Lyrik 001: No One But You

Jag har skrivit lyrik och poesi största delen av mitt liv och gör så fortsättningsvis. Sedan ungefär åtta år tillbaka så har jag sparat majoriteten av dem och har de arkiverade där hemma. Mestadels är sådant som jag själv anser att är så dåligt att det inte ens duger att bränna upp och man kan väl inte föra det till roskkorgen, för det räknas säkerligen som problemavfall, men emellanåt lyckas t.o.m. lilla jag.

Sedan fyra år tillbaka har jag dessutom spelat i två band, det mindre aktiva och mer progressiva Lynch och det mer aktiva men mindre progressiva Called Wonderful. Idén är att vi skulle, med det andra nämnda, få ett demo inspelat denna sommar, men så har vi visserligen sagt nu i alla dessa år. Grejen varför jag nämner banden nu också är för att det är mestadels mina texter som används till musiken för båda två och därför skriver jag nuförtiden mycket mer lyrik än poesi.

Här är i vilket fall som helst första inlägget till den blogg från mitt försvunna arkiv.


No One But You
In the monestary of the dark ages
you plunge yourself into the night
rocking yourself to sleep everytime
with hands blistered and cut

As people collide in joyus dreams
behind landscapes of gold and green
you sit on your doorstep with the key in hand
and wonder what it all means

...and it's only you

You take the soft touch of the devil
and walk into sulphur clouds
lay down and wait for the awesome goodbye
and scream when you find too much to redeem

The towers that surround your sight
I've been blamed for raising them all
humanity's sick as you are the cure
blasphemy has silenced your call

...and you'll take no more

Without you these touches have no grace at all
we thank thee for your gracious paws
we will burn you at the stakes as that is where you are
in your own mind you are

Yeah I know and I know and I know
Yes I know so much that I know
Yeah I know and I know and I know
That the building crash and earth quakes at dawn
and the fires enlightens the darkest night

...for no one but you