Murphy killed me once, I'll kill him back twice

Efter en lång tystnad så hörs ett prassel i buskarna...

December föll på egen rumpa ganska hastigt. Det räckte inte med problem på jobbet som ledde till att broder Mosse (speciellt) och jag hamnade jobba som dårar för att "make ends meet", utan det måste ju komma mer. Utöver allt det vanliga som kommer i december i och med julen och familjens Lucia glöggfest så kunde måste det ju svälla över ännu mer. Murphy kunde ju inte bara lämna det där. Och svällde var precis det som hände.

En svensk som hade bråttom till flygfältet orkade inte riktigt se efter och smällde upp en dörr som jag höll på gå förbi. Det blev en direkt knock out. Men det finns inte så mycket i mitt huvud att försvara så jag steg upp och putsade av kostymen och fortsatte min väg. Det tog inte ens ont - inte förrän kvällen där på. Fredagen den tolfte så satt vi och spelade FIFA07 med min goda vän Daniel när min käke började verka så att nordanvinden sinade. Jag tog en Burana 400 och levde med det. "Det som inte dödar - det stärker" heter det ju. En stund senare tog jag en till och käken kändes lite mer öm, men inte tänkte jag på det ... inte förrän fyra på natten då jag vaknade med en värk sällan skådad och med halva ansiktet uppsvullet som en fotboll. Linda vaknade och väckte därpå Daniel och så bar det av mot jouren på Lojo sjukhus.

Snabbt skickades jag till röntgen och blev välmottagen ... enda tills jag skulle till läkaren. Visst behöver ju "doctors in training" få prakticera men gjorde det misstag jag oftast gör. Klockan sju på morgonen så kom en ung pojkvasker, klädd som en dålig kopia av Eminem, inklivande och jag tänkte tyst för mig själv; "snälla säg att det där inte är läkaren". Men visst var det han.

I fyra timmar väntade vi på att jag skulle bli inkallade. Daniel gick några varv till sjuksköterskorna och de meddelade att läkaren hade blivit informerad flere gånger om att jag väntade. De hade ändå så mycket medlidande att de gav mig mera smärtstillande. Efter fem timmar så kom läkaren och kallade in mig och menade på att han "tappat bort" mig från sin lista och att jag därför hamnat vänta. Smärtan var för stark för att jag skulle ens orka säga nåt väldigt sarkastiskt åt honom.

Och vad kunde han säga? Han förstod sig inte på röntgenbilderna och skrev en remiss till en specialist i Helsingfors. Efter det väntade jag en stund på att han skulle förstå att skriva nåt smärtstillande åt mig som har lite mer hästkrafter än en mäsig Burana 400, men det måste jag till slut be om.

Värsta var att detta nu var lördagen den 13nde december - det var mors luciaglögg och vi hade gäster på kommande. Så jag ringde till specialisten och undrade om jag kunde boka om och komma på söndagen. En specialist som jobbar på en privat mottagning får tillräckligt mycket fyrk att han inte hade mycket annat att säga än "tack och vi ses imorgon". Glöggfesten gick sen över i koma. Akutvårdande storebror Mats satt brevid mig och berättade om alla droger som jag kunde be om för att stilla min smärta och det blev en helt kul diskussion till slut.
Som tur hade gästerna varandra att underhålla så jag kunde låta allt snurra framför mig som en halvfebrig nerknarkad patient.

På söndagen så var det sedan specialistens tur och specialist var precis vad han var. Efter två ordentliga röntgen av min undre käke så var diagnosen klar; en fraktur i käken som sedan hade inflammerat en tand. En massa läkartermer kom där före, emellan och efter, men detta var nu diagnosen i korthet. Daniel hade skadeglatt önskat att de skulle gipsa hela mitt huvud men läkaren var av annan åsikt. Efter en längre psykisk förberedning för min del så smällde han in tre bedövningssprutor i käften på mig och sedan rev han ut den inflammerade tanden. Så hamnade jag på dubbel-penicillinkur (rätt så stark sådan) och mer smärtstillande för en vecka framöver, vilket gjorde att jag var halvyr hela den tiden.

Dock var specialistläkarens min nåt av det bästa under detta år efter denna diskussion:
Läkaren: Nåh, hur mycket sjukledighet vill du ha?
Jag: Hur mycket behöver jag?
Läkaren: Medicinen kräver i sig ingen sjukledighet - de har inga trianglar på sig, men allt beror på hur du klarar din arbetsuppgift under medicinering och hur mycket smärstillande hjälper.
Jag: Då tar jag ingen sjukledighet.
Läkaren: Men... men... jag skriver ut åt dig om du vill ha.
Jag: Jag tar ingen sjukledighet.
Läkaren: Du kan få resten av året ledigt.
Jag: Nej, jag vill inte ha sjukledigt.

Till slut så gav han upp och jag var på jobb nån dag senare...

Så av denna orsak har det varit rätt så tyst på den här bloggen. Nu ser jag ut så som jag såg ut före olyckan och jag känner faktiskt inte av den heller. Penicillinkuren var ett rent helvete, mest för att jag inte fick äta två timmar före och efter att jag tagit ett piller och de skulle tas tre gånger om dagen. Men nu börjar allt rulla på igen, så vi får se om januari blir nåt bättre.

Ta oss Lojo! Ta oss nu och här!

Den politiska konflikten i Sjundeå fortsätter och trots att jag redan tagit upp ämnet några gånger så kan jag inte låta bli att kommentera lite mera. Det var nämligen med ett tragikomiskt småflin som jag läste förra numret av den lokala gratistidningen Kirkkonummen Sanomat (N:0 96, 11.12.2008). Det verkar nämligen vara så skamligt att SFP inte kan låta Sjundeåborna fylla i enkäten som skickades ut åt kommunborna med åsiktsförfrågningar om kommunsammanslagning utan att sätta igång ett maskineri av propaganda för att lyckas locka åsikterna åt sitt håll.

Bland andra har kommunfullmäktige Ove Grundström (SFP) uttalat sig och propagerat om Sjundeås självständighet och här är några av mina funderingar kring det han sagt.

"Itsenäisyys on tavoittelemisen arvoinen asia, myöskin Siuntion kohdalla. Siuntio on hyvin hoidettu kunta ja sillä ei pitäisi olla vaikeuksia pysyä itsenäisenä kuntana. Meillä on suuret verotulot, ikärakenne on optimaalinen, hyvin suunniteltu kuntakeskus, terveyden huolto on hyvin toimiva ja meillä on tyytyväisiä kuntalaisia. Millä tahansa mittarilla mitattuna niin Siuntio pärjää hyvin."

(fri översättning: "Självständighet är en eftersträvansvärd sak, även för Sjundeå. Sjundeå är en välskött kommun och den torde inte ha problem att förbli självständig. Vi ha stora skatteintäkter, åldersstrukturen är optimalisk, ett väl planerat kommuncentrum, hälsovården är väl fungerande och vi har belåtna invånare. På vilken mätare som helst så klarar sig Sjundeå bra")

Enligt en rapport som finns på Sjundeås hemsidor; Siuntion kunnan tulevaisuusvaihtoehdot (PDF här), så kommer kommunen att tvingas höja kommunalskatten till minst 21% under åren 2010 och 2011 för att vända på den 3-4 miljoner Euro stora underskottet i budgeten. Visserligen så kan det medges att herr Grundström varit väldigt politisk i sitt uttalande då han säger att vi har stora skatteintäkter, men dessa är ju helt tydligen inte tillräckligt stora. Dessutom så kan man säga att det väl planerade kommuncentrumet kan bero på att det inte finns nåt där - ingenting som kan göra det råddigt. Enligt enkäten som vi fick hem så skulle kommunen även måsta dra ner på den allmänna servicen dit hälsovården hör, så då får vi väl vinka hej då åt den väl fungerande hälsovården. Och sen är det väl bra att kommunen har belåtna invånare, för av 5700 invånare så måste man ju hitta någon som är belåten, men med vadå? Och ifall man svarar "kommunen" så kanske man hittar nån förrutom Ove Grundström själv som är belåten - men inte många.

De facto så har jag aldrig stött på större klåperi på kommunalnivå än här i min kära hemkommun och då har jag jobbat nära med båda Helsingfors och Esbo, samt haft kontakt med andra kommuner som Kyrkslätt och Ingå. Låt mig förklara...

Vid förra årskiftet så flyttade min sambo, Linda, till Sjundeå och började då jobba i en av kommunens två matbutiker. I början av hösten så lade köpmannen lapp på luckan, något som för den delen tycks vara rätt så vanligt här ute. Då bestämde sig Linda för att börja jobba inom barnvård. Först försökte hon förgäves få kontakt med den personen på kommunen som ansvarar över detta. Efter ringbud på ringbud och även besök till kommunhuset så kom ingen respons överhuvudtaget.
Linda hittade sedan en arbetsplatsannons på nätet. Det var en familj som önskade få en dagtant hem till sig för kommunens daghem är tydligen överfyllda och det finns inte plats för en stor del barn (i denna välfungerande kommun alltså). Hon blev anställd så gott som genast. Men först nu började de stora problemen.

Ingen på kommun visste riktigt vad som skulle göras och efter en stund kom det fram att Linda måste fylla i en arbetsdagbok ... men ingen på kommun visste hur detta skulle göras. Hon fyllde alltså i den så gott hon kunde. Och sen blev det lönedag. Folkpensionsanstalten betalade sin del av lönen, familjen betalde en del, men inga pengar kom från kommunen. Först ville ingen berätta varför, men efter en hel del tjatande kom det fram att kommunen ansåg att Linda skulle måsta vara företagare för att göra sitt jobb och att de inte skulle betala hennes lön före hon registrerade sig som en sådan. Vi sökte och grubblade, ringde runt till vänner och bekanta. Även en vän till mig som är jurist såg ut som ett stort frågetecken med hakan i golvet när jag förklarade situationen för honom. När det önskades hänvisningar till varför kommunen ville att Linda skulle vara företagare så kom svaret "vi såg det på en nätsida nånstans". Vid detta skede var jag övertygad att kommunen sköts av lågstadiebarn...

Efter en massa bråk så tappade barnfamiljens mamma nerverna, gick till kommun och smällde knytnäven i bordet. När det var dags för Lindas andra lön så betalade kommunen snällt bägge. Vi funderade över att kräva den lagstiftade löneförseningsräntan men bestämde oss för att det var onödigt i detta skede. Men inte var det slut där.
Sen märktes det att kommunen inte dragit av skatten från lönen. Efter några samtal så kom det fram att detta inte är möjligt då lönen betalas av tre olika instanser och att Linda skulle måsta sköta saken själv. Helt förståeligt att arrangemanget måste vara såhär, men detta kunde de väl ha meddelat före två månader efter att arbetskontraktet tagits i bruk?!

På samma sida som Ove Grundströms intervju i Kirkkonummen Sanomat har även kommunstyrelsens första viceordförande Merja Laaksonen (SFP) uttryckt sig om Sjundeås situation. Några kommentarer till hennes väl bevingade uttryck...

"Också i Sjundeå har fullmäktigearbetet hela denna period skuggats av kommunsammanslagningsdiskussioner trots ett enhälligt beslut att fortsätta som en självständig kommun. Om socialdemokraterna fått bestämma hade vi först gått ihop med Lojo och nu senast med Ingå."

Hur i hela h**vete kan man kalla det ett "enhälligt beslut" om man i nästa mening säger att SDP velat sammanslå Sjundeå med Lojo?! Hur skulle det vara om man tittade lite utanför det där akvariet som heter SFP och se realiteten här i världen?

"Den i medierna speciellt med olyckliga rubriksättningar framkallade hysterin att Sjundeås ekonomi skulle vara så mycket sämre än i grannkommunerna att den enda lösningen finns i kommunsammanslagningar skall vi ställa oss kritiska till."

Olyckligt rubriksatt? Sjundeå kommun hade ett budgetunderskott på flere miljoner och kunde inte få ihop en ny budget på flere månader. Kan detta faktiskt läggas på rubriksättarnas nacke? Det fina här är ju att trots försök till att skjuta ner den negativa kritik som kommit så kommer fru Laaksonen inte med några motbevis utan lägger allt på journalisternas nacke. Skall jag tro att allt är ok när det kommer fram att Sjundeå omöjligt kan få ihop en vettig budget men viceordförande i kommunalfullmäktigt säger att det var rubrikernas fel?

Jag hoppas faktiskt Sjundeå sammanslås med Lojo och att invånarna i Storlojo sedan kan rösta ut alla dessa jädrans SFP:are från kommunfullmäktige så att vi hade en chans att bygga upp ett kommunalt samhälle som är grundat på invånarnas behov och ett säkert hälso- och socialvårdsnätverk i stället för Svenska Folkpartiets interna agenda. Jag förstår mycket väl varför det finns så många finnar som hatar finlandssvenskar. Vi kan tacka SFP för det!

SFP idkar kommunal kultur

Jag bor i en liten (?) kommun, i västra Nyland i Finland, som heter Sjundeå. Det är till ytan en liten idyllisk by med vackra gröna skogar, stora åkrar, höga berg och djupa dalar. Trots att arealen är täckande så är kommunen centrum av det slaget att man måste veta var den är för att inte köra genom och förbi. Med andra ord; kommunens centrum är en S-Market. Idyllen är dock bara ytlig, för börjar man gräva sig in hur allt ser ut innanför skalet så avslöjar man något nästan brutalt och fult.

Kommunen närmar sig bankrutt. Årets budget blev uppskjuten om och om igen för det fanns ingenting att bygga den utav. Samtidigt så finns det starka krafter som anser att kommunsammanslutning inte är ett realistiskt alternativt, utan Sjundeå måste behålla sin självständighet. Det är vid den tidpunkten då, inför kommunalvalet, Svenska Folkpartiet (SFP) tog självständigheten till en del av sin valplan. SFP mistade som tur mandat, men inte tillräckligt för att det skulle ge en tillräckligt stor inverkan på deras makt i kommunen.

Kommunfullmäktige valde dock nu att göra en folkopinion på vad Sjundeåborna anser om en eventuell kommunsammanslutning. På pappret fanns uppräknat för- samt nackdelarna för ett självständigt Sjundeå samt kommunsammanslagningsalternativen Lojo, Ingå och Kyrkslätt. Utsikterna för ett självständigt Sjundeå visade sig vara sämre än väntat; pengarna är helt slut och för att bibehålla denna självständighet så skulle det måsta höjas på kommunskatten (som redan är en av Finlands högsta), dras ner på service och hälsovård samt höjas priserna på service- och hälsovårdstjänster. Är ett självständigt Sjundeå värt detta pris? Nej.

Samtidigt som vi just firat vårt lands självständighet så låter det absurdt att tala om en kommuns självständighet. Räcker det inte att man håller fast vid den nationella identiteten, eller måste vi också börja segregera oss på kommunal nivå? Vad är det som bygger upp en kommunal identitet och räcker det inte med den av landskapet eller t.o.m. nationella?

Tydligen så finns det något sådant som kommunal kultur eftersom det ansågs som en nackdel att grannen Lojo hade så "annorlunda kultur" då den möjligheten togs upp. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad denna annorlunda kulturen går ut på för jag har aldrig märkt något av den. Däremot så har Lojo den allra bästa hälso- och socialvården i området och högst antagligen den kommun som Sjundeå kunde vinna mest på att sammanslå sig med. Ett annat alternativ var Ingå, men under nackdelarna var det listat att kravet på den totala mängden invånare vid en sammanslagning inte uppfylls med Ingå, så det är väl inte ens ett alternativ då? Dessutom så var det största argumentet för Ingå att vi skulle kunna gå med i LOST som är social- och hälsovårdsplanen för Lojo, som Ingå är med på, men är det inte då bättre att sammanslå sig direkt med Lojo?
Och Kyrkslätt då? Kommunen som har tillbakaslagit alla försök till förhandlingar på både kommunal- och serviceplan. Är det ett realistiskt alternativ?

Storlojo är det enda vettiga alternativet och Lojo är den enda grannen som visat intresse för att ta Sjundeå under sina vingar. Tyvärr är jag dock rädd för att dessa stolta Sjundeåbor inte kommer att ta vettet i hand, utan äran och "rösta" så som SFP vill. Så man får väl bara hoppas på att det i kommunalfullmäktige görs korrekta beslut som stärker kommunens och dess invånares framtid.

Söka och även finna

Jag har använt datorer största delen av mitt liv. I början var det den klassiska Commodore 64:an som sedan blev uppgraderad till en Amiga 500. Trots att vi införskaffade PC ganska så sent jämfört med andra och var ännu senare med internet så har jag varit en ganska van användare av datateknik. Inte för att internet kom till oss allt för sent - det var nog ännu på den tiden av de ljuvliga 56k-modemen och ropande fram och tillbaka ifall nån behövde telefonen, men jag började använda nätet aktivt först då jag flyttat hemifrån och beställt Elisas första ADSL som kostade hela 50€/mån.

Trots att jag surffat en hel del längs cyberrymdens oändliga motorvägar och trots att datorer "passat" i händerna på mig så var det med förvåningens finger i häpnadens mun som jag såg på ett avsnitt av Scott's Stuff på YouTube. Scott Nicholson är en biblotekarie och känd brädspelare samt brädspelskritiker och det är på dem vägarna jag börjat följa med hans videoblogg. Jag hör nämligen själv till den stora grupp människor som söker allt på nätet via Googles vanliga sökmotor, den som Scott kallar för "dumbbox".

Visst är det emellanåt lite svårt att hitta den information man söker efter, men man har vant sig vid det och dessutom så hör jag till dem som ännu lever i illusionen av att allt kanske inte finns på internet. Inte har jag någonsin kommit att tänka på att Google och de andra stora sökmotorerna inte är de enda, utan att det finns en hel del ämnesspecifika sökmotorer. Dessa kan man dock söka efter via t.ex. Googles "dumbbox". Alltid lär man sig nåt nytt.

Och för er som kan engelska; låt mig presentera Scott Nicholson och hans videoinlägg om ämnet...

Someone's got a need for speed

Vad har människor för förkärlek till att hitta befriande omständigheter för medmänniskor som begått lagbrott? Eller för förhat till alla medel polisen använder för att förhindra brott och om det inte lyckas - hjälpa polisen att finna de skyldiga och bestraffa dessa? Kanske det är lite väl vagt med "människor" och jag anar att denna folkmängd är en minoritet men en väldigt högljudd en, men det får stå som dagens överdrivna term i mitt vokabulär.

Själv anser jag att den finländska lagen kanske inte är perfekt och vissa lagar kanske inte är på sin plats och borde korrigeras, men så länge de är aktiva stiftade lagar så skall de följas. Vill man komma åt dessa lagar så måste man vidta diplomatiska och/eller politiska åtgärder för att ändra på lagen, inte ändra på hur dessa lagar uppföljs.
Mången talar illa om polisen hastighetskameror, så som om de vore djävulens uppfinning. Varför? Fortkörning är ett lagbrott och skall bestraffas med anmärkning, böter och/eller fängelsestraff. Även trafikpriviligier, så som körkortet, kan tas tillbaka. Om myndigheterna har lagt en övre hastighetsgräns på t.ex. 80 km/h så är det vad som en förare får köra på det stället ... inte 81 km/h, inte ens 80,5 km/h, utan maximalt 80 km/h.

Varför skulle myndigheterna ha rättigheten att enmant bestämma vad hastighetsgränsen är på allmänna vägar? Jo, bland annat så är det myndigheterna som låtit bygga vägarna, lagt ut vägbelysning samt står för kritan ifall någon blir intagen på sjukhus vid inträffandet av en bilolycka. Sedan finns ännu en lång, lång lista med orsaker till, men detta var nu några bara för att visa några huvudpunkter i min argumentation.

Det är ju inte för att jävlas som polisen har lagt upp hastighetskameror, utan för att lätta på deras arbete samt göra trafiken säkrare. För min del så kunde de fylla hela landet med hastighetskameror - för varför skulle man köra överhastighet (förrutom i nödfall då det t.o.m. är tillåtet) när det bryter mot lagen? Vissa talar om att kamerorna är första steget mot ett "storebror"-samhälle där staten håller ett öga på alla sina medborgare, men detta är ju inte fallet här. Polisen håller endast ett öga på att alla håller sig inom de av myndigheterna utsatta hastighetsbegränsningarna. Är det även ett steg mot detta ökända "storebror"-samhälle att polisen ingriper vid brottshandlingar?

Om det är så svårt med de här överhastighetskamerorna så är det väl bara att hålla sig inom hastighetsbegränsningarna så behöver man aldrig ha något med dem att göra, eller hur?