Nåja, där flög tre veckor av semester förbi. Nu är man på jobb i några dagar och sedan har man en vecka till. Varför göra det så komplicerat? Jo, jag hade först planerat ha alla fyra veckor i sträck, men sedan så fick vi veta att Linda skulle få hålla en hel vecka semester och att det skulle vara just veckan efter min ... så tack vare goda kolleger så fick jag ändra lite på min semester och kan alltså hålla ledigt med Linda.
Det finns en sak som irriterat mig oerhört denna sommar; jag har inte varit ut till sommarstugan en enda gång före förra veckoslutet. Brist på tid i kombination med för mycket att göra och de skyhöga bensinpriserna har hållit mig ifrån, speciellt som det ändå är en två timmars resa ena vägen att ta sig ut till torpet.
Men förra veckoslutet så släpade min mor iväg mig till torpet. Det blev ett förlängt veckoslut; torsdag-söndag. Vi var där med mor, styvfar och två brorsbarn. Mitt stora intresse låg i att få provköra förra årets byggprojekt; Willa Bofinken.
Willa Bofinken var en ladygård i många år (runt hundra om jag minns rätt), men ingen hade använt de på minst 40 när jag för tre år sedan bestämde sig att det är bortkastade kvadratmeter att ha den att bara stå där - så efter diskussioner med sommarställets administrativa ägare; min mor, så fick jag grönt ljus för projektet.
Den första uppgiften var att öppna upp den gamla ladugården, kika in och kasta ut allt gammalt. Heh, det kanske låter lätt... inte nog med att den inte användts på ca. 40 år, men den hade lämnats som sådan - utan att tömma nåt ut och då kan jag gladeligen (nu i retrospekt) meddela att det hade varit en svinstia i den ladugården och på nåt sätt hade deras utsläpp förvarats rätt så bra.
Det tog en hel sommar att tömma ur allting - riva ner panelerna från väggarna (läs: ruttna bräden med rostiga spikar), slå sönder och bära ut cementgolvet, bära ut alla saker som fanns där inne, öppna en dörr som inte varit i användning på 40 år och som dessutom var fastspikad, söndra en svinstia etc. Helt smärtlöst gick det inte heller. Mot slutet av den första sommaren så trampade jag på en spik som gick en god centimeter in i foten (nämnde jag att ingen gjort nåt där på förtio år?) och fick föras till Kotka sjukhus där jag blev väl (tro mig - 'väl' med mycket ironi) omhändertagen.
Det var inte lätt, men övning ger träning och gammal ladugård ger dammhosta och sorkfeber, men efter 1½ år av arbetande så var det helt tömt, golv till tak, en mellandörr till stallet var fastspikad och den gamla dörren öppnad, jorden var jämnad och allt såg bra ut för att påbörjas.
Förra årets semester gick sen, i sin helhet, till att bygga det nya. Och när jag säger hela så menar jag faktiskt att jag höll på från semesterns första dag till dens sista. Allt behövdes och mer. Två nya fönster som behövde större hål än de tidigare, nya innerväggar och -tak, en helt ny dörr, nytt golv (flytande sådant) och massor, massor mer.
Den enda saken jag visste när jag påbörjade projektet var i vilken stil jag ville bygga det; spansk hacienda med vita väggar och mörk-mörk bruna lister med jämna mellanrum på väggarna och mörk-mörk bruna stockar som syntes glida i mellantaket. Det var målet och det blev resultatet.
Men som jag sade så arbetade jag bort hela min semester och hann inte vistas i min Willa en enda gång under förra året och efterssom jag inte hunnit tidigare till torpet än förra veckoslutet. så blev detta min jungfrukryssning i egenbyggda willan.
Varför "Willa Bofinken"? Jo, min far skrev en gång i början av 90-talet i torpets dagbok om att jag varit väldigt kantstött en hel dag då jag märkt att det finns Bofinkar och Fiskmånsar (min far hette Bo och min ena bror heter Måns), men jag har ingen fågel döpt efter mig. Därför heter stället Willa Bofinken - i minnet av min far.
Så när jag låg där första natten och tittade omkring mig innan jag sveptes iväg av drömmarnas vindar till nattens mörker så insåg jag hur jag stornjöt av det. Där låg jag i ett rum som jag (med hjälp av Linda, Daniel och mor - tack till alla hemskt mycket) byggt, med egna pengar och egna verktyg. I ett rum som hade varit min vision och sedan blivit verklighet. I ett rum som jag alltid velat ha och istället för nåt annat alternativ så hade jag valt att bygga det själv. Jag kände mig stolt och mer hemma än någonsin förr någon annanstans.
Barbaren har blivit en Jensfink...
Det finns en sak som irriterat mig oerhört denna sommar; jag har inte varit ut till sommarstugan en enda gång före förra veckoslutet. Brist på tid i kombination med för mycket att göra och de skyhöga bensinpriserna har hållit mig ifrån, speciellt som det ändå är en två timmars resa ena vägen att ta sig ut till torpet.
Men förra veckoslutet så släpade min mor iväg mig till torpet. Det blev ett förlängt veckoslut; torsdag-söndag. Vi var där med mor, styvfar och två brorsbarn. Mitt stora intresse låg i att få provköra förra årets byggprojekt; Willa Bofinken.
Willa Bofinken var en ladygård i många år (runt hundra om jag minns rätt), men ingen hade använt de på minst 40 när jag för tre år sedan bestämde sig att det är bortkastade kvadratmeter att ha den att bara stå där - så efter diskussioner med sommarställets administrativa ägare; min mor, så fick jag grönt ljus för projektet.Den första uppgiften var att öppna upp den gamla ladugården, kika in och kasta ut allt gammalt. Heh, det kanske låter lätt... inte nog med att den inte användts på ca. 40 år, men den hade lämnats som sådan - utan att tömma nåt ut och då kan jag gladeligen (nu i retrospekt) meddela att det hade varit en svinstia i den ladugården och på nåt sätt hade deras utsläpp förvarats rätt så bra.
Det tog en hel sommar att tömma ur allting - riva ner panelerna från väggarna (läs: ruttna bräden med rostiga spikar), slå sönder och bära ut cementgolvet, bära ut alla saker som fanns där inne, öppna en dörr som inte varit i användning på 40 år och som dessutom var fastspikad, söndra en svinstia etc. Helt smärtlöst gick det inte heller. Mot slutet av den första sommaren så trampade jag på en spik som gick en god centimeter in i foten (nämnde jag att ingen gjort nåt där på förtio år?) och fick föras till Kotka sjukhus där jag blev väl (tro mig - 'väl' med mycket ironi) omhändertagen.
Det var inte lätt, men övning ger träning och gammal ladugård ger dammhosta och sorkfeber, men efter 1½ år av arbetande så var det helt tömt, golv till tak, en mellandörr till stallet var fastspikad och den gamla dörren öppnad, jorden var jämnad och allt såg bra ut för att påbörjas.
Förra årets semester gick sen, i sin helhet, till att bygga det nya. Och när jag säger hela så menar jag faktiskt att jag höll på från semesterns första dag till dens sista. Allt behövdes och mer. Två nya fönster som behövde större hål än de tidigare, nya innerväggar och -tak, en helt ny dörr, nytt golv (flytande sådant) och massor, massor mer.
Den enda saken jag visste när jag påbörjade projektet var i vilken stil jag ville bygga det; spansk hacienda med vita väggar och mörk-mörk bruna lister med jämna mellanrum på väggarna och mörk-mörk bruna stockar som syntes glida i mellantaket. Det var målet och det blev resultatet.
Men som jag sade så arbetade jag bort hela min semester och hann inte vistas i min Willa en enda gång under förra året och efterssom jag inte hunnit tidigare till torpet än förra veckoslutet. så blev detta min jungfrukryssning i egenbyggda willan.
Varför "Willa Bofinken"? Jo, min far skrev en gång i början av 90-talet i torpets dagbok om att jag varit väldigt kantstött en hel dag då jag märkt att det finns Bofinkar och Fiskmånsar (min far hette Bo och min ena bror heter Måns), men jag har ingen fågel döpt efter mig. Därför heter stället Willa Bofinken - i minnet av min far.
Så när jag låg där första natten och tittade omkring mig innan jag sveptes iväg av drömmarnas vindar till nattens mörker så insåg jag hur jag stornjöt av det. Där låg jag i ett rum som jag (med hjälp av Linda, Daniel och mor - tack till alla hemskt mycket) byggt, med egna pengar och egna verktyg. I ett rum som hade varit min vision och sedan blivit verklighet. I ett rum som jag alltid velat ha och istället för nåt annat alternativ så hade jag valt att bygga det själv. Jag kände mig stolt och mer hemma än någonsin förr någon annanstans.
Barbaren har blivit en Jensfink...
Den blev faktiskt snygg! Har t.o.m. redan sovit där med min hustru. :-)
SvaraRaderaTackar :)
SvaraRaderaÄnnu finns där lite som skall fixas (några lister och lite småpetigt här och är) och sen borde alltihop målas från utsidan. Dessutom skall det bli en terass i gaveln och en trappa framför.
Hela projektet har deadline i oktober 2009, så lite tid har jag ännu.
Det är bra att veta att den duger åt nån annan än bara mig och det var ju första orsaken till att bygga den att det skulle bli mer sovplatser då det är mer folk på torpet.
Den måste bara målas (hela huset alltså) med en sådan färg som passar denna 100 år gamla ladugård, och en terass måste också passa in. Skulle gärna (och jag vet att du är av samma åsikt) se att torpkänslan alltid finns kvar, och att vi inte i något skede märker att vi fått till stånd en jävla semesterby. ;-)
SvaraRaderaJo, vi diskutterade saken med mor våran och kom fram till att den skall målas grå (ungefär samma som den är nu). Målas måste den dock inte bara för Bofinkens skull utan för att preservera stockarna så att de inte ruttnar bort.
SvaraRaderaTerassen är också ännu i designskede och alla modeller går genom noggrann undersökning och utförlig diskussion för att få den att passa in i miljön. Framsidan, vid dörren, så skar jag ner från 1.80m:s terassdel till ~1m:s bredare trappa för att det skulle sjunka bättre in och inte bli och lysa så farligt.
Och jo visst, det är ett gammalt torp som alltid skall förbli ett gammalt torp och inte ett modernt juppi-sommarställe ... därför var jag t.ex. först emot solpanelen på huvudstugan också.