Mosse ute i de mörka skogarna för att spela lite brädspel á la Eftersvett och då blev det lite vinsmakning på samma gång. Men efterssom vi inte är svinrika så måste vi också svälja vinet (vilket jag annors också gärna gör) samt dricka upp hela flaskan före man öppnade nästa, vilket oundvikligen leder till att man inte kan testa allt för många olika viner på samma kväll. Fyllan tar över vid nåt tillfälle.
Så vi provade två rödviner. Mer om det andra i ett senare inlägg.

Señorío de los Llanos Gran Reserva
Tempranillo 2001
Grupo de Bodegas Vinartis, DO Valdepeñas
12,5%
8,99 €

Det ytliga allra först. Flaskan ser fin ut. Stilren etikett och det ser väldigt "gammaldags-fint-adligt-vin" ut. Doften då..? Själv tycker jag att jag känner en syrlig svartvinbärsarom som sprider sig vid gommen, men enligt Alko så är det fikon. Själv har jag aldrig doftat på ett fikon så jag har svårt att utrycka mig själv, speciellt som jag inte varit så farligt analytisk tidigare när jag doftat på viner. En behaglig arom i vilket fall som helst.

Smaken är fruktig på ett väldigt balanserat sätt. Det är en bakgrunds fruktighet med mild körsbärsarom som flaggskepp. Fruktigheten är dock ganska svag och krypande, nåt jag själv anser är väldigt vanligt i denna prisklass europeiska viner. Den har dock en aningen bitter och lång, utdragen eftersmak helt mot slutet av spektret.
Nu är problemet det att broder Mosse hade öppnat vinet två dagar innan vi drack det och tagit ett glas då och enligt honom så var den där beska slutmaratonen väldigt mycket starkare då - lite som med det första vinet här i vinkällaren. Frågan är då den att måste man ha vinet att andas i ett par dagar innan det blir såhär pass bra? Och skulle vårat Diablo-vin varit bättre om vi låtit det stå några dagar? Detta är frågor jag tyvärr inte kan svara på, men det vin jag drack hade inte en allt för stark bitterhet. Men ni äro varnade.

Som det vin jag drack det så är det en 7½ på skolbetygsskalan. Kanske detta inte heller är nåt som jag skulle lägga till min vinsamling som en av de där vinerna man kan bjuda på då man vill veta vad man häller i sina gäster, men jag tackar nog ja om någon bjuder.

Vinkällaren 001: Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon 2006

2008-05-08T23:34:00.003+03:00

Vin har, under mina vuxna år, hört till favoritdryckerna med alkoholprocenter. Vitvin dricker jag gärna, men rödvinerna smakar bättre enligt mina smaklökar. Har alltid tyckt om att smaka på nya viner och har tyckt att man skall respektera goda viner med god vinetikett (notera: god vinetiketter betyder inte överdriven vinetikett). Men passionen för rödviner väcktes när broder Mosse introducerade mig till Wine Library TV (en video podcast på nätet) och dess host Gary Veynerchuk.

Så häng med mig en stund och gör mig lycklig när jag försöker leka vinsmakare. Detta är min åsikt om ett vin som vi drack idag med Linda och Mosse.

Casillero del Diablo
Cabernet Sauvignon 2006
Cibcha y Toro, Chile
12,5%
9,99 €

Kalla mig ytlig, men intresset för att hitta en flask Casillero del Diablo är från reklamvärlden. Det har nämligen gjorts en väldigt långsiktig reklamkampanj för vinet på bl.a. Eurosport och storyn bakom vinet är så intressant att jag ville prova på det.

Vinet är väldigt mörkrött och rätt så tjock. Det doftar som en tjock deg av svartvinbärsblad och körsbär, men inga enskilda aromer tränger sig fram och särskiljer sig på nåt sätt. Det doftar som de mången rödvin man får under 10 €.

Smaken är sedan ett helt annan sak. På tungspettsen känner man en finfin men rätt så gömd söthet av körsbär som är är allt för mild för det som kommer att vänta. Vid baksidan av tungan så bränner det till med ett beskt och bittert sting som täcker över all anmärkning till fruktighet och smak för en lång tid. Beskheten blir på tungan en längre stund.

Som ett vin att endast sällskapsdricka så skulle jag inte rekommendera det. Men till starkare mat; välkryddade grytor, pepparbiffar eller starkare ostar, så kan det hända att maten täcker över det beska i vinet och låter körsbären träda fram lite mera, men det finns (även många i denna prisklass) rödviner som är bra vid båda tillfällen.

På en skolbetygsskala så skulle detta få en 6½. Doften är faktiskt riktigt gemytlig och smaken är okej vid tillfällen då man har nåt att avrunda det med.

Ishockey VM 2008: Ryska förstärkningar och Finlands gurkor

2008-05-07T18:32:00.004+03:00

Så börjar VM2008 vara i full fart. Jag missade tyvärr Finlands första match mot Tyskland som slutade 5-1 men såg däremot gårdagens match mot Norrmännen. All ära till Normännen som såg ut att spela den bästa matchen någonsin. Målvakten Pål Grotnes var otrolig mellan de norska stolparna, kanske NHL kallar för honom snart?
Däremot så var den första perioden nästan vidrig att se på, för finländarnas del, efterssom de spelade som gurkor (som min mor brukar säga - det eller alternativt "krattor"). Passningarna gick en meter brevid den spelare som det siktades åt, alla yrade omkring som halshuggna höns och det fanns inget märkbart system i anfallen. Andra och tredje perioden gick sedan mycket bättre med ett, något så när, fungerande lag. Men norrmännen höll ut.
Saku Koivus Montreal Canadiens har fallit ur slutspelen i NHL och har meddelat att han skall ansluta sig till den finska truppen. Goda nyheter - laget behöver helt tydligt en erfaren ledare som Koivu vars specialförmåga är just ledarskapen. Kanske han får laget att spela i formationer och med hakan högt i luften? Den som väntar får se.

Den ryska hockeyn tycks dock bättra hela tiden, vilket är mycket sagt då den varit beundransvärd hittills. Deras tag mot Danmark var helt fantastiska. Det är vacker hockey - som balett men i rinken. Det är organiserat men ändå med mycket fantasi och fina improviseringar. Hur skulle det kunna bättras ännu mer? Jo, förstärkningar är påväg... En av mina favoritbackar genom tiderna har meddelat att han har hoppat på flyget och skall ansluta sig till det Ryska landslaget. En back som kan tackla hårt och rent, skjuta hårt och exakt samt skrinna som en skönskrinnare trots sin storlek - Andrei Markov. Markov blev ledig i samma stund som finländska Koivu, alltså när Canadiens föll ur slutspelet. Han kommer att ge försvaret ännu en till grundpelare.
Och sen till det ännu viktigare, då det kommer till det ryska laget. Som jag skrev i förra inlägget om ishockey VM så skadades målvakten Alexei Eremenko under matchen mot Tjeckien. Eremenko hade spelat som en demigud under början av turneringen och det var väldigt synd att man inte fick se mer av honom. Han är iaf för mig rätt så okänd. Men nu är den bästa av de bästa ryska målvakterna - ryska ishockeyns idol nummer ett mellan stolparna. Den nästan legendariska Nevgeni Nabokov.

Många har spekulerat att Ryssland kommer att åka hem från Kanada med guldet i fickan och så ser det ut mer och mer hela tiden - så länge de lyckas hålla nerverna i styr och Nabokov inte helt slutkörd efter sin långa NHL sessong. Det blir spännande att se...

Raja 1918 - var går moralens gränser?

2008-05-07T09:41:00.006+03:00

Är moral nåt som föds vid övertrampningen av en viss välfärdsgräns? Kan man försvara morallöshet med att en situation kräver att man tillfälligt släpper allt grepp om moralens varma och trygga händer? Vad är moral egentligen överhuvudtaget?

Detta är några av huvudpunkterna och mina största frågor efter att ha sett den finländska filmen Raja 1918 (Gränsen 1918) som är regisserad av Lauri Törhönen och utgiven 2007.
Storyn i all sin korthet: Kapten (senare befodrad till överste) Carl von Munck blir skickad till gränsen mot nyfödda Sovjet för att förstärka de finländska gränsena och se till att finländarna är på rätt sida om gränsen och alla andra på andra sidan. Det blodiga inbördeskriget har just tagit slut och det största problemet är de bittra "röda" som just förlorat kriget.

Det som är självklart är att gränser på yngre nationer, som Finland, är ritade av politiker, inte moder jord själv, och dessa politiker tittar på en mycket liten karta och ser inte hur gränsen fungerar i praktiken. På gränsstationen har en by blivit uppdelad i två och det är svårförståt för byborna som vandrat fritt överallt i hundratals år att de inte mera är välkomna till andra sidan bron. Till känslan som post-andra-världskrigets-Berlin på nåt sätt.
Filmen tar upp en hel del om detta dilemma, men efterssom dessa problem på nåt sätt känns så självklara och, ursäkta uttrycket, vanliga så känns det inte så viktigt. Det är klart att det är nåt som borde funderas över, men så länge det finns politiker, gränser och krig så kommer det att finnas idiotiska gränser som delar allt annat än naturligt och som skadar den lokala befolkningen.

Det är moralen som kommer upp så starkt i filmen. Det är påminnelsen om att Finland är en väldigt ung nation och att vi inte skall se fördömmande på de yngre länderna som har svårt, för vi har så mycket baggage i bakluckan att vi måste se oss i spegeln och vara ärliga först.
Det kommer förskräckligt klart fram i filmen att, trots att inbördeskriget var över, så var behandlingen av de "röda" avskyvärd. Människor som kunde anas att vara av socialistisk bakgrund avrättades kallblodigt och utan frågor. Testen för om en person var finländare eller ryss var ifall de kunde säga det finska ordet "kyllä" (jo) och Finland deporterade judar. Judar och socialister var sjukdomar som kunde smitta vem som helst och måste botas med bly ... mycket bly.

Är det försvarligt att det "moraliskt starka välfärdsstaten Finland" uppförde sig såhär och lever med det med ett gott samvete? Är det förståeligt att ett folk beter sig såhär i en situation som anses kräva det?
Det sägs ju att man inte förstår en situation om man inte lever i den - och då är det väl också så att man inte förstår en annan situation än den man är i.
Stora frågor för en så liten person som jag. Men jag rekommenderar väldigt starkt filmen för den som vågar se den - den är nämligen inte för de som lätt börjar må illa. Väldigt fin film med ett starkt meddelande.

Låtom oss inte dömma andra när vi inte har fallit långt från det trädet själv

Till läsarna

2008-05-06T23:58:00.003+03:00

Idag (6.5.2008) har Blogspot-sidan haft små problem och därför har deras servers kraschat flera gånger och bloggen har varit svår att få upp största delen av dag. På egna vägnar så ber jag om ursäkt för problemen och jag har fått löfte av kundtjänsten hos Google (som äger Blogspot och Blogger) att saken snart blir bättre - datorer är alltid datorer.

Dessutom kanske någon har märkt och funderat över de varierande radavstånden i mina inlägg. Detta är ett problem som uppkommer för att jag har bloggen via en sådan här sorts distributör. Jag har väldigt få möjligheter att gå genom HTML-koden själv och har inte hittat en egen lösning på problemet. Det handlar nämligen om att sidan automatiska HTML-kodning ibland råddar till sig av sig själv. Jag har som standard 1.5 radavstånd men ibland råddar alltså kodningen till sig så att den gör vissa stycken med 1.0 radavstånd.
Jag har gjort en felanmälan även här till Googles kundtjänst och de har lovat kolla upp saken så snabbt de hinner, men med tanke på hur många bloggar de skall sköta om (och annat de har att göra) så kan det ta en stund före de hinner med det. Hoppas ni orkar hänga med.

Bad Dancing Kock

2008-05-06T15:54:00.006+03:00

...ta rubriken hur ni vill. Egentligen är uttrycket i plural och sista ordet skriva med ett C i början, inte ett K, men jag antog att personalen på Blogspot inte skulle vara hemskt övertygade av rubriken, efterssom de högsta antagligen (amerikaner som de säkert är) förstår ett ord av inlägget.

Jo, uttrycket (B.D.K. i all korthet) kommer från en av brädspelsklubben Eftersvetts sammankomster. Dessa sammankomster brukar ofta leda till att nån/några nya uttryck blir myntade, så som "Now I know Kung Fu", "Ride m' Croikey" och "...mera skatter! Det tycker folket om!" - många av vilka är helt oförståeliga och totalt poänglösa ifall man inte varit på plats och förstår kontexten - insidejokes helt enkelt. BDC är i vilket fall som helst jag och min bror som skulle laga middag, under en av sammankomsterna, till musiken av Black Eyed Peas. Självklart började höftena vicka etc. men inte så farligt graciöst efterssom varken jag eller broder Mosse är värst bra på det där dansande. Från det kom alltså uttrycket BDC (dåligt dansande kockar). Tyvärr så hörde en del av församlingen (inget personligt. Jan, jag berättar inte att det var du) lite fel och trodde det hette B.T.C. (tasting istället för dancing) men jag vill här och nu (och tidigare på X3M:s community) officiellt meddela att smak har inget med saken att göra (kockarna alltså, inte självaste maten).

I vilket fall som helst - någon dag skulle det vara bra att komma till poängen och försöka minska på antalet parenteser, så vi kan ju försöka med det nu genast.
Jag tycker om att kocka (igen en parentes - hädanefter önskar jag att ni inte tänker på ordet som börjar på bokstaven C, utan jag menar faktiskt riktigt hederlig gammaldags matlagning) och jag tycker om att mixtra till det lite i köket - experimentera lite och prova mig fram till nya maträtter. Då skulle de ju vara helt bra att skriva recept på det man gör, så ifall man skulle råka göra nåt bra så skulle man minnas vad man gjort. Jag är dock inte värst bra på att skriva recept, så de ser lite annorlunda ut. Jag tänkte nu demonstrera för er ett av mina nyaste recept och jag vill på förhand varna att ni inte skall använda er av mitt recept för, trots att maten blev god, så har jag ingen aning om proportionerna så tänk efter före ni gör...

Det första receptet är från den svenska receptsajten som enkelt och simpelt kallas recept.org.

Chili con carne
4 Portioner

2 cn Naturella vita bönor; -avrunnen vikt för 2 burkar -är ca 265 g
320 g Nötfärs
4 tsk Flytande margarin
2 Gul lök; hackade
1 Grön paprika
1 Röd paprika
1 Vitlöksklyfta; ev det dubbla
400 g Hela tomater på burk
1 Buljongtärning
2 msk Soja
1 ml Lagerblad
1/2 tsk Kumminfrön; stötta eller -krossade
1 tsk Oregano
1 tsk Chilipulver; ev något mer

Fräs den hackade löken i matfettet. Lägg i den urkärnade grovt skurna paprikan. Fräs alltsammans några minuter. Höj värmen och lägg i köttfärsen. Mosa sönder den med en trägaffel och fräs under omrörning. Tillsätt tomaterna, grovt skurna, och den finhackade eller pressade vitlöken. Smula i buljongtärniningen och rör i soja. Lägg i lagerbladet och blanda i kryddorna. Låt allt koka under lock på svag värme ca 30 minuter. Lägg i de avrunna bönorna och låt dem koka med i ca 5 minuter eller tills de blir riktigt varma. Servera grytan het.

Sådär ja. Så där ser ett rätt så proffsigt recept ut. Nu skall vi ta en titt på mitt recept... heh...

Chili con caren á la Smeagol
väldigt mycket

-1kg malet nötkött
-tillräckligt äggnudlar
-1 burk bruna bönor (big one)
-1 burk skivade champinioner (big one)
-nån lök
-några påsar Hemape (herne-maissi-paprika sekoitus a.k.a. djupfryst ärt-majs-paprika blanding)
-1 paket knackkorv
-skivade jalapeños
-1 burk vitlökstomatsås
-1 burk chilitomatsås
-kryddor: jalapeñofrön, Chili Explosion-kryddmix, salt, peppar, cayannepeppar, paprikakrydda, tabasco, Worchestershiresås, vitlöks olivolja, oregano

Koka först nudlarna och lägg åt sidan. Bryn kötet, hackade löken och skivade knackkorvarna och släng i en kastrull som är på lagom värme. Medan ingredienserna bryns skall de kryddas väl med C.E.-kryddmix, salt, peppar och paprikakrydda. Häll över bägge burkarna tomatsås och blanda om. Häll i de skivade champinionerna och bönorna och blanda om. Häll i Hemape-blandningarna och äggnudlarna och bland om. Låt puttra en aning. Lägg i en handfull med skivade jalapeños utan fröna (lägg fröna åt sidan) och blanda om. Lägg till en skvätt Worchestershiresås och ca. tio droppar tabasco och blanda om. Krydda ännu med cayannepeppar, mer paprikakrydda, C.E.-kryddmix och oregano. Avrunda med vitlöks olivolja.
Låt småkoka i 10-15 minuter.
Det viktiga är att grytans smak är på gränsen att vara för stark, men att det ändå inte når över gränsen - då är den perfekt.

Sådärja, vem vill anställa mig som kock? (med K alltså)

Min sambo

2008-05-05T19:41:00.006+03:00

Det är små saker som gör en lycklig i livet. Så är det helt enkelt. Visst så behöver man de där grundpelarna som stöder upp alltihopa, men sen är det de där små grejerna som får en på så gott humör - sätter ett leende på läpparna.

Imorgon har vi min mor och styvfar på besök första gången sådär officiellt (de hjälpte nog oss att flytta, men har inte varit här utan verktyg i händerna) och så mindes sambon Linda att hon lovat baka dynamitchokladkex åt Åke. Nu finns det alltså chokladkex som är gjorda på kakao, sen finns det dem med chokladbitar i och sen finns de som t.o.m. kan ha lite choklad i smeten. Men nu talar vi om dynamitchokladkex - det är inte mycket annat än choklad.

Jag låg och vilade en stund på soffan efter jobbet, men när jag sen gick till köket för att se vad Linda höll på mig så höll hon på riva 2½ chokladplatta ... för hand!
Visst skulle det ha funnits lättare och snabbare sätt att göra det på, men hon vill nu göra såhär. Jag måste minnas att förklara åt Åke imorgon att de är gjorda med blod, svett och tårar - och med mycket kärlek och ömhet.
Visst är hon bra, min sambo.

Lyrik 001: No One But You

2008-05-05T15:03:00.007+03:00

Jag har skrivit lyrik och poesi största delen av mitt liv och gör så fortsättningsvis. Sedan ungefär åtta år tillbaka så har jag sparat majoriteten av dem och har de arkiverade där hemma. Mestadels är sådant som jag själv anser att är så dåligt att det inte ens duger att bränna upp och man kan väl inte föra det till roskkorgen, för det räknas säkerligen som problemavfall, men emellanåt lyckas t.o.m. lilla jag.

Sedan fyra år tillbaka har jag dessutom spelat i två band, det mindre aktiva och mer progressiva Lynch och det mer aktiva men mindre progressiva Called Wonderful. Idén är att vi skulle, med det andra nämnda, få ett demo inspelat denna sommar, men så har vi visserligen sagt nu i alla dessa år. Grejen varför jag nämner banden nu också är för att det är mestadels mina texter som används till musiken för båda två och därför skriver jag nuförtiden mycket mer lyrik än poesi.

Här är i vilket fall som helst första inlägget till den blogg från mitt försvunna arkiv.

No One But You
In the monestary of the dark ages
you plunge yourself into the night
rocking yourself to sleep everytime
with hands blistered and cut

As people collide in joyus dreams
behind landscapes of gold and green
you sit on your doorstep with the key in hand
and wonder what it all means

...and it's only you

You take the soft touch of the devil
and walk into sulphur clouds
lay down and wait for the awesome goodbye
and scream when you find too much to redeem

The towers that surround your sight
I've been blamed for raising them all
humanity's sick as you are the cure
blasphemy has silenced your call

...and you'll take no more

Without you these touches have no grace at all
we thank thee for your gracious paws
we will burn you at the stakes as that is where you are
in your own mind you are

Yeah I know and I know and I know
Yes I know so much that I know
Yeah I know and I know and I know
That the building crash and earth quakes at dawn
and the fires enlightens the darkest night

...for no one but you

Så länge Sverige inte vinner...

2008-05-05T08:46:00.013+03:00

Om det finns en sport som jag måste lägga över alla andra så blir det, för mig ganska självklart, ishockey. Är man finländare så är man. Så då är det ju nu högsäsong när ishockey VM i Kanada har sparkats igång.

Trots att jag är finländare så måste jag medge att när det kommer till ishockey så kommer den inhemska ligan på tredje plats när det gäller mitt intresse inom sporten. Mest intressant finner jag just världsmästerskapen och kamperna i olympiska vinterspelen. På andra plats kommer sedan amerikanska NHL (National Hockey League) där jag följt Detroit Red Wings framfart i närmare tjugo år. Nog följer jag såklart även den finländska ligan, men det är i vråt av ena ögat, mest för att se till att HIFK klarar sig så bra som möjligt och det andra huvudstadslaget, Jokerit, gör motsattsen.

Men när det kommer till världsmästerskapen så är saker inte så självklara. Jag älskar bra ishockey - det är det viktigaste. En väldigt bra match ishockey är bättre än en dålig vinst för hemlandet. Det är ganska klart att Finlands landslag är det viktigaste dock, om vi skall tala om favoritlag, men det är mer p.g.a. av nationalitet än vems hockey jag gillar bäst. Det är ju, trots allt, hemlandets matcher som man har mest känsla i och de som är mest nervknäckande att se på. Ingen finländare med självrespekt kan väl glömma Globen 1995?

Trots att Finland då är ett steg framöver de andra, i min åsyn, så kommer några av favoritlagen snabbt efter. Rysslands landslag är nämligen nåt som jag följer ganska noggrant - jag tycker om rysk ishockey och när deras lag fungerar som det borde så är det den vackraste hockeyn man kan hitta på denna jord. Dessutom innehåller laget en hel del av mina favoritspelare (alla är tyvärr dock inte med i årets lag) så som Andrei Markov, Sergei Fedorov, Ilya Kovalchuk, Alexei Yashi, Pavel Pure etc. Tyvärr har Rysk ishockey samma problem som den finländska, men exponentiellt, nämligen att de har svårt att hålla huvudet kallt och när det går snett så är det ett helt tåg som åker av skenorna.

Det var med skräck som man såg på gårdagens match (Ryssland 5-4 Tjeckien), men den slutade ju väl, förrutom att tjecken Jiri Novotny lyckades skada den ryska första målvakten; Alexander Eremenko (på bilden) som nu är skadad för resten av turneringen.

Tjeckien är annars det lag som kommer på tredje plats för mig. Här skulle man också kunna börja rabbla upp en massa namn på topspelare som man har en stor repekt för, som Radim Vrbata till exempel, men då skulle det kanske bli lite överladdat med ishockeylegender här i inlägget. Målvakten Hnlicka kanske dock behöver nämnas, som har klarat sig rätt så bra i att fylla den levande legenden Haseks skrinskor mellan metallstolparna.

Resten är sedan en stor gråzon. Tidigare hörde även Kanada till de lag som jag tyckte om att följa, men då endast för att min favorit ishockeyspelare genom tiderna var på isen, nämligen Steve "Stevie Y" Yzerman - Detroit Red Wings kapten och lagkämpe i långt över tio år, men efter att han pensionerat sig så finns det inget kvar i det laget som intresserar mig. Småfavoriter blir också alltid det/de mindre hockeyländerna som överraskar, som t.ex. Vitryssland för några år sedan när nästan tog sig till det bittra slutet. Ni minns det året då vitryssarna lärde alla hur man gör mål på Tommi Salo; sikta mot hjälmen!

Det viktigaste till sist. Man önskar sig alltså, så klart, att Finland skulle ta sitt andra VM guld i ishockey i år, men Ryssland eller Tjeckien duger bra som tröstpris. Det viktigaste är dock alltid det att det går sämre för Sverige än för Finland - det är väl målet i livet. Vad skulle grannländer vara utan lite vänligt bråkas hela tiden?

"Apua kalsarikänneihin"

2008-05-04T07:25:00.005+03:00

Välkommen till Finland, landet av dålig alkoholkultur!

När jag var yngre så funderade jag ofta över hur det egentligen låg till med den ökända finländska alkoholkulturen. Mest grubblade jag över om den påriktigt är så dålig som ryktet vill berätta. Kunde det vara sant att finländarnas favoritsyssla var att "vetää perskännit" (dricka sig redlöst fulla) och att det dessutom räknades som en merit istället för ett skelett i garderoben? Inte kan väl ett helt lands befolkning vara så starkt fast vid landets kultur att sånt kan räknas som skapligt och helt godkännt?

Sen när man blev äldre så ändrades frågorna helt och hållet. Nu frågan man sig hur det kan komma sig att det är så här? Hur kan det komma sig att det inte bara är social acceptabelt att supa ner sig, spy i ett gatuhörn i kärncentrum av Helsingfors, pissa i nästa och sen ännu stoltsera med det nästa dag ... och ifall man inte minns nåt av hela gårdagskvällen så kan man stoltsera med det? Hur kan nåt ha spåra ut så rejält att det inte bara är mängden sprit man heller i sig, eller styrkan på fyllan, som man "raggar brudar med" utan även hur hemsk baksmälla man överlevt dagen efter?
Stand-up komikern André Wikström hade en bra point när han sade att ifall man i Finland dricker litervis öl i ett sträck så är man ett hjälte, men dricker man ens ett stop vatten så är man en jävla galning!

Före jag kommer till den stora poängen så skall jag kanske förklara mitt förhållande till alkoholdrycker. Jag tycker om dem. Jag dricker av dem. Jag älskar öl, helst lite mörkare och mustigare, som Velkopopovický Kozels mörka och Guinness, men jag dricker gärna även ljusare lagers som Koff och de andra inhemska sorterna. Jag tackar nej till väldigt få öl och alla kan man prova en gång. Jag älskar vin, helst rött, men halvtorra vitviner smakar emellanåt, speciellt med fisk och ljusare kött. Av starkspriterna så är vodka gott att blanda med - rom, whisky och cognac är gott att smutta på, men likörer rör jag helst inte.
Min huvudprincip är att man dricker alkoholdrycker för dryckens smaks skull, inte alkoholens effekt. Visst har jag varit full, redlöst så flera gånger, och att vara berusad är inte nåt jag befrämjar i sig, kanske t.o.m. nåt som är riktigt kul emellanåt, men det är inget jag stoltserar med och definitivt inte om jag varit så okontrollerad att jag druckit för mycket och blivit helt redlös.

Med några få ord; det är inget fel på att vara full. Det är inget fel på att dricka alkoholhaltiga drycker. Emellanåt kan det t.o.m. gå lite väl långt, men då är det inget att stoltsera med. Så länge men dricker för dryckens skull (helt ärligt) så är allt okej.

En av Finlands två större kvällstidningar, Ilta-Sanomat, gjorde inför valborg en lista som innehåller 503 olika alkoholhaltiga drycker. Det är inget fel på det i sig, många gör riktigt fina tabeller och listor som innehåller bl.a. vilka viner som har bästa pris/kvalitet-förhållande, vilka brännvin som kostar mest etc. Men det här är en lite annorlunda lista...
den här listan visar nämligen vilka alkoholhaltiga drycker där alkoholen (%:en) är billigast! På första plats har vi Fink Bräu som är en öl från Lidl. Om man köper den så kostar 1 cl alkohol 0,37€. Jämför det med Sisuviina (ett billigt brännvin) där samma mängd alkohol kostar 0,48€.

Vad kan meningen med en sådan här lista vara om inte den att hjälpa folk supa sig ännu mer redlösa och på ett ännu mer meningslöst sätt. Listan bevisar hur dålig den finländska alkoholkulturen faktiskt är och vad som egentligen är målet med en "kväll på stan". Det har tydligen ingen skillnad hur man når målet så länge man springer för långt.

När förra inlägget handlade om varför vi finländare skrattar åt svenskarna så ger jag nu tillbaka för grannens skull. Tänk att två grannar kan vara såhär annorlunda.

Som en liten sidnot vill jag tillägga att tidningen Ilta-Sanomat har gått med i "Kännissä olet ääliö" (I fyllan är du en idiot)-kampanjen... ganska skrattretande...

Därför skrattar finländare åt svenskarna...

2008-05-03T06:24:00.007+03:00

Man skall inte dricka kaffet när man läser genom tidningarnas webnyheter på morgonen - det har bevisats så många gånger, men inte har man lärt sig ännu. Fick nämligen morgonkaffet i fel strup när jag sluddrade igenom tidningen Helsingin Sanomats (än en gång) nyheter.

Tydligen har svenskarna gått och dragit "feministernas" frammarch ett steg för långt igen. Är det faktiskt så att allt är så bra där hos våran västra granne att riksdagen och regeringen har tid med såna här onödiga idioter som bara främjar segregering och frambyggande av gruppbildning? Först ansåg jag att det var småroligt, sedan löjligt, men nu efter lite mer eftertanke så är det nästan skrämmande.

Vad talar jag om? Jo, tydligen så är det nåt väldigt fel och otroligt kränkande av kvinnor med den övergångsskylt som används i Sverige. Nej, den är inte ett dyft annorlunda än den vi har i Finland - den är precis likadan!
Feministerna har tydligen ansett att den är kränkande för att det är en man som går över gatan, medan säkerligen hälften av fotgängarna i verkligheten är kvinnor. Därför skall nu den nya skyltens figur ha kjol på sig!
Vid årskiftet skall skyltarna bytas ut, men det har meddelats att kommunerna får välja att ha båda skyltarna brevid varann på samma övergångsställe ifall de så önskar.
(artikeln här)

Ursäkta om det är lite aggressivt eller om jag sårar någons känslor, men hur förbannat dumma kan svenska folket vara? Jag vet, jag vet - det är inte det svenska folket i sig som har kommit fram till det här, men det måste ju finnas en rörelse (de s.k. feministerna) som pressar fram sådan här avföring och sedan har ju folket röstat in riksdagsledamotena som accepterar. Eller som det heter på engelska; drop your pants and bend over.

Vad är det för jämlikhet om alla skyltar byts ut för att de skall ha en bild av en kvinna på? Har den nuvarande skyltens person (som visserligen kallas "gubbe", men...) en synlig penis som bevisar att det är en man? Går ingen kvinna i Sverige med byxor eller är det bara kjolar som fungerar som optiska synvillor? Är inte den nuvarande skyltens person så asexuell som den bara kan vara, vilket i sin tur är en symbol för jämlikhet? Är det faktiskt värt besväret? Vem vinner på det?

Att strida för jämlikhet är en sak, men dessa s.k. feminister (som per definition faktiskt inte är det) har blivit det de började strida emot; schovinister (fast den feminina motsvarigheten). Inte undra på att högt blodtryck är ett så stort problem i denna delen av världen. Först så har vi en del av befolkningen som får det för att de går omkring och funderar över sådant här och sedan får en annan det för de hamnar leva med den första gruppen av människor.

Sverige - skärp er! Det här är ju urlöjligt.
Tack gode skapare att jag är född i Finland.

Knacka inte på denna dörr!

2008-05-01T10:13:00.006+03:00

Glada wappen hela högen,

tycks ha varit en del att skämmas för igen denna helg igen. Vart har respekten för polisen tagit vägen när det verkar som om gränsen till att börja slänga skumvinsflaskor på dom går vid nån promille? Jag förstår helt enkelt inte. Får se hur snabbt det kommer att påstås att polisen har användt för starka grepp och arresterat folk på för svaga grunder, som det brukar vara i detta land. Dessutom så är det hemskt att se hur demonstrationer på goda grunder förstörs av några idioter som tycker det är skoj att terrorisera och förstöra. Vandaler hela högen - lås in dem och kasta bort nyckeln, säger jag.

Ja, men detta var nu inte det jag egentligen skulle skriva om. På Helsingin Sanomats hemsidor i dag så har de en artikel om att Finländska Unicef kommer att börja ha dörr-till-dörr-insamlingar. Tidigare har de nöjt sig med att stå på gatorna med sina insamlingsbörsar och informations- samt anslutningsblanketter. Greenpeace gick redan över till detta system förra året.

Jag stöder Amnesty International med en månatlig donation. Jag anslöt mig till detta system efter att haft en längre diskussion med en tös i Gräsviken som stod vid den lokala S-Market och gav ut information. Och jag säger er (antar att ingen med större politiskt inverkan inom Amnesty läser denna blogg) - den dag det kommer nån från Amnesty och knackar på min dörr så slår jag fast dörren och avslutar min månatliga donation. Det är ett som är säkert.

Jag förstår varför mindre organisationer måste vara lite mer påträngande - komma dörr till dörr, "hoppa" på en på gatan etc. efterssom de vanliga gatuvandrarna högst antagligen inte har någon aning om vad de står för. Men när det kommer till kända och väletabliserade organisationer så som Amnesty International, Greenpeace, Unicef m.m. så känner majoriteten av folket till deras ideologier och målsättningar och kan på så sätt välja redan på förhand om de vill stöda dessa organisationer ekonomiskt. Börjar dessa organisationer sedan komma dörr till dörr så är det, enligt min uppriktiga åsikt, ett satans tiggande som inte är passande på något sätt överhuvudtaget!

Dessa större organisationer borde nöja sig med att ha representanter i gatubilderna som inte heller behöver vara allt för påträngande, för det börjar också närma sig tiggning och trakaseri. Istället skall de lita på sin goda rykte (har de inte de så skall de sattsa på att förbättra det) och på människor välvilja och sedan leva med det.

Knackar ni på min dörr så skall ni inte förvänta er nåt glatt leende.
Jag stöder välgörenhetsorganisationer, men inte tiggare!

Have no fear, Percules is here!

2008-04-30T09:46:00.005+03:00

Sådär ja, nu har vi äntligen internet hemma. Hade turen att sitta på balkongen på min morgoncigg när jag såg RelaCom:s bil köra in på gården. Efter lite morgontrött funderande kom jag fram till att det nästan måste vara vår uppkoppling som de anländer för att sköta om. Tio minuter senare ångade internet på fulla varv.

Igår då. Jo, efter jobbet plockade jag upp Linda och så for vi iväg till Kyrkslätt Prisma för att handla. Förvånansvärt lite folk var det. Nej, don't get me wrong here, det var förbannat mycket folk där - men färre än jag förväntat mig. I Alko fyllde vi på vårat vinlager som nu består av 2 vittvin + 3 rödvin (målet är 2+8) medan vi i Prisma inhandlade ultimat ställning för flaskorna. Dessutom kom vi hem med en stor kass mat. Men detta var egentligen nu inte pointen. Vi kom nämligen även hem med nåt som vi båda velat ha nu en längre tid; en perkulator.

Vi har haft en perkulator ute på torpet nu redan i flera år och redan vid första användning så var jag förälskad i den. Den är dock rätt så svår att göra bra kaffe i (det kräver skicklighet och träning), men när man lär sig så är sedan kaffet gudomligt. Jag vet att bl.a. min mor och äldsta bror Mats har halvt gett upp på den perkulatorn för att de inte lyckats få bra kaffe i den, men jag och bästa vännen Daniel levde på det kaffet så gott som hela förra sommaren.

Om perkulatorn på torpet är väldigt bra så denna OBH Nordicas perkulatorn en gud bland gudarnas gudar. Vi måste ju prova den med Linda i går kväll trots att kaffedrickande blev så sent som nio på kvällen. Det som den snäppet bättre (bland annat) är att den har en sensor som märker när kaffet är färdigt - sen stänger den av sig själv, men bibehåller värmen så att kaffet inte kallnar. Detta betyder att man inte måste sitta och vakta den och ta smakprov med jämna mellanrum för att få bästa kaffet. Och visst var det kaffet gudomligt. Hercules skulle ha satt sig ner på golvet och storgråtit när hans övermakt skulle vara motbevisad. Zeus skulle slå blixtrar i tårna av den njutningen han fått från kaffet. Helena skulle ha blivit ännu vackrare av kaffet och då skulle kriget vid Troja varit över snabbare... eh, ni förstår poängen.

Välkommen till familjen, Percules.
Och glada wappen till er alla - drick inte för mycket nu bara!

Don't Gimme No Lip

2008-04-29T07:29:00.006+03:00

Tänkte att jag skulle dela med mig lite idag. Jo, jag är givmild...

I förra inlägget skrev jag om hur jag äntligen, efter några års försökande, tack vare Guitar Hero 3, lärde mig spela Pearl Jam:s sång "Don't Gimme No Lip". Låten är, som sagt, väldigt enkel i grund och botten, men man måste förstå vissa grundprinciper för att kunna spela den.

Sången är skriven av Stone Gossard och var, enligt honom själv, hans första komposition. Den har inte givits ut på nåt album, utan som b-side på en singel och senare på b-side samlingsskivan Lost Dogs.

Hittade klippet på YouTube. Bilderna har inget att göra med sången, utan är någons kompilation av Law and Order-godbitar. Sången är dock orsaken till detta inlägg. Lägg på högsta volym och rocka med - det är inte så svårt...

Pearl Jam: Don't Gimme No Lip

For those about to rock...

2008-04-28T13:54:00.005+03:00

Visst är det konstigt varifrån man får sin inspiration? Visst är det konstigt hur man plötsligt, som ett blixtnedslag, förstår nåt som man helt enkelt inte fått att fungera logiskt i sitt eget lilla huvud tidigare?
Så är det, i vilket fall som helst, för mig.

På fredag kväll hade vi så kallad "muuttolärvit" med broder Mosse. Man kunde väl också kalla det lönedag, för det handlade om att jag lovat honom kompensation i öl för all hjälp med flytten. Så efter att han avslutat sin arbetsdag så kom han och hälsade på vid vår nya lägenhet. Han var vår första officiella gäst (alla tidigare hade varit där för att hjälpa flytta - alla av vilka skall få sin belöning som gäster). Storsattsning från min sida; korvsoppa, bärpaj, egen dipsås till grönsaksbitar och öl samt diverse annan sprit. Vi åt och så öppnades första ölen. Så satt vi där på soffan och snackade allt möjligt om allt sammans.
Han talade heligt om Guitar Hero 3, hans senaste inköp, och det inspirerade så mycket av vi bestämde att vi skulle rocka loss lite nästa dag, ifall baksmällan inte skulle vara allt för ödesdiger.

Det var vid detta tillfälle som jag nämnde, minns inte sammanhanget, att inlärningsmekanismen i min hjärna är väldigt effektiv, men otroligt långsamt - lite som en 700GB extern hårdskiva där informationen måste överföras med gammaldags disketter manuellt. Detta är inte någon ny uppmärksammad del av hur jag fungerar, jag har vetat och fått leva med det länge. Jag minns t.ex. att jag inte förstod mig ett dyft på de svårare ekvationerna i gymnasiets matematikundervisning, inte förrän jag för några år sedan började använde Microsoft Excel-programmet (använder nuförtiden Open Office, men what the hell) på datorn. Då fick jag allt i ett praktiskt sammanhang och efter det lossade all den information som funnits där i huvudet sen första klass i gymnasiet, men som aldrig kommit ut. Samma sak hade jag med finska språket ... information på information sparades i min gråa diffusa massa bakom frontalloben, men flöt endast omkring där som en död fisk i vattnet, enda tills jag satte första fotspåret i arbetslivet och hamnade använda mina kunskaper i en praktisk omvärld - då kom allt, så gott som, flytande.

Hur som haver. Fredagkväll och -natt gick förbi. Öl dracks, även andra trevliga substanser. Vi körde lite rally och skjöt lite zombier i jakt på större maskiner. Nästa dag vaknade vi rätt så tidigt och med endast en väldigt mild bakfylla. Så när sambon min traskade iväg mot jobbet så hoppade vi i respektive bilar och satte sträck mot Mossebo. Vi började först lugnt med ett klassiskt "bräd"spel; Crokinole, som bror min köpt från Tyskland. Sen var det dags att smälla igång, rocka loss, slipa halsen, våldta strängar (trots att det inte finns såna på denna gitarr) och spela Guitar Hero 3.

I grund och botten är det ett reaktionsspel. På lätta nivån (den vi spelade och där "lätt" är en 'understatement of the year') använder man tre knappar som man skall trycka till och sedan trycka in knappen som föreställer strängen vid rätt tidpunkt. Först var jag skeptisk; jag tycker nämligen inte om reaktionsspel - de går mig på nerverna och dessutom så är jag väldigt dålig på dem. Men Mosse hade rätt i sin egna analys av spelet; det är inget som att spela gitarr - men det är samma känsla som att spela gitarr.
Plötsligt låg man på knä på golvet, gitarren i luften, ena handen rivande i vibraspaken och solglasögon som egentligen bara gjorde spelet svårare, men gjorde en själv så mycket "coolare". Musikutbudet i denna version var dessutom just i min stil; hur skulle jag kunna vara lugn och fundera på seriöst Playstation-spelande när jag spelar gitarr i The Who:s The Seeker, Pearl Jam:s Even Flow, Alice Cooper:s School's Out eller Sex Pistols Anarchy in the U.K. med legender som Pete Townsend och Mike McCready. Jag skäms lite för att ha våldtagit en del godbitar, speciellt Queens of the Stone Age:s 3's and 7's... men sånt händer när man blir helt uppumpad av bra rockmusik.

Men det fina slutade inte där.

Plötsligt, mitt i allt, stod jag där med plastgitarren mitt i handen. Jag vill minnas att jag höll på jamma med Pete Townsend och The Who i The Seeker (för andra eller tredje gången) när det hände. Jag förstod nåt. Jag har själv spelat gitarr i snart åtta år, äger två akustiska, en elektrisk och en ukulele, men har inte kommit förbi stadiet som akustisk kompgitarrist. Elgitarren hade jag inte rört på över ett år, för jag förstod inte hur jag skulle få den att låta bra. Let's face it - spelar man elgitarr som en akustisk så skall man hellre spela den akustiska ... den låter mycket bättre.
Men där stod jag och en bit av den musikkunskap jag matat hjärnan med lossade och ramlade ner i mitt logiska sinne. Och nu skrek det en liten demon inom mig; "Where's my f***ing electric guitar? I wanna rock out!"

När jag kom hem på sena eftermiddagen så plockade jag sen fram elgitarren, dammade av förstärkaren, förenade dessa två, satte på distortboosten på förstärkaren, skruvade i vibraspaken, lade gitarrbandet runt nacken och plockade fram en av mina favoritsånger, som jag aldrig lärt mig spela ... trots att den är relativt lätt; Pearl Jam:s Don't Gimme No Lip.

Några slag på strängarna.

Några slag till.

Sen repetition av den riffen,

Över till refrängen.

Avsluta med en ordentlig rivning i vibraspaken.

Perfekt. Så gott som. På första gången. Sen rockade jag loss resten av kvällen med den sången som huvudnummer. Om och om och om igen... "Don't gimme no lip, you've gotta face this shit". Stone Gossards ord skrek i mitt huvud. Som tur kunde jag hålla det där inne - annars hade inte grannarna varit värst nöjda.

Jag rockar! Don't gimme no lip!

Wasa Spex '08: Le Mans

2008-04-22T13:37:00.011+03:00

För allt för många år sedan, i en avlägsen värld, under en svartvit sol, där levde los dres amigos. Bästa vänner, svurna till en ed som skulle hålla. Men åren gick och vägar gör som vägar bör; de skiljer på sig och tar den som vandrar längs med dem till olika destinationer. Trots att bästa vänner alltid förblir bästa vänner så är dessa vänner allt för långt borta ... eller så är det jag som är det.

Det är en av de många orsakerna varför jag försöker, till sista andetaget, se Wasa spexet när det anländer till Helsingfors. Tre av fyra gånger har jag nu lyckats och det irriterar mig ytterst att förra året blev en miss för min del. Min närmaste vän Daniel är nämligen med i Wasa spexet – och inte nog med det; Wasa spexet är väldigt bra och har aldrig (ännu i.a.f.) gjort mig besviken. Dessutom var det i år Daniel som regisserat hela spektaklet, så det kunde man bara inte missa.

Så nu var det dags igen, förra fredagen, att dra sig till Kottby lågstadium i Helsingfors för att se detta års spex;

Le Mans
eller Formel till Formula
eller vinnardiarré 1923
eller ärtsoppa löser allt.

Temat är alltså det legendariska 24 timmars loppet i Le Mans 1923 där lag med två chaufförer körde i tjugofyra timmar i sträck och den som hade kört den längsta sträckan när tiden var ute så vann. Men nu handlar det ju alltså om spex, så vi slänger den historiska biten till dinosaurierna och pusslar in andra historiska händelser och personligheter tills allt blir en väl-ihop-smält smörja där historiaböckerna har fel och de unga studernade rebellerna har rätt. Det är så här som allt egentligen gick till.

Le Mans ställer Adolf Hitler med Albert Einstein och Marlene Dietrich mot Winston Churchill med Eisenhower samt en ung och viril UKK (Urho Kalevi Kekkonen) mot varann. Hela racet är naturligtvis ordnat av Coco Chanel med Greta Garbo. In i hela vävan sys ännu Top Gear:s The Stig, en okänd polack vid namnet (Sabo)Tage och vad skulle en stor spexnysta vara utan en avrunding med en fräck imitation av Hannu Karpo.

Adolf Hitler är hungrig för att rädda den fattiga (,fattigare, fattigast) Tyska nationen samt, självfallet, makt och ser sin möjlighet när han får ett missuppfattat telegram om Le Mans-tävlingen. Han är övertygad om att vinnaren av racet skall få Polen som pris, inte kristallpokalen.

Så byggs bilar, Einstein kommer på E=mc2 formeln när han designar den tyska bilen, och espionage samt krångliga och emellanåt nästan vidriga kärleksaffärer spårar in och ut. Efter att racet satts igång och allt i full fart så råkar det sig sen så illa att Hitler och Churchill krockar och hamnar avsluta tävlinger per fot. Churchill vinner men är senare diskvalificerad på en teknikalitet (har inte utfört mörkerkörningen) av vår älskade UKK.
Hitler vinner, men är förödad när alla skrattar åt honom för att han får sin kristallpokal, istället för Polen, som han trott. Detta är, gott folk, orsaken till andra världkriget - oberoende av vad någon bok eller professor har att säga.

----------

Wasa spexet anno 2005; Gandhi (eller Gänddi som nån uttryckte det) är det bästa av dem alla, men det kan bra vara att det också berodde på att det var det första jag såg och blev så överentusiastisk av att misst oskulden i denna genre också. Men Le Mans kommer inte långt ifrån – absolut inte.

Nu kan väl någon kritisera mig för att vara väldigt partisk, men samtidigt tror jag själv att denna hyllning betyder ännu mer än av en helt opartisk person. Jag vet vad min gode vän går för och jag kunde inte förvänta mig nåt sämre, då skulle hans talang har gått till spillo, för Daniel är en väldigt kompetent och inspirerande person när det kommer till det teatraliska. Hans regidebut är mer än lyckad och jag är stolt över att min närmaste vän tagit detta steg och sedan ännu, till och med, överträffat sig själv.

Karaktärerna i spexet var väldigt bra och, på sitt konstiga och absurda sätt, trovärdiga. Det kändes inte alls konstigt att ha Hitler och Churchill race:a Le Mans i 24 timmar p.g.a. av ett stort missförstånd. Humorn var på rätt nivå (inte hög – rätt) och de lyckades t.o.m. att få de billigaste vitserna att åka genom smort, snabbt och smärtfritt. Urho Kalevi Kekkonen var en genialisk sidekick som satte spegeln framför ansiktet på det finländska folket och Karpo tvingade folket stirra sig blinda.

Adolf Hitlers prestation (nej, inte den historiska personen, utan skådespelaren) var något av otrolig klass. Han sken fram som en sol i mörkaste midvintersnatt. Inte för att jag märkte att någon skådespelare skulle ha underprestera eller gjort dåligt av sig, men hans prestation var värd en Sposcar (mitt nya pris; Spex-Oscar). Dessutom lyste fröken Garbo med en otrolig förmåga för improvisation, även i de svåraste stunderna.

Applåder åt hela spexfolket från Wasa, åt det fenomenala bandet, en publik som levde med i de trånga utrymmen i Kottby lågstadium och åt teknikerna som trots en sal med dålig akustik lyckades tillräckligt bra.

Sist och slutligen en stor applåd till min gode vän Daniel – du lyckades!

En vecka av flyttande - med hjälp av våra nya superhjältar

2008-04-22T08:53:00.012+03:00

Nu är det sen flyttat för vår del och om jag har nåt att säga, nåt litet ens, så tar det väldigt länge förrän vi flyttar igen. Det är en väldigt trevlig lägenhet, men det är inte bara det; hur nöjda vi än är här hemma - efter en vecka av att springa upp och ner för de femtiofyra trappstegen om och om igen så börjar ben och annat vara i sådant skick att jag snart kan kräva invalidplats för bilen av kommunen.

Allt gick snabbt och, under omständigheterna och exklusive muskelvärk, väldigt smärtfritt. På onsdagen flyttades största delen av möblerna. Tack till broder Mosse för bärhjälpen – Maitohappomies & Rekkamies strikes again soon to a location close to you. Detta efter att jag varit på jobb hela dagen och efter en veckostart som mest gick ut på arbete och sedan möbelsnickande om kvällarna. Torsdagen var jag sen ledig och då gick förmiddagen till att placera möbler på sina ungefärliga ställen före lådorna skulle in. Lånefar (och vår räddning samt allmän "nakkikone") Åke, som oftast blir nertystad den stackaren, hade ett finurligt leende på läpparna när han märkte att vi placerade vår hörnsoffa så som han hade velat, istället för det sättet som vi från början planerat.

Lindas lillebror Fred hjälpte mig sedan på kvällen att flytta ett och ett halvt paketbilslass med lådor, medan Linda själv var på jobb. Båda av oss var riktigt sönderslagna, bittra och inåtvända efteråt, men inget var lika farligt som dagen efter.

Under fredagen så packade vi upp en hel del med Linda och det mesta fick sin rätta plats. Vi trodde ändå att det skulle ta hela veckoslutet för att få allt klart när vi gav upp för dagen någon gång klockan sent.

På lördagen gjorde vi misstagens misstag. Jag har dåligt minne (väldigt dåligt minne de fakto) men jag vet inte hur Linda försvarar sig. Detta var, i vilket fall som helst, vår väldigt flummiga tankegång; vi behövde handla lite saker från Prisma och IKEA, så när är det lugnaste tiden i dessa butiker? Jo, förmiddag... vi glömde väl bara bort den lilla detaljen att det handlade om lördag förmiddag. Heh, precis. IKEA var proppfullt av folk – skrikande ungar etc. Det var en mardröm av det värsta slaget.
Vi hade tänkt börja med en kopp kaffe och nåt att äta, men caféet var självklart så proppfullt att kön var långa vägar in i butiken och inga lediga bord i sikte, så vi fick nöja oss med att hungriga gå genom butiken, men vi fick det vi behövde; en otroligt vacker glasvitrin till barskåp och en kontorsstol åt Linda. Glasvitrinen är helt otrolig, speciellt när aftonsolen kastar sina sista starka strålar rakt genom och lyser upp hela miraklet och allt som finns däri. Kontorsstolen är Linda nöjd med, medan jag sitter med knäna i hakan och tangentbordet vid pannan, men det är ju hon som skall använda den så det är viktigast att den är bra för henne.

Efter att ha kommit hem från vår resa så fortsatte uppackande och till vår stora förvåning så blev vi så gott som färdiga redan på lördagskvällen. Vi var överlyckliga. Allt hade gått väldigt bra och allt var i sin ordning... ända tills...

Söndagen började riktigt bra. Jag försökte få ordning på mina papper medan Linda organiserade allt möjligt omkring i lägenheten – tills hon skulle lägga på första sattsen med byke. Tvättmaskinen startade inte, visade inget livstecken ... inget. Åke (han som lever i illusionen att han kan njuta av pensionsdagar) provade sig fram och vi kom till slutsatsen att vad det än var så var det ingen billig bit som var sönder, utan en okänd del som måste köpas av Hoover och som skulle kräva att en svindyr Hoovermontör som bor väldigt långt borta, med kilometerersättning, skulle installera den.
Sedan kom vårat trägolv till balkongen vilket visade sig vara, efter några timmars arbete och bärande, för högt så balkongsdörren gick inte upp. Det bestämde jag mig för att fixa en annan dag.

Nåja, allt var inte bara "skräppor och glad Johanne". Vi fick köksbord och en hylla för mikrovågsugnen till köket.

Men nu sitter vi här, båda två, i vår egna lägenhet, min sambo och jag. Trots alla problem så är vi båda överlyckliga över denna lägenhet och den är mycket bättre än vi någonsin hoppats.
Nu skall vi bara hitta en tvättmaskin någonstans.

Flyttande

2008-04-16T09:33:00.004+03:00

Idag smäller det. Dagen D osv.

Denna månad har gått rätt så snabbt förbi och det har inte blivit mycket skrivet. Allt beror på att vi håller på flytta och helt officiellt så är idag den första dagen som vi (jag och Linda) är sambon på Sjundeå station. Nycklarna fick vi igår och nu under förmiddagen, då jag är på jobb, skall Linda och hennes svärmor granska vad som behöver göras i lägenheten och föra dit vår nya (köptes för några månader sen, men är inte ännu använd) säng. Efter arbetet så har sedan broder Mosse lovat komma med och skeppa möblerna med paketbil.
Sedan är resten av veckan fyllt med flyttning av lådor och diverse, samt uppackning och allt som där tillhörer. Jag vill redan här, på förhand, tacka alla som hjälper till med flytten - er hjälp är oersättlig på alla sätt och vis.

Början av månaden har gått åt till att packa grejer och fixa allt som behöver fixas. På lördagskvällen så fick stolarna nytt sittsbotten när reservpappa Åke, mor, Linda och jag tog kvällen för oss och lagade nya. På måndagskvällen så byggde vi med Åke ett TV-bord åt oss.

TV-bord, ja. Hur kan det komma sig att ett du kan få en riktigt trevlig byrå för ungefär 30€, men sen när de river ur lådorna och sätter in hyllor istället och byter namnet till TV-bord eller mediahylla så lägger de minst en hundralapp till priset?
Nå, jag hittade inget TV-bord som var ett sådant som jag vill ha/behövde (nej, inte ens bland dessa 200-300€s produkter) så jag designade en egen. Så nu har vi ett TV-bord som är precis sådant som vi behövde och ett som kostade några få slantar.

Imorgonkväll sover vi, hoppeligen, första gången i vår nya lägenhet och sedan hoppas vi att livet skall börja gå lite smidigare igen. På fredagskvällen blir det en litet trevligt avbrott dock när vi drar oss till Helsingfors för att se på årets Wasa Spex och träffa goda vänner.

Nu är det bara några saker som måste skötas; internetuppkoppling, elavtal osv.
Allt detta är faktiskt inte så lätt som det borde vara - lägenheten sköts nämligen inte av endast ett företag, utan hela fyra. Vilka arbetsuppgifter som hör till vem och vilka uppgifter som finns hos någon annan är en sörja som är mer än svårförståeligt, så jag tror mina kontaktpersoner på dessa instanser börjar få nervsammanbrott varje gång de svarar i telefonen och hör "Jens Stenström från Sjundeå här hej...". Man hör nästan det diskreta, men djupa, suckandet som följer... men skadeglädje är väl bästa glädjen?

Ett trolls bekännelser

2008-04-13T01:15:00.003+03:00

Detta är högst antagligen nåt som inte borde skrivas här, inte sägas högt eller förklaras. Detta är med stor sannolikhet allt för privat och nåt jag kommer att ångra i ett senare skede. Kanske kommer denna text inte att vara publicerad så länge och jag kommer att önska att inte allt för många hunnit läst det. Fan vet... men det känns som om jag måste skriva det.

Jag har aldrig begärt om mycket och alltid haft fötterna på marken. Jag har aldrig trott för mycket om mig själv, oftast har jag hållit nivån under "det gyllene snittet" bara för att jag är ytterst försiktig med att inte verka för självcentrerad. Jag vet att jag inte bäst på nåt, en natt i skinande armar (m.a.o. knight in shining armour), ingen prins, ingen vinstpokal, inget...
Men det finns bara så mycket stryk en själ kan ta.

När meningarna oftare blir avbrutna än slutförda, när man oftare ser ryggar än optimistiskt studerande ögon, när man gråtande inombords skriker ut efter bara några få vänliga ord som man inte vill behöva be efter, då börjar sömnlösheten slå in. En tår faller... inte mer - det är ju förbjudet för en självsäker, mogen karl.

Under den senaste månaden har jag räknat hur många seriösa komplimanger jag fått, dvs. allt som inte kommer som inlärda etiketskomplimanger som ett "du är så snäll" när man gör nån en tjänst, så har jag kommit fram till talet noll. Då ber jag ingen sitta och hälla smöriga, inte menade, icke betydande komplimanger, utan endast ett vänligt, spontant ord nångång att man skulle veta att man inte är så förjävlig att man egentligen borde gömma sig från världen för att göra den en tjänst.

Jag ser inte mig själv som en så hemsk person, men emellanåt ser man sig själv genom andra. Det är väl det som som kallas för att inte vara självcentrerad. Och det är då det känns som om man borde sätta huvudet framför ett resande tåg, efterssom det tydligen inte skulle göra någon skada - kanske bara bättra.

Men visst, vänta några dagar tills den här depressionsperioden är över så kan man trampa över mig som en dörrmatta igen - det är väl det som jag är bra på...

Nu har jag glömt bort en väldigt stor del av det som jag skulle skriva. Om vissa känslor, händelser och tillfälligheter. Men det har allt glömts i en stor grå sörja som hänger ovanför huvudet och regnar ner på mig.
Om det känns så, så kan man ju slänga allt detta skrivet under kategorin "selfpity", det kommer jag säkerligen att lägga det under om någon vecka ... man det är inte det som det är just nu. Nu vill jag bara att någon skall säga ett vänligt ord istället för att ge mig en utskällning. Jag lovar att jag inte är värd oändligt många mer utskällningar än komplimanger... det vet jag.

Mor ror, far är rar

2008-03-28T20:26:00.004+02:00

Före jag drar mig in på ämnet för dagen så kommer här en liten personlig sidnotis.

Dock är det inte officiellt ännu och inga papper är underskrivna ännu, så har jag och sambon Linda fått lägenhet vid Sjundeå station. Vi har nu i över tre månader (sen Linda flyttade hem till mig) sökt egen, större hyreslägenhet i Sjundeå som skulle vara närmare hennes arbetsplats. Idag var vi och se på den lägenhet som vi har erbjudits; en två rum + kök + badrum + balkong på 59 kvadratmeter i högsta våningen i ett fyra vånings höghus. Lägenheten var väldigt bra, väldigt förmånlig (under 600€ inkl. vatten) och dessutom får vi flytta in 15.4., alltså riktigt snart. Vi kan t.o.m. få flytta in tidigare.

Nåja, så till min lilla "artikel" för dagen.

När det gäller bilkollisioner så sägs det att felet allt som oftast ligger mellan ratten och sittsen. När det gäller hundar som beter sig aggressivt så sägs det att felet är i andra ändan av kopplet. Vissa säger också att när barn/ungdomar beter sig dåligt etc. så är felet allt som oftast hos föräldrarna.

För det första, let's get things straight; uppfostrans primära källa skall vara föräldrarna och hemmet. Helt onödigt att skylla på lärare vars uppgift är att utbilda dessa unga individer i allmänbildning och annat som där tillhörer. Det inte heller statens fel eller socialmyndigheternas - föräldrarna gör valet att "göra" barnet och skall därför bära ansvaret som kommer där med.

Jag har ingen aning om grunden till denna story - hur modern i fråga har betett sig jämtemot sin dotter, men när man talar om tonåringar som revolterar mot sina föräldrar så tar nog detta priset. Det handlar alltså om en 16-årig tös som lovade betala 30.000€ för att ha nån döda hennes egen mamma. Allt kom fram när mordet misslyckades totalt. Nu har hon (dottern) dessutom meddelat att hon inte ångrar nåt.

Är detta "teenage angst" (tonårsangst) som spillt över rejält eller har modern faktiskt gjort nåt så hemskt åt sin dotter att det skulle ha, på nåt vrickat sätt, gjort denna handling rättvis? Är det så att ungdomens respekt för sina föräldrar har minskat och vad beror detta på? Nog minns jag att som tonåring ansåg jag att min mor ibland inte var världens bästa, men aldrig att jag ens kunnat fantisera om nåt sånt här och har alltid (då och nu) kommit fram till att hon är min mor och en bättre mor kunde inte finnas för mig.

Inte vet jag, men sånt här skrämmer mig.

En hyllning till rommen - min passion

2008-03-14T08:26:00.008+02:00

Alla har vi passioner som följer oss genom livet, ger det där lilla extra som bygger en gyllene ram runt vardagen. De flesta av oss har vissa gemensamma, så som kärlek och vänskap, men sen har vi våra personliga som av oförklarliga orsaker verkar passa oss så perfekt. Så som två okända i en mörk gränd som litar på varandra genast när de ses - ingen fruktan eller oro. Vissa av oss har få och fler, vissa större andra mindre. En av mina passioner i livet är rom - den karibiska drycken gjort på sockerrör.

När man talar om rom så har väldigt många, speciellt yngre, människor en ganska snäv och ibland väldigt felaktig bild av vad det handlar om. Många tänker på ljus Bacardi och rom-cola som hör till de billigaste drinkarna som man kan få på en bar och som tillsammans med Gin Tonic hör till de drinkar som kan fås på, så gott som, alla barer. Få vet att om man skall blanda rom med nåt och faktiskt respektera denna dryck så gör man en Zombie eller Mai Tai. Få vet även att rom egentligen (personlig åsikt, som det mesta) är bäst som så - speciellt om det är en riktigt fin rom.

Jag älskar rom - dess smak, arom och gyllenbruna färg, men själv skulle jag aldrig hälla i mig t.ex. ljus Bacardi som så ... inte någon annan ljus rom för den delen heller. Detta är inte p.g.a. att jag skulle vara en elitist inom rom som anser att endast det bästa, finaste och dyraste får avnjutas och för att det helt enkelt smakar pyton. Ljus rom är dessutom producerad enbart för att användas till drinkar efterssom dess smak är så mild men koncentrerad att den passa bra att blanda med olika mixers.

Det som få även vet om är att det finns en hel värld bakom rommen - olika kategorier och åldersskillnader. Rommens värld liknar väldigt mycket cognacens och whiskeyns värld, men är kanske inte riktigt lika långt utvecklad efterssom det inte är en lika stor marknad.

Rommen sägs vara från Kina eller Indien. Njae, kanske är det mera så att konsten att tillverka spritdryck ur sockerrör är därifrån, men denna ädla konst förfinades sedan i Karibbien på 1600-talet. När sockerrören skördades och fördes vidare i sin produktionskedja så uppstod en biprodukt - melass, som sedan förfinades av slavarna på plantagen till de första fotstegen av rom.
Melassen destilleras och steriliseras varefter jäst tillsätts för att göra en slutprodukt. Allt detta kan göras på så olika sätt och lite andra ingredienser (bl.a. sirap) kan tillsättas för att ge en annorlunda smakupplevelse. Det som man kan finna intressant är att trots att rommen görs på sockerrörens melass och oftast senare innehåller sirap m.m. så är smaken inte så söt som man skulle tro. Smaken på en fin rom ligger närmast cognacen.

Enligt engelska Wikipedia så kan man dela in rommen i sju olika klasser, medan den svenska anser att det bara finns fem. Allt beror väl lite på hur noggrant man vill dela upp dem, men jag lutar mera mot uppdelningen i fem olika kategorier; ljus rom, gyllene rom, mörk rom, lagrad rom och smaksatt rom.
I grund och botten kan man gå enligt konceptet att allt förutom lagrad rom är s.k. jungfrurom - den har inte blivit lagrad utan produceras och säljs direkt. Inom den lagrade rommen så kan man sen alltså igen göra en uppdelning på ljus, gyllene, mörk och smaksatt, men här är gyllene allra vanligast med mörk snabbt efter. Ljusa och smaksatta rommer är rätt så sällan lagrade.

Ljusrom används som sagt mest till drinkar och jag anar att nästan alla jungfrurommer i generellt bruk oftast används i drinkar, men speciellt gyllene rommen går bra att dricka som så. Gyllene rommen är mjukast och har en vacker färg och är väldigt aromfylld. En av mina absoluta favoriter är Negrita Spice Bardinet som är rätt så förmånlig men väldigt god och passar även väldigt bra att blanda ut. Rhum Pecoulen är den av de jungfru-gyllene rommar som jag provat som varit mest aromatisk, men den är däremot väldigt stark och kan nästan kallas för en snapsrom. Mörka rommer är sedan väldigt starka och nästan tjäriga. Captain Morgan's är i.a.f. i Finland den vanligaste mörka rommen och den är nästan kolsvart. Det sägs att Captain Morgan's är det som är närmast den dryck som "piraterna" drack i karibbien på 1600- och 1700-talet, men det har jag inte hittat någon starkare bakgrund för.

Lagrad rom är dock, enligt mig, det allra bästa. Åldern slipar bort den grovaste aromen och gör smakupplevelsen mjukare och längre. Det som är speciellt med lagringen av rom (inte alls exklusivt för rom) är att den oftast blandas varje år när den lagras, dvs. varje år så blandas en del av förra årets lagrade rom med årets etc. och det betyder att en t.ex. 12 år gammal rom även innehåller 5 år gammal rom, 3 år gammal rom jungfrurom etc.

För tillfälle är det en god 12-årig Appleton Estate Extra som står i barskåpet och töms gradvis hela tiden. Annars är det allra oftast en fin Negrita Spice Bardinet, Rhum Pecoul eller gyllene El Dorado. Såklart fortsätter man att söka genom sortimentet i ALKO och provar nya smaker hela tiden och det som är väldigt positivt är att det har börjat dyka upp mer och mer finare och bättre rommer på hyllorna på senaste tiden.

Det var ett litet avhopp från mitt vanliga gnällade om medier, politik och moral - lite goda aromatiska stunder för avkoppling måste man väl ta.