Lyrik 002: I Will See You Again

Den första inspelade sången, men sista spåret på uppkommande skivan för Called Wonderul.

I Will See You Again
Sunrise breaks my shut eyes,
an early thought comes to mind,
I will not stray, my mind will stay,
I will see you again.

Out on the porch I will divorce,
all these sorrows keepin' me down,
I'll find the time, make you mine,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

At home I'm all alone,
and that's not where I want to be,
where ever you are, shines my star,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

A hundred miles just for a smile,
because nothing can keep me away,
you awaken me, you set me free,
I will see you again.
You awaken me, set me free,
I will see you again.

Inspelningarna har börjat

Nu är sommaren här, vilket innebär att vänner har kommit en närmare ... geografiskt alltså. Veckoslutet var firande. Daniel kom och hälsade på över veckoslutet medan Nasse och broder Mosse kom för lördag och söndag. Lördagen var vindrickarafton som avslutades med Eurovision Song Contest som var lika underhållande som alltid - vilket inte betyder att det var bra på nåt sätt, men man satt och hånskrattade hela vägen genom - lika klasslöst som alltid alltså.

På söndagen påbörjade sedan Daniel och jag sommarens arbete, dvs. att spela in en skiva med bandet (som visserligen endast är han och jag). Jag hade skaffat åt mig en hel del väldigt proffsiga program för att göra det mesta med, men efter lite tester så visade sig gratisvaran Audacity var det helt bästa för allting, förrutom att göra trumkomppen vilket ett tidigare beprovat software lyckades med ypperligt.

Det största problemet visade sig vara faktumet att vi inte övar tillsammans väldigt ofta, mest pga. just den geografiska distansen mellan oss. T.o.m. våra äldre sånger behövdes repeteras en hel del.
Dock började vi med en ny produktion som jag komponerade för nån vecka sedan; Walk on Me. Vi hamnade dock pausa den inspelningen halvvägs genom när det visade sig höra till en av de svårare sångerna att spela in, trots att den inte är värst komplicerad.

Så hela eftermiddagen och kvällen gick åt att sist och slutligen spela in sången I Will See You Again, som ironiskt nog är den avslutande sången på den blivande skivan. Det blev akustisk gitarr och piano för Daniel och ukulele för mig, med oss båda som sångare ... jovars, en duett är lovad.
Ännu är den inte helt klar - den måste finslipas en del och speciellt sången måste synkroniseras bättre. Det är nåt som blir smärtsamt kristallklart när man bandar in - duetter är väldigt svåra att banda in, speciellt med otränade sångare som Daniel och jag.

Den viktigaste ingrediensen fanns iaf. där genom hela inspelningen; vi hade förbaskat roligt. Det var dessutom otroligt skönt att få många år av övande och skrivande och komponerande att fasta nånstans, så att man kan lyssna på det i efterskott. Hoppeligen hinner vi faktiskt få hela skivan inspelad nu under sommaren så att vi kunde "publicera" den under hösten sedan.

I Will See You Again blev dessutom (förrutom själva sången) en ypperlig slutsång när vi lämnade kvar början där Daniel spelade nåt ackord fel och sedan tyst sjöng, med rätt melodi "and here we go again". Slutet av sången, efter att spelandet är slut, är dessutom fylld med olika varianter av utrop på engelska uttrycket "cut!".

Nu när det visade sig vara någolunda lätt att spela in sångerna och det enda som behövs är en laptop och en mic (exklusive intrumenten såklart) så får man se om även bandet Lynch klarar av att spela in nåt under kommande tider.

Här kommer, i ett annat inlägg, texten till den första inspelade, nästan färdiga, Called Wonderful-låten från den utkommande skivan.

Barskåpet 002: Appleton Estate Extra, 12 yrs (rom)

Appleton Estate
Extra, 12 yrs
(Jamaika)
43%

Kanske man borde lämna den här till senare, men jag är så ivrig på att berätta om denna upplevelse. Måttstocken för alla andra rommer kan dras från det här och det som är bättre än detta är redan så gudomligt att djävulen ger upp hoppet.

Appleton Estates rommer har blivit prisbelönta om och om igen, en efter en. Och då har de inte ett värst stort sortiment - de sattsar på sina sju olika sorter.

Färgen är utomordentlig i Appleton Estates Extra 12yrs. med en rik bärnstens färg som tonar av lite i rött. Man fylls av glädje redan av att beundra den vackra naturen av denna rom.

Sedan kommer man till de läckra aromerna som sakta dansar ut ur aromkupan och in i näsan. Det är väldigt fylligt och väl balanserat hela vägen genom. Inte alls för sött, men ändå doftar det lite choklad (tänk er gammaldags romchokladkarameller med praliner på) i blandning med äppel och päron. Brännande, som är oundvikligt vid 43% alk., är väldigt dov och smyger förbi helt vid slutet. Aromerna stannar inte heller i näsan utan kryper sig enda ner till munnen - det är som att man kunde dricka det med näsan, men det är högst antaligen väldigt oaccepltabelt.

Okej, om allt hittills har varit så perfekt, så då måste det ju börja brista någonstans. Så man tar sig en smutta och låter det sakta rulla runt i munnen och ligga på tungan en stund. Det känns som sammet för munnen. Väldigt fyllig och stark (inte alk.stark utan smakstark) arom fyller munnen på ett mättande sätt. Hela smakupplevelsen håller sig balanserad hela vägen genom och brister inte ens på slutspurten ner för halsen. Visst bränner det lite, så där som det skall göra när det talas om starkare produkter, men det är väldigt mildt och helt i slutet av gången. Smaken är inte heller alls så söt som de flesta andra rommer, utan blandningen med alla de andra aromerna har tonat ner sötheten till den grad att det är en del av smakupplevelsen - inte hela. Detta är en tungviktare, en Muhammed Ali av rom. Detta är ingen lätt slurk som man tar med kvällsthét, utan nåt man sitter och njuter av.

Ingen frågan om saken, detta är 9½ på skolbetygsskalan, med den där ½-vitsordet i reserv ifall det på nåt sätt skulle hittas nåt bättre. Om någon finner före mig, så meddela gärna. Annars rekommenderar jag att alla som har ens litet intresse för rom skall prova denna kunglighet. Vill t.o.m. minnas att priset för tillfället ligger på 30€ för en flaska, så det är inte ens världens dyraste.

Den rommen som kan vara den mer gudomliga som ger djävulen själv samvetskval är 12-åringens massiva storebror 18-åringen. Tyvärr har jag själv inte haft tillfälle att prova den än, men hoppeligen snart.

Vinkällaren 004: Black Tower Rivaner 2007

Black Tower
Rivaner 2006
Kendermann, QbA Rheinhessen
9,5%
7,59 €

Första vitvinet här i Vinkällaren.

Jag måste medge att jag här varit aningen ytlig igen. Detta hör till en av de där vinerna som införskaffades tack vare sin stiliga flaska och etikett. Visst är den snygg..?

I vilket fall som helst. På onsdagskvällen så kändes det som om ett friskt vitvin skulle ha vara på sin plats, så vi korkade den syntetiska korken på flaskan. Jo visst, det att jag talat om kompositkork är visst aningen felaktigt, så jag ber om ursäkt för det.

Så, då börjar vi. Doften är aningen förbryllande. Jag fick kolla flaskan några gånger extra för säkerhetens skull efter att ha doftat på vinet, för det har en väldigt stark doft av en blandning av päroncider (typ Golden Cap) och mjöd. Rätt så fruktigt och fyllande, kanske t.o.m. lite för framtryckande, efterssom det ger en känsla av att det inte är vin man dricker, utan cider eller mjöd.
Men detta är inte så farligt, det är inget större fel på äppelcider och mjöd i mindre mängder. Det väcks dock en rädsla att detta vin skulle vara allt för vin.

Smaken är faktiskt inte allt för söt. Visst är det ett sött vin, men sötheten är så undertonig att den inte tränger fram. Vinet är fruktigt och ger en bismak av honung. För att vara ett halvsött vin så är det faktiskt rätt så bra. Själv tycker jag normalt mer om halvtorra-torra vitviner, men detta smakar bra även för mig.

Själv skulle jag inte servera detta vin till någon mat men som sällskapsvin eller framför TV:n på kvällen passar det ypperligt. Jag kunde inte tro det själv från början, men detta vin är nog värt 7½-8, och med tanke för priset så skall jag nog ge Black Tower en 8- på skolbetygsskalan.

Ekonomin cyklar hellre

Visst finns det utgifter här i livet, det kan ingen vuxen ha undgått från att märka ... och visst sätter vi i-landsbor väldigt mycket pengar på saker som egentligen är väldigt onödiga och så. Men sen finns det vissa saker som börjar kännas som om det inte finns någon logisk tankegång bakom hur saker är planerade.

Visst är bilen en form av lyx. Nåt som kanske inte är livsviktigt i sig, men när vårt kära lands infrastruktur är uppbyggd på att en stor del av befolkningen måste använda sig av personliga transportmedel (läs: bil) för att ta sig till jobbet, eller i många fall ens matbutiken, så känns det ganska dumt för att man måste lägga ut miljoner (nej, jag är inte alls ironiskt nu... och inte överdriver jag heller) på att kunna få ha sin jävla bil.

Efter flytten har jag kunnat börja gå till butiken, vilket jag faktiskt gör, men det kunde jag inte tidigare. Dock är det absolut omöjligt för mig att ta mig till jobbet utan bil, eller till sommarstugan, eller till svärmor, eller nåt liknande. Jag tycker om min bil dessutom, att köra bil hör till mina favoritsysslor, men jag vet en som hatar min bil - mitt bankkonto.

Inte nog med att jag betalar över ett par hundra Euron i månaden som avbetalning på bilen. Utöver det skall ännu bilskatten betalas, jag tvingas ha högsta möjliga försäkringen eftersom bilen tillhör banken och inte mig och jag måste tanka bensin i bilen vid dessa skyhöga priser (i en artikel i finländska kvällstidningen Ilta-Sanomat så har någon analytiker varna för att det blir 1,70€/liter under sommaren!!!). Men ännu utöver allt detta så måste jag betala nästen 70 f***ing Euro för att besikta min bil!

Ta inte detta fel - besiktningen är en bra sak. Hellre betalar jag lite än att bilen krasar ihop på motorvägen och jag råkar ta livet av tiotals människor (en räcker nog för den delen), men 70 g** d*** Euro för att sitta och vänta på en besiktning i 45 minuter som sedan tar 10 minuter och så får jag höra precis det jag visste från början. Är det nu riktigt smart?

Nåja, jag kom genom... men samma skräp är det nästa år igen...

Sådärja, nu har man fått ånga av sig lite.

Barskåpet 001: Havana Club Añejo 7 Años (rom)

Havana Club
Añejo 7 Años
40%

En sjuårig gyllenrom från hemtrakterna; Kuba. Mor min känner till min passion för rom och när hon var med styvfadern på kryssning så hämtade hon en flaska Havana Club Añejo 7 Años åt Linda och mig.
Trots att vi redan har två andra olika romflaskor öppnade i barskåpet så bestämde jag mig för att jag ville provsmaka denna honung bland bina.

Denna gyllenrom är alltså lagrad i sju år på så sätt som rommer bör, men tyvärr så var detta exemplar i plastflaska. Havana Club säljs nog normalt i snygga och stilrena glasflaskor (som den på bilden), men av någon anledning så har en del av exportflaskorna blivit plast. Färgen är aningen ljusare än standarden hos gyllenrom vilket överraskade mig till först, för kubanska gyllenrommer hör normalt till de lite mörkare typerna.

En bekant över nätet har skolat upp mig i hur man skall dricka rom; ljus rom endast i blandningar, gyllenrom antingen från aromkupa eller whiskeyglas, mörkrom från whiskeyglas eller trämugg och årgångsrom alltid från aromkupa.
Så jag hällde upp en portion i en aromkupa (även kallad cognacsglas), virvlade runt lite för att insidan av glaset skulle få en tunn romhinna samt så att aromerna skulle sprida sig överallt i kupan. Gyllenfärgen blir ännu ljusare när man häller upp det, eftersom det är en så liten mängd i taget att ljuset tränger genom som en slägga genom papper. Sedan var det dags för att dofta på gudomligheten...

Doften är väldigt mjuk och len, kanske aningen för mjuk för att vara en rom, detta går nästan över gränsen till cognac. Men ändå så känner man vissa destinkta romaromer i drycken. Inga spritångor som man lätt kan känna i de billigare eller väldigt mörka rommerna. Den doftar medelsött med honungstoning, men helt mot slutet kryper det fram ett litet stickande vilket dock är nåt som hör till - vi skall minnas att det är frågan om 40%:ig alkoholdryck.

Hur smakar Havana Club Añejo 7 Años? Den är väldigt mild och försiktig i sin förtoning, aningen len. På nåt sätt känns den lite för vattnig och den det fattas lite substans i konsistensen.
Nu låter det där ju rätt så illa, men detta är sist och slutligen en riktigt bra rom. Jag är lite mer kritisk till den eftersom det är frågan om en lite dyrare årgångsrom, så då är det lite mera krav på vad som skall finnas där. Rommen är visst fyllig, men den blir lite och halta på vattnigheten, för den är inte så fyllig som den skulle kunna vara. I min smak är den aningen försiktig med sina aromer och kunde träda fram mycket starkare. Definitivt inte en av mina favoritrommer, men inte kan man undgå faktumet att detta är en riktigt bra rom.
Man måste ju dessutom minnas att försiktigheten och vattnigheten är nåt som de strävat efter, kanske nåt som de som inte dricker lika mycket rom som jag anser att skall vara där.

Så trots att Havana Club:en inte kanske fyller alla mått, så är detta sist och slutligen en riktigt bra gyllenrom och värd en solid 8:a på skolbetygsskalan. Riktigt delikat!

Vinkällaren 003: Crocodile Rock Cabernet Merlot 2006

Crocodile Rock
Cabernet Merlot 2006
Vitners Australia
13,5%
6,55 €

Även detta rödvin dracks vid Eftersvetts sammakommst 9.5.2008 ute i de mörkaste Sjundeå skogarna.
Trots att jag inte vet hemskt mycket om vin, speciellt inte om allt annat som hör till så som dekantering, korkar etc. så är ett litet minus faktumet att det är metallskruvkapsyl på flaskan. Det är nåt med känslan att dra ut korken (eller kompositkorken) ur flaskan som ger en god början till ett gott vin. Det känns aningen konstigt, och kanske lite billigt, att skruva upp en metallskruvkapsyl.

Efter att ha sett en handfull avsnitt av video podcasten Wine Library TV så har jag lärt mig att s.k. "New World"-viner (dvs. att det inte är från "gamla världen" - Europa, men oftast från USA eller Australien) är mer fruktiga och kanske mer excentriska och experimentella än Europeiska gammaldagsviner. Direkt berättar doften av Crocodile Rock att detta är frågan om en fruktbomb med en tyngdpunkt på jordgubb. Fruktigheten är t.o.m. så stark i aromen att den blir aningen stickande - detta kan också bero på att det är ett lite billigare rödvin med en aningen högre alkoholhalt än de tidigare. Det är dock inte nåt större fel på aromen om det inte stör att den är rätt så söt och fruktig.

Vinet smakar även som en söt och frisk fruktbomb som exploderar i munnnen. Det kanske inte exploderar som i Hiroshima, men små fyrverkeriet av jordgubb och andra bär. Crocodile Rock är aningen vattnig, eller tunn, men på ett bra sätt. Ett sånt här fruktigt vin kanske inte passar som en tungviktsboxare, utan skall mera flyta på ytan av tungan.

För mig känns detta som ett sommarvin. Jag fick t.o.m. en bild i huvudet av att sitta på sommarstugan någon varm sommarkväll och dricka detta vin i gott sällskap. Dessutom anar jag att detta skulle passa bra som ett efterrättsvin, kanske med en god och somrig bärkräm. Men detta är bara mina råddiga spekulationer.

I vilket fall som helst. Ett rätt förmånligt rödvin för kvaliteten och som passar bra, tror jag, som sällskapsvin eller efterrättsvin, helst under sommaren. Jag tror jag vågar stämpla detta som en 7½ på en skolbetygsskala.

Väldigt annorlunda än de två tidigare vinerna - tunnare, fruktigare och friskare.

"Juha on barbaari"

Det finska komediprogrammet Ketonen & Myllyrinne gjorde en bra sketch (en av de få bra faktiskt) där en flicka presenterar sin pojkvän (om jag minns rätt) till sina föräldrar, vid en middag, med orden "Juha on barbaari" (Juha är barbar) varefter karln gräver in sig i en stor stek.
I dagens värld finns det så förbaskat mycket olika sorters människor, speciellt när det kommer till dieter och politiska inriktningar när det gäller mat. Vi har vegetarianer, veganer, laktosintolleranta, allergiker för det ena och det andra osv. och det är sällsynt att hitta någon som på efterfrågan om vad de inte äter säger; "Va? Jag äter allt, tycker mycket om små barn.".

Emellanåt funderar man också över hur mänskligheten har överlevt ifall detta är helt normalt och nåt som hör till den mänskliga kulturen. Inte kan väl medeltidens fattiga bönder ha suttit med armarna i kors över bröstet och sagt att de endast äter kokta grönsaker and that's it? Eller hur skulle vår genetiska kodning se ut i dagens läge efter evolutionen om laktosintoleranta skulle ha funnits i tusentals år?
Nu är jag själv ju inget helgon. Det finns några få saker jag absolut inte äter och en del som jag helst inte äter. Kål, strömming och kokta morötter är nog något som jag allt som oftast lämnar efter mig, men de två sista kan jag klämma i mig om det riktigt är ett måste (på fin middag eller så). Kålen kan jag dock inte ens vrida i mig för den befinner sig på talriken i mindre graciöst format efter en liten stund.

Så vad är jag då? Karnivor? Men jag äter ju annat än kött också... Svaret slog mig när jag skulle äta lunch idag på jobbet. Igår hade vi lagat hönslår till middag och då tillrädde vi tillräckligt för att det skulle räcka åt mig till lunch idag. Och höns i sin naturligt tillrädda form är svårt att äta.

Min mor har uppfostrat mig väl när det kommer till matetikett, om vi bortser från att jag äter som en vänsterhänt trots att jag är högerhänt. Jag klarar av att sitta på en finare middag och inte klåpa bort mig och har utfört detta flera gånger. Jag drar dock en stark gräns om vad som är nödvändig etikett och vad som är skillnaden på fin middag och hemma middag. Jag vet vilka gafflar och knivar och skedar man skall använda i vilken ordning och vet hur man använder servetten korrekt.
Men när det kommer till höns, speciellt broiler, så är jag van att äta med händerna... inga bestick. Ingenting. Det är endast att ta bra tag med bägge händer och sedan gräva sig in, suga på benen och gnava på köttet, med flott och marinad över hela ansiktet. Och problemet är att jag absolut inte kan äta höna med gaffel och kniv.

Igår hemma så försökte jag börja vara fin och inte schocka min kära sambo med mitt sätt, men halvvägs genom så bad jag om ursäkt, lade ifrån mig besticken och trängde hönslåren i käften.
Idag på jobbet var detta inte riktigt ett alternativ... så jag satt där i goda 25 minuterna och plågades, svettades och förbanna mig över problemen i att äta höna med bestick.
Då kände jag ett behov i mig att stiga upp och klinga i glaset ett par gånger med gaffeln och säga; "Hej, jag heter Jens och jag är barbar.".