Nokialand? Vadå Nokialand?!

Förra veckans torsdag var vi med sambon Linda och brodern Mosse till "världens största by"; Helsingfors. Som vi brukar så åkte vi med en bil till Gräsviken (brors dieselbil) och tog sedan metron in till centrum. Detta mest för ekonomins skull - med dagens bensinpriser så är åkturer med en diesel som a) dricker mindre, och b) vars bränsle kostar mindre, en hel del billigare. Dessutom kostar parkeringen inne i centrums parkeringshallar en hel del medan kostnaderna för Gräsvikens parkering är rätt så små.
Före vi hoppade på den oranga masken (metron för dem som inte sett Helsingors metrotåg) så önskade sig Mosse att vi skulle kika in i teknikbutiken Verkkokauppa som är situerad där i Gräsvikens köpcentrum. Linda och jag godkände förslaget och följde med. Jag hade inte tänkt hitta nåt, men teknikintresserad som jag är så tackar jag sällan nej till den billiga teknikbutiken, och Linda hängde väl med endast av snällhet.

Då vi promenerade omkring så stannade dock jag och Linda vid mobiltelefonerna och granskade lite och så, vips, såg vi den. Vi båda stannade upp för en stund och betraktade dess skönhet... den vackraste mobiltelefon vi skådat. Även Linda som inte bryr sig så farligt mycket om såna saker var rätt så stum av översvämmande emotioner då detta lilla konstverk blinkade åt henne... speciellt som en av färgmodellerna var glänsande lila som råkar vara en av hennes favoritfärger. Som unga och ociviliserade personer från landet så kunde vi sen inte hålla oss utan började pröva oss fram och den var t.o.m. en dröm att använda.

Nå, priset var ändå lite i överkant för vår budget så vi bestämde oss för att fundera över saken medan vi tog oss in till centrum där vi mest besökte brädspelsbutiker, men gjorde också en snabbvisit till "Klasu" (Clas Ohlson) i Kampen. Men den underbara skönhet som vi beskådat tidigare under dagen blev dock och sväva i bakhuvudet under hela den tid vi var i stan. När vi sedan tog metron tillbaka till Gräsviken, efter en god lunch och ett besök till Alkos största vinförråd, så bestämde vi oss för att slå till och sen också köpa varsin ny telefon. Mosse lättade dessutom situationen med att berätta att Verkkokauppa har ett eget avbetalningsystem där man får betala inköpen under ett halvt år räntefritt... och det var liksom sista spiken som slogs för den saken...

Väl tillbaka i Verkkokauppa så stog vi och beundrade telefonen lite till. Vi hittade våra färger; lila åt Linda och svart åt mig. Vi skulle bli telefonvänner - ha samma telefon, alltså. Så vi tog oss i nackskarven och promenerade iväg till kassan där en ung dam vänligt tog emot oss. Men där kom sedan väggen emot.
För det första så visade det sig att man måste ha kreditkort för att betala den första raten av avbetalningen. Kreditkort är nåt som varken Linda eller jag har och nåt som vi halvt bestämt oss för att inte ta ifall det inte blir ett absolut måste vid nåt tillfälle. Nåh, vi grubblade lite till och kom till att vi tar dem på en gång och lever fattigt en stund, men då kom det fram att endast den lila modellen fanns i lagret - de andra färgmodellerna skulle komma först om någon månad.
Jag blev besatt av att få denna tekniska skönhet att jag nästan valde att köpa en lila åt mig också, men tack vare att broder Mosse mentalt klappa till mig på kinden några gången och förklarade att den 1) var för feminin för mig, och 2) jag och Linda inte kunde ha exakt likadan telefon när vi bor tillsammans, så gick från butiken med hjärtan krossade och blicken ner i golvet.

Men livet slutar aldrig efter ett besök till Verkkokauppa... i alla fall så har det inte gjort det än. Väl hemma så började jag och Mosse söka genom cyberrymden alla hörn för att hitta nån butik som kunde ha både den lila och svarta modellen av telefonerna för ett något så närt rimligt pris.
Det visade sig att priset inte blev problemet; av de butikerna som hade telefonmodellen överhuvudtaget så var det hälften som hade den lila och den röda (egentligen mer pink) modellen och andra hälften hade den svarta och mörkblåa. Den bittra smaken av förlust började blanda sig med saliven i munnen. Hur kunde världen vara så här fräck?

Snabbspola frammåt några dagar i tiden och livet blir ljusare... en butik hittas som har alla färgmodellerna och alla för ett rimligt pris. Men om det är nåt som jag hatar så är det att beställa saker från nätet som man faktiskt vill ha... nej, måste ha... och nu.
Telefonerna är påväg mot sitt nya hem, men för varje dag som går så blir man mer och mer desperat. Kallsvetten bildas och fryser tinningarna. Dessutom åker vi iväg mot torpet på lördagen och blir där i 1½ vecka ungefär, så hinner vi inte få postlappen hem före lördag eftermiddag så blir det inga nya telefoner förrän i slutet av månaden.

Och sedan till det viktiga; varför?
Lindas har länge redan klagat på sin telefon och dess dåliga kvalitet och har funderat på ny, däremot så brukar hon nöja sig med grundtelefoner för under 100€, medan denna modells pris ligger på 200€. Jag köpte ny telefon för lite över ett år sedan och trots att jag är rätt så bra på att slita ut mina telefoner så är den nog ännu i någolunda bra skick... så varför?

1) För att den nya telefonen är så förbannat stilig att jag inte sett nån vackrare modell förr. Jag har sökt och hittat en som kommer i närheten, men som inte snuddar, den här. Dessutom, för Linda, så finns den i en snygg lila färg.

2) För att jag är teknikbög. Det betyder att jag tycker om massor prylar och grejer - teknik mest av allt. En god vän till mig sade en gång; "om han bara ville så skulle han kunna koppla brödrosten med DVD-spelaren så att när filmen är slut så kan han äta kvällsmat".

3) För att vi är finländare och mobiltelefonerna är, tillsammans med brännvin och mjölig länkkorv, en del av vår kultur. Bastun och "puukkon" är egentligen bara legender som spridit sig över resten av världen. Och trots att detta inte är en Nokia, utan en Samsung, så är det inte nåt konstig ... av de ca. tio telefonerna jag själv haft så har endast tre varit av märket Nokia och jag har varit mest missnöjd med dem av alla de telefonerna.

Det är inte att jag är landsförrädare - det är bara det att Nokia inte gör de bästa telefonerna...

4) För att jag inte har handväska och inte en ordentlig mp3-spelare. Detta betyder att jag inte har utrymme på mig själv att bära omkring på en skild mp3-spelare när man redan skall ha plånbok, cigaretter, tändare, nycklar och sedan, ja, mobiltelefonen. Så varför inte ha en mobiltelefon som samtidigt är en mp3-spelare? Ja, just det.

5) Därför... (den viktigaste punkten av dem alla).

För dem som undrar... telefonen är en Samsung U600EVO.

Jag är en Jensfink

Nåja, där flög tre veckor av semester förbi. Nu är man på jobb i några dagar och sedan har man en vecka till. Varför göra det så komplicerat? Jo, jag hade först planerat ha alla fyra veckor i sträck, men sedan så fick vi veta att Linda skulle få hålla en hel vecka semester och att det skulle vara just veckan efter min ... så tack vare goda kolleger så fick jag ändra lite på min semester och kan alltså hålla ledigt med Linda.

Det finns en sak som irriterat mig oerhört denna sommar; jag har inte varit ut till sommarstugan en enda gång före förra veckoslutet. Brist på tid i kombination med för mycket att göra och de skyhöga bensinpriserna har hållit mig ifrån, speciellt som det ändå är en två timmars resa ena vägen att ta sig ut till torpet.
Men förra veckoslutet så släpade min mor iväg mig till torpet. Det blev ett förlängt veckoslut; torsdag-söndag. Vi var där med mor, styvfar och två brorsbarn. Mitt stora intresse låg i att få provköra förra årets byggprojekt; Willa Bofinken.

Willa Bofinken var en ladygård i många år (runt hundra om jag minns rätt), men ingen hade använt de på minst 40 när jag för tre år sedan bestämde sig att det är bortkastade kvadratmeter att ha den att bara stå där - så efter diskussioner med sommarställets administrativa ägare; min mor, så fick jag grönt ljus för projektet.
Den första uppgiften var att öppna upp den gamla ladugården, kika in och kasta ut allt gammalt. Heh, det kanske låter lätt... inte nog med att den inte användts på ca. 40 år, men den hade lämnats som sådan - utan att tömma nåt ut och då kan jag gladeligen (nu i retrospekt) meddela att det hade varit en svinstia i den ladugården och på nåt sätt hade deras utsläpp förvarats rätt så bra.
Det tog en hel sommar att tömma ur allting - riva ner panelerna från väggarna (läs: ruttna bräden med rostiga spikar), slå sönder och bära ut cementgolvet, bära ut alla saker som fanns där inne, öppna en dörr som inte varit i användning på 40 år och som dessutom var fastspikad, söndra en svinstia etc. Helt smärtlöst gick det inte heller. Mot slutet av den första sommaren så trampade jag på en spik som gick en god centimeter in i foten (nämnde jag att ingen gjort nåt där på förtio år?) och fick föras till Kotka sjukhus där jag blev väl (tro mig - 'väl' med mycket ironi) omhändertagen.
Det var inte lätt, men övning ger träning och gammal ladugård ger dammhosta och sorkfeber, men efter 1½ år av arbetande så var det helt tömt, golv till tak, en mellandörr till stallet var fastspikad och den gamla dörren öppnad, jorden var jämnad och allt såg bra ut för att påbörjas.

Förra årets semester gick sen, i sin helhet, till att bygga det nya. Och när jag säger hela så menar jag faktiskt att jag höll på från semesterns första dag till dens sista. Allt behövdes och mer. Två nya fönster som behövde större hål än de tidigare, nya innerväggar och -tak, en helt ny dörr, nytt golv (flytande sådant) och massor, massor mer.
Den enda saken jag visste när jag påbörjade projektet var i vilken stil jag ville bygga det; spansk hacienda med vita väggar och mörk-mörk bruna lister med jämna mellanrum på väggarna och mörk-mörk bruna stockar som syntes glida i mellantaket. Det var målet och det blev resultatet.
Men som jag sade så arbetade jag bort hela min semester och hann inte vistas i min Willa en enda gång under förra året och efterssom jag inte hunnit tidigare till torpet än förra veckoslutet. så blev detta min jungfrukryssning i egenbyggda willan.

Varför "Willa Bofinken"? Jo, min far skrev en gång i början av 90-talet i torpets dagbok om att jag varit väldigt kantstött en hel dag då jag märkt att det finns Bofinkar och Fiskmånsar (min far hette Bo och min ena bror heter Måns), men jag har ingen fågel döpt efter mig. Därför heter stället Willa Bofinken - i minnet av min far.

Så när jag låg där första natten och tittade omkring mig innan jag sveptes iväg av drömmarnas vindar till nattens mörker så insåg jag hur jag stornjöt av det. Där låg jag i ett rum som jag (med hjälp av Linda, Daniel och mor - tack till alla hemskt mycket) byggt, med egna pengar och egna verktyg. I ett rum som hade varit min vision och sedan blivit verklighet. I ett rum som jag alltid velat ha och istället för nåt annat alternativ så hade jag valt att bygga det själv. Jag kände mig stolt och mer hemma än någonsin förr någon annanstans.

Barbaren har blivit en Jensfink...