Have no fear, Percules is here!

Sådär ja, nu har vi äntligen internet hemma. Hade turen att sitta på balkongen på min morgoncigg när jag såg RelaCom:s bil köra in på gården. Efter lite morgontrött funderande kom jag fram till att det nästan måste vara vår uppkoppling som de anländer för att sköta om. Tio minuter senare ångade internet på fulla varv.

Igår då. Jo, efter jobbet plockade jag upp Linda och så for vi iväg till Kyrkslätt Prisma för att handla. Förvånansvärt lite folk var det. Nej, don't get me wrong here, det var förbannat mycket folk där - men färre än jag förväntat mig. I Alko fyllde vi på vårat vinlager som nu består av 2 vittvin + 3 rödvin (målet är 2+8) medan vi i Prisma inhandlade ultimat ställning för flaskorna. Dessutom kom vi hem med en stor kass mat. Men detta var egentligen nu inte pointen. Vi kom nämligen även hem med nåt som vi båda velat ha nu en längre tid; en perkulator.

Vi har haft en perkulator ute på torpet nu redan i flera år och redan vid första användning så var jag förälskad i den. Den är dock rätt så svår att göra bra kaffe i (det kräver skicklighet och träning), men när man lär sig så är sedan kaffet gudomligt. Jag vet att bl.a. min mor och äldsta bror Mats har halvt gett upp på den perkulatorn för att de inte lyckats få bra kaffe i den, men jag och bästa vännen Daniel levde på det kaffet så gott som hela förra sommaren.

Om perkulatorn på torpet är väldigt bra så denna OBH Nordicas perkulatorn en gud bland gudarnas gudar. Vi måste ju prova den med Linda i går kväll trots att kaffedrickande blev så sent som nio på kvällen. Det som den snäppet bättre (bland annat) är att den har en sensor som märker när kaffet är färdigt - sen stänger den av sig själv, men bibehåller värmen så att kaffet inte kallnar. Detta betyder att man inte måste sitta och vakta den och ta smakprov med jämna mellanrum för att få bästa kaffet. Och visst var det kaffet gudomligt. Hercules skulle ha satt sig ner på golvet och storgråtit när hans övermakt skulle vara motbevisad. Zeus skulle slå blixtrar i tårna av den njutningen han fått från kaffet. Helena skulle ha blivit ännu vackrare av kaffet och då skulle kriget vid Troja varit över snabbare... eh, ni förstår poängen.

Välkommen till familjen, Percules.
Och glada wappen till er alla - drick inte för mycket nu bara!

Don't Gimme No Lip

Tänkte att jag skulle dela med mig lite idag. Jo, jag är givmild...

I förra inlägget skrev jag om hur jag äntligen, efter några års försökande, tack vare Guitar Hero 3, lärde mig spela Pearl Jam:s sång "Don't Gimme No Lip". Låten är, som sagt, väldigt enkel i grund och botten, men man måste förstå vissa grundprinciper för att kunna spela den.

Sången är skriven av Stone Gossard och var, enligt honom själv, hans första komposition. Den har inte givits ut på nåt album, utan som b-side på en singel och senare på b-side samlingsskivan Lost Dogs.

Hittade klippet på YouTube. Bilderna har inget att göra med sången, utan är någons kompilation av Law and Order-godbitar. Sången är dock orsaken till detta inlägg. Lägg på högsta volym och rocka med - det är inte så svårt...

Pearl Jam: Don't Gimme No Lip

For those about to rock...

Visst är det konstigt varifrån man får sin inspiration? Visst är det konstigt hur man plötsligt, som ett blixtnedslag, förstår nåt som man helt enkelt inte fått att fungera logiskt i sitt eget lilla huvud tidigare?
Så är det, i vilket fall som helst, för mig.

På fredag kväll hade vi så kallad "muuttolärvit" med broder Mosse. Man kunde väl också kalla det lönedag, för det handlade om att jag lovat honom kompensation i öl för all hjälp med flytten. Så efter att han avslutat sin arbetsdag så kom han och hälsade på vid vår nya lägenhet. Han var vår första officiella gäst (alla tidigare hade varit där för att hjälpa flytta - alla av vilka skall få sin belöning som gäster). Storsattsning från min sida; korvsoppa, bärpaj, egen dipsås till grönsaksbitar och öl samt diverse annan sprit. Vi åt och så öppnades första ölen. Så satt vi där på soffan och snackade allt möjligt om allt sammans.
Han talade heligt om Guitar Hero 3, hans senaste inköp, och det inspirerade så mycket av vi bestämde att vi skulle rocka loss lite nästa dag, ifall baksmällan inte skulle vara allt för ödesdiger.

Det var vid detta tillfälle som jag nämnde, minns inte sammanhanget, att inlärningsmekanismen i min hjärna är väldigt effektiv, men otroligt långsamt - lite som en 700GB extern hårdskiva där informationen måste överföras med gammaldags disketter manuellt. Detta är inte någon ny uppmärksammad del av hur jag fungerar, jag har vetat och fått leva med det länge. Jag minns t.ex. att jag inte förstod mig ett dyft på de svårare ekvationerna i gymnasiets matematikundervisning, inte förrän jag för några år sedan började använde Microsoft Excel-programmet (använder nuförtiden Open Office, men what the hell) på datorn. Då fick jag allt i ett praktiskt sammanhang och efter det lossade all den information som funnits där i huvudet sen första klass i gymnasiet, men som aldrig kommit ut. Samma sak hade jag med finska språket ... information på information sparades i min gråa diffusa massa bakom frontalloben, men flöt endast omkring där som en död fisk i vattnet, enda tills jag satte första fotspåret i arbetslivet och hamnade använda mina kunskaper i en praktisk omvärld - då kom allt, så gott som, flytande.

Hur som haver. Fredagkväll och -natt gick förbi. Öl dracks, även andra trevliga substanser. Vi körde lite rally och skjöt lite zombier i jakt på större maskiner. Nästa dag vaknade vi rätt så tidigt och med endast en väldigt mild bakfylla. Så när sambon min traskade iväg mot jobbet så hoppade vi i respektive bilar och satte sträck mot Mossebo. Vi började först lugnt med ett klassiskt "bräd"spel; Crokinole, som bror min köpt från Tyskland. Sen var det dags att smälla igång, rocka loss, slipa halsen, våldta strängar (trots att det inte finns såna på denna gitarr) och spela Guitar Hero 3.

I grund och botten är det ett reaktionsspel. På lätta nivån (den vi spelade och där "lätt" är en 'understatement of the year') använder man tre knappar som man skall trycka till och sedan trycka in knappen som föreställer strängen vid rätt tidpunkt. Först var jag skeptisk; jag tycker nämligen inte om reaktionsspel - de går mig på nerverna och dessutom så är jag väldigt dålig på dem. Men Mosse hade rätt i sin egna analys av spelet; det är inget som att spela gitarr - men det är samma känsla som att spela gitarr.
Plötsligt låg man på knä på golvet, gitarren i luften, ena handen rivande i vibraspaken och solglasögon som egentligen bara gjorde spelet svårare, men gjorde en själv så mycket "coolare". Musikutbudet i denna version var dessutom just i min stil; hur skulle jag kunna vara lugn och fundera på seriöst Playstation-spelande när jag spelar gitarr i The Who:s The Seeker, Pearl Jam:s Even Flow, Alice Cooper:s School's Out eller Sex Pistols Anarchy in the U.K. med legender som Pete Townsend och Mike McCready. Jag skäms lite för att ha våldtagit en del godbitar, speciellt Queens of the Stone Age:s 3's and 7's... men sånt händer när man blir helt uppumpad av bra rockmusik.

Men det fina slutade inte där.

Plötsligt, mitt i allt, stod jag där med plastgitarren mitt i handen. Jag vill minnas att jag höll på jamma med Pete Townsend och The Who i The Seeker (för andra eller tredje gången) när det hände. Jag förstod nåt. Jag har själv spelat gitarr i snart åtta år, äger två akustiska, en elektrisk och en ukulele, men har inte kommit förbi stadiet som akustisk kompgitarrist. Elgitarren hade jag inte rört på över ett år, för jag förstod inte hur jag skulle få den att låta bra. Let's face it - spelar man elgitarr som en akustisk så skall man hellre spela den akustiska ... den låter mycket bättre.
Men där stod jag och en bit av den musikkunskap jag matat hjärnan med lossade och ramlade ner i mitt logiska sinne. Och nu skrek det en liten demon inom mig; "Where's my f***ing electric guitar? I wanna rock out!"

När jag kom hem på sena eftermiddagen så plockade jag sen fram elgitarren, dammade av förstärkaren, förenade dessa två, satte på distortboosten på förstärkaren, skruvade i vibraspaken, lade gitarrbandet runt nacken och plockade fram en av mina favoritsånger, som jag aldrig lärt mig spela ... trots att den är relativt lätt; Pearl Jam:s Don't Gimme No Lip.

Några slag på strängarna.

Några slag till.

Sen repetition av den riffen,

Över till refrängen.

Avsluta med en ordentlig rivning i vibraspaken.

Perfekt. Så gott som. På första gången. Sen rockade jag loss resten av kvällen med den sången som huvudnummer. Om och om och om igen... "Don't gimme no lip, you've gotta face this shit". Stone Gossards ord skrek i mitt huvud. Som tur kunde jag hålla det där inne - annars hade inte grannarna varit värst nöjda.

Jag rockar! Don't gimme no lip!

Wasa Spex '08: Le Mans

För allt för många år sedan, i en avlägsen värld, under en svartvit sol, där levde los dres amigos. Bästa vänner, svurna till en ed som skulle hålla. Men åren gick och vägar gör som vägar bör; de skiljer på sig och tar den som vandrar längs med dem till olika destinationer. Trots att bästa vänner alltid förblir bästa vänner så är dessa vänner allt för långt borta ... eller så är det jag som är det.

Det är en av de många orsakerna varför jag försöker, till sista andetaget, se Wasa spexet när det anländer till Helsingfors. Tre av fyra gånger har jag nu lyckats och det irriterar mig ytterst att förra året blev en miss för min del. Min närmaste vän Daniel är nämligen med i Wasa spexet – och inte nog med det; Wasa spexet är väldigt bra och har aldrig (ännu i.a.f.) gjort mig besviken. Dessutom var det i år Daniel som regisserat hela spektaklet, så det kunde man bara inte missa.

Så nu var det dags igen, förra fredagen, att dra sig till Kottby lågstadium i Helsingfors för att se detta års spex;

Le Mans
eller Formel till Formula
eller vinnardiarré 1923
eller ärtsoppa löser allt.

Temat är alltså det legendariska 24 timmars loppet i Le Mans 1923 där lag med två chaufförer körde i tjugofyra timmar i sträck och den som hade kört den längsta sträckan när tiden var ute så vann. Men nu handlar det ju alltså om spex, så vi slänger den historiska biten till dinosaurierna och pusslar in andra historiska händelser och personligheter tills allt blir en väl-ihop-smält smörja där historiaböckerna har fel och de unga studernade rebellerna har rätt. Det är så här som allt egentligen gick till.

Le Mans ställer Adolf Hitler med Albert Einstein och Marlene Dietrich mot Winston Churchill med Eisenhower samt en ung och viril UKK (Urho Kalevi Kekkonen) mot varann. Hela racet är naturligtvis ordnat av Coco Chanel med Greta Garbo. In i hela vävan sys ännu Top Gear:s The Stig, en okänd polack vid namnet (Sabo)Tage och vad skulle en stor spexnysta vara utan en avrunding med en fräck imitation av Hannu Karpo.

Adolf Hitler är hungrig för att rädda den fattiga (,fattigare, fattigast) Tyska nationen samt, självfallet, makt och ser sin möjlighet när han får ett missuppfattat telegram om Le Mans-tävlingen. Han är övertygad om att vinnaren av racet skall få Polen som pris, inte kristallpokalen.

Så byggs bilar, Einstein kommer på E=mc2 formeln när han designar den tyska bilen, och espionage samt krångliga och emellanåt nästan vidriga kärleksaffärer spårar in och ut. Efter att racet satts igång och allt i full fart så råkar det sig sen så illa att Hitler och Churchill krockar och hamnar avsluta tävlinger per fot. Churchill vinner men är senare diskvalificerad på en teknikalitet (har inte utfört mörkerkörningen) av vår älskade UKK.
Hitler vinner, men är förödad när alla skrattar åt honom för att han får sin kristallpokal, istället för Polen, som han trott. Detta är, gott folk, orsaken till andra världkriget - oberoende av vad någon bok eller professor har att säga.

----------

Wasa spexet anno 2005; Gandhi (eller Gänddi som nån uttryckte det) är det bästa av dem alla, men det kan bra vara att det också berodde på att det var det första jag såg och blev så överentusiastisk av att misst oskulden i denna genre också. Men Le Mans kommer inte långt ifrån – absolut inte.

Nu kan väl någon kritisera mig för att vara väldigt partisk, men samtidigt tror jag själv att denna hyllning betyder ännu mer än av en helt opartisk person. Jag vet vad min gode vän går för och jag kunde inte förvänta mig nåt sämre, då skulle hans talang har gått till spillo, för Daniel är en väldigt kompetent och inspirerande person när det kommer till det teatraliska. Hans regidebut är mer än lyckad och jag är stolt över att min närmaste vän tagit detta steg och sedan ännu, till och med, överträffat sig själv.

Karaktärerna i spexet var väldigt bra och, på sitt konstiga och absurda sätt, trovärdiga. Det kändes inte alls konstigt att ha Hitler och Churchill race:a Le Mans i 24 timmar p.g.a. av ett stort missförstånd. Humorn var på rätt nivå (inte hög – rätt) och de lyckades t.o.m. att få de billigaste vitserna att åka genom smort, snabbt och smärtfritt. Urho Kalevi Kekkonen var en genialisk sidekick som satte spegeln framför ansiktet på det finländska folket och Karpo tvingade folket stirra sig blinda.

Adolf Hitlers prestation (nej, inte den historiska personen, utan skådespelaren) var något av otrolig klass. Han sken fram som en sol i mörkaste midvintersnatt. Inte för att jag märkte att någon skådespelare skulle ha underprestera eller gjort dåligt av sig, men hans prestation var värd en Sposcar (mitt nya pris; Spex-Oscar). Dessutom lyste fröken Garbo med en otrolig förmåga för improvisation, även i de svåraste stunderna.

Applåder åt hela spexfolket från Wasa, åt det fenomenala bandet, en publik som levde med i de trånga utrymmen i Kottby lågstadium och åt teknikerna som trots en sal med dålig akustik lyckades tillräckligt bra.

Sist och slutligen en stor applåd till min gode vän Daniel – du lyckades!

En vecka av flyttande - med hjälp av våra nya superhjältar

Nu är det sen flyttat för vår del och om jag har nåt att säga, nåt litet ens, så tar det väldigt länge förrän vi flyttar igen. Det är en väldigt trevlig lägenhet, men det är inte bara det; hur nöjda vi än är här hemma - efter en vecka av att springa upp och ner för de femtiofyra trappstegen om och om igen så börjar ben och annat vara i sådant skick att jag snart kan kräva invalidplats för bilen av kommunen.

Allt gick snabbt och, under omständigheterna och exklusive muskelvärk, väldigt smärtfritt. På onsdagen flyttades största delen av möblerna. Tack till broder Mosse för bärhjälpen – Maitohappomies & Rekkamies strikes again soon to a location close to you. Detta efter att jag varit på jobb hela dagen och efter en veckostart som mest gick ut på arbete och sedan möbelsnickande om kvällarna. Torsdagen var jag sen ledig och då gick förmiddagen till att placera möbler på sina ungefärliga ställen före lådorna skulle in. Lånefar (och vår räddning samt allmän "nakkikone") Åke, som oftast blir nertystad den stackaren, hade ett finurligt leende på läpparna när han märkte att vi placerade vår hörnsoffa så som han hade velat, istället för det sättet som vi från början planerat.

Lindas lillebror Fred hjälpte mig sedan på kvällen att flytta ett och ett halvt paketbilslass med lådor, medan Linda själv var på jobb. Båda av oss var riktigt sönderslagna, bittra och inåtvända efteråt, men inget var lika farligt som dagen efter.

Under fredagen så packade vi upp en hel del med Linda och det mesta fick sin rätta plats. Vi trodde ändå att det skulle ta hela veckoslutet för att få allt klart när vi gav upp för dagen någon gång klockan sent.

På lördagen gjorde vi misstagens misstag. Jag har dåligt minne (väldigt dåligt minne de fakto) men jag vet inte hur Linda försvarar sig. Detta var, i vilket fall som helst, vår väldigt flummiga tankegång; vi behövde handla lite saker från Prisma och IKEA, så när är det lugnaste tiden i dessa butiker? Jo, förmiddag... vi glömde väl bara bort den lilla detaljen att det handlade om lördag förmiddag. Heh, precis. IKEA var proppfullt av folk – skrikande ungar etc. Det var en mardröm av det värsta slaget.
Vi hade tänkt börja med en kopp kaffe och nåt att äta, men caféet var självklart så proppfullt att kön var långa vägar in i butiken och inga lediga bord i sikte, så vi fick nöja oss med att hungriga gå genom butiken, men vi fick det vi behövde; en otroligt vacker glasvitrin till barskåp och en kontorsstol åt Linda. Glasvitrinen är helt otrolig, speciellt när aftonsolen kastar sina sista starka strålar rakt genom och lyser upp hela miraklet och allt som finns däri. Kontorsstolen är Linda nöjd med, medan jag sitter med knäna i hakan och tangentbordet vid pannan, men det är ju hon som skall använda den så det är viktigast att den är bra för henne.

Efter att ha kommit hem från vår resa så fortsatte uppackande och till vår stora förvåning så blev vi så gott som färdiga redan på lördagskvällen. Vi var överlyckliga. Allt hade gått väldigt bra och allt var i sin ordning... ända tills...

Söndagen började riktigt bra. Jag försökte få ordning på mina papper medan Linda organiserade allt möjligt omkring i lägenheten – tills hon skulle lägga på första sattsen med byke. Tvättmaskinen startade inte, visade inget livstecken ... inget. Åke (han som lever i illusionen att han kan njuta av pensionsdagar) provade sig fram och vi kom till slutsatsen att vad det än var så var det ingen billig bit som var sönder, utan en okänd del som måste köpas av Hoover och som skulle kräva att en svindyr Hoovermontör som bor väldigt långt borta, med kilometerersättning, skulle installera den.
Sedan kom vårat trägolv till balkongen vilket visade sig vara, efter några timmars arbete och bärande, för högt så balkongsdörren gick inte upp. Det bestämde jag mig för att fixa en annan dag.

Nåja, allt var inte bara "skräppor och glad Johanne". Vi fick köksbord och en hylla för mikrovågsugnen till köket.

Men nu sitter vi här, båda två, i vår egna lägenhet, min sambo och jag. Trots alla problem så är vi båda överlyckliga över denna lägenhet och den är mycket bättre än vi någonsin hoppats.
Nu skall vi bara hitta en tvättmaskin någonstans.

Flyttande

Idag smäller det. Dagen D osv.

Denna månad har gått rätt så snabbt förbi och det har inte blivit mycket skrivet. Allt beror på att vi håller på flytta och helt officiellt så är idag den första dagen som vi (jag och Linda) är sambon på Sjundeå station. Nycklarna fick vi igår och nu under förmiddagen, då jag är på jobb, skall Linda och hennes svärmor granska vad som behöver göras i lägenheten och föra dit vår nya (köptes för några månader sen, men är inte ännu använd) säng. Efter arbetet så har sedan broder Mosse lovat komma med och skeppa möblerna med paketbil.
Sedan är resten av veckan fyllt med flyttning av lådor och diverse, samt uppackning och allt som där tillhörer. Jag vill redan här, på förhand, tacka alla som hjälper till med flytten - er hjälp är oersättlig på alla sätt och vis.

Början av månaden har gått åt till att packa grejer och fixa allt som behöver fixas. På lördagskvällen så fick stolarna nytt sittsbotten när reservpappa Åke, mor, Linda och jag tog kvällen för oss och lagade nya. På måndagskvällen så byggde vi med Åke ett TV-bord åt oss.

TV-bord, ja. Hur kan det komma sig att ett du kan få en riktigt trevlig byrå för ungefär 30€, men sen när de river ur lådorna och sätter in hyllor istället och byter namnet till TV-bord eller mediahylla så lägger de minst en hundralapp till priset?
Nå, jag hittade inget TV-bord som var ett sådant som jag vill ha/behövde (nej, inte ens bland dessa 200-300€s produkter) så jag designade en egen. Så nu har vi ett TV-bord som är precis sådant som vi behövde och ett som kostade några få slantar.

Imorgonkväll sover vi, hoppeligen, första gången i vår nya lägenhet och sedan hoppas vi att livet skall börja gå lite smidigare igen. På fredagskvällen blir det en litet trevligt avbrott dock när vi drar oss till Helsingfors för att se på årets Wasa Spex och träffa goda vänner.

Nu är det bara några saker som måste skötas; internetuppkoppling, elavtal osv.
Allt detta är faktiskt inte så lätt som det borde vara - lägenheten sköts nämligen inte av endast ett företag, utan hela fyra. Vilka arbetsuppgifter som hör till vem och vilka uppgifter som finns hos någon annan är en sörja som är mer än svårförståeligt, så jag tror mina kontaktpersoner på dessa instanser börjar få nervsammanbrott varje gång de svarar i telefonen och hör "Jens Stenström från Sjundeå här hej...". Man hör nästan det diskreta, men djupa, suckandet som följer... men skadeglädje är väl bästa glädjen?

Ett trolls bekännelser

Detta är högst antagligen nåt som inte borde skrivas här, inte sägas högt eller förklaras. Detta är med stor sannolikhet allt för privat och nåt jag kommer att ångra i ett senare skede. Kanske kommer denna text inte att vara publicerad så länge och jag kommer att önska att inte allt för många hunnit läst det. Fan vet... men det känns som om jag måste skriva det.

Jag har aldrig begärt om mycket och alltid haft fötterna på marken. Jag har aldrig trott för mycket om mig själv, oftast har jag hållit nivån under "det gyllene snittet" bara för att jag är ytterst försiktig med att inte verka för självcentrerad. Jag vet att jag inte bäst på nåt, en natt i skinande armar (m.a.o. knight in shining armour), ingen prins, ingen vinstpokal, inget...
Men det finns bara så mycket stryk en själ kan ta.

När meningarna oftare blir avbrutna än slutförda, när man oftare ser ryggar än optimistiskt studerande ögon, när man gråtande inombords skriker ut efter bara några få vänliga ord som man inte vill behöva be efter, då börjar sömnlösheten slå in. En tår faller... inte mer - det är ju förbjudet för en självsäker, mogen karl.

Under den senaste månaden har jag räknat hur många seriösa komplimanger jag fått, dvs. allt som inte kommer som inlärda etiketskomplimanger som ett "du är så snäll" när man gör nån en tjänst, så har jag kommit fram till talet noll. Då ber jag ingen sitta och hälla smöriga, inte menade, icke betydande komplimanger, utan endast ett vänligt, spontant ord nångång att man skulle veta att man inte är så förjävlig att man egentligen borde gömma sig från världen för att göra den en tjänst.

Jag ser inte mig själv som en så hemsk person, men emellanåt ser man sig själv genom andra. Det är väl det som som kallas för att inte vara självcentrerad. Och det är då det känns som om man borde sätta huvudet framför ett resande tåg, efterssom det tydligen inte skulle göra någon skada - kanske bara bättra.

Men visst, vänta några dagar tills den här depressionsperioden är över så kan man trampa över mig som en dörrmatta igen - det är väl det som jag är bra på...

Nu har jag glömt bort en väldigt stor del av det som jag skulle skriva. Om vissa känslor, händelser och tillfälligheter. Men det har allt glömts i en stor grå sörja som hänger ovanför huvudet och regnar ner på mig.
Om det känns så, så kan man ju slänga allt detta skrivet under kategorin "selfpity", det kommer jag säkerligen att lägga det under om någon vecka ... man det är inte det som det är just nu. Nu vill jag bara att någon skall säga ett vänligt ord istället för att ge mig en utskällning. Jag lovar att jag inte är värd oändligt många mer utskällningar än komplimanger... det vet jag.