Min sambo

Det är små saker som gör en lycklig i livet. Så är det helt enkelt. Visst så behöver man de där grundpelarna som stöder upp alltihopa, men sen är det de där små grejerna som får en på så gott humör - sätter ett leende på läpparna.

Imorgon har vi min mor och styvfar på besök första gången sådär officiellt (de hjälpte nog oss att flytta, men har inte varit här utan verktyg i händerna) och så mindes sambon Linda att hon lovat baka dynamitchokladkex åt Åke. Nu finns det alltså chokladkex som är gjorda på kakao, sen finns det dem med chokladbitar i och sen finns de som t.o.m. kan ha lite choklad i smeten. Men nu talar vi om dynamitchokladkex - det är inte mycket annat än choklad.

Jag låg och vilade en stund på soffan efter jobbet, men när jag sen gick till köket för att se vad Linda höll på mig så höll hon på riva 2½ chokladplatta ... för hand!
Visst skulle det ha funnits lättare och snabbare sätt att göra det på, men hon vill nu göra såhär. Jag måste minnas att förklara åt Åke imorgon att de är gjorda med blod, svett och tårar - och med mycket kärlek och ömhet.
Visst är hon bra, min sambo.