
Det är en av de många orsakerna varför jag försöker, till sista andetaget, se Wasa spexet när det anländer till Helsingfors. Tre av fyra gånger har jag nu lyckats och det irriterar mig ytterst att förra året blev en miss för min del. Min närmaste vän Daniel är nämligen med i Wasa spexet – och inte nog med det; Wasa spexet är väldigt bra och har aldrig (ännu i.a.f.) gjort mig besviken. Dessutom var det i år Daniel som regisserat hela spektaklet, så det kunde man bara inte missa.
Så nu var det dags igen, förra fredagen, att dra sig till Kottby lågstadium i Helsingfors för att se detta års spex;
eller Formel till Formula
eller vinnardiarré 1923
eller ärtsoppa löser allt.
Temat är alltså det legendariska 24 timmars loppet i Le Mans 1923 där lag med två chaufförer körde i tjugofyra timmar i sträck och den som hade kört den längsta sträckan när tiden var ute så vann. Men nu handlar det ju alltså om spex, så vi slänger den historiska biten till dinosaurierna och pusslar in andra historiska händelser och personligheter tills allt blir en väl-ihop-smält smörja där historiaböckerna har fel och de unga studernade rebellerna har rätt. Det är så här som allt egentligen gick till.
Le Mans ställer Adolf Hitler med Albert Einstein och Marlene Dietrich mot Winston Churchill med Eisenhower samt en ung och viril UKK (Urho Kalevi Kekkonen) mot varann. Hela racet är naturligtvis ordnat av Coco Chanel med Greta Garbo. In i hela vävan sys ännu Top Gear:s The Stig, en okänd polack vid namnet (Sabo)Tage och vad skulle en stor spexnysta vara utan en avrunding med en fräck imitation av Hannu Karpo.
Adolf Hitler är hungrig för att rädda den fattiga (,fattigare, fattigast) Tyska nationen samt, självfallet, makt och ser sin möjlighet när han får ett missuppfattat telegram om Le Mans-tävlingen. Han är övertygad om att vinnaren av racet skall få Polen som pris, inte kristallpokalen.
Hitler vinner, men är förödad när alla skrattar åt honom för att han får sin kristallpokal, istället för Polen, som han trott. Detta är, gott folk, orsaken till andra världkriget - oberoende av vad någon bok eller professor har att säga.
----------
Wasa spexet anno 2005; Gandhi (eller Gänddi som nån uttryckte det) är det bästa av dem alla, men det kan bra vara att det också berodde på att det var det första jag såg och blev så överentusiastisk av att misst oskulden i denna genre också. Men Le Mans kommer inte långt ifrån – absolut inte.
Karaktärerna i spexet var väldigt bra och, på sitt konstiga och absurda sätt, trovärdiga. Det kändes inte alls konstigt att ha Hitler och Churchill race:a Le Mans i 24 timmar p.g.a. av ett stort missförstånd. Humorn var på rätt nivå (inte hög – rätt) och de lyckades t.o.m. att få de billigaste vitserna att åka genom smort, snabbt och smärtfritt. Urho Kalevi Kekkonen var en genialisk sidekick som satte spegeln framför ansiktet på det finländska folket och Karpo tvingade folket stirra sig blinda.
Adolf Hitlers prestation (nej, inte den historiska personen, utan skådespelaren) var något av otrolig klass. Han sken fram som en sol i mörkaste midvintersnatt. Inte för att jag märkte att någon skådespelare skulle ha underprestera eller gjort dåligt av sig, men hans prestation var värd en Sposcar (mitt nya pris; Spex-Oscar). Dessutom lyste fröken Garbo med en otrolig förmåga för improvisation, även i de svåraste stunderna.
Applåder åt hela spexfolket från Wasa, åt det fenomenala bandet, en publik som levde med i de trånga utrymmen i Kottby lågstadium och åt teknikerna som trots en sal med dålig akustik lyckades tillräckligt bra.
Sist och slutligen en stor applåd till min gode vän Daniel – du lyckades!
Du är faktiskt en bra skribent, ordval etc. men det som jag vill kommentera är att du har en fantastisk förmåga att visa din kärlek till din vän Daniel och det lyfter jag hatten för (eller mössan för hatten är i bilen som är i garaget som inte är i samma byggnad som lägenheten)!
SvaraRaderaSidusidu (ursäkta det dåliga oförståeliga skämtet) - du har tappat bort dig hit till cyberrymdens bortglömda hörn.
SvaraRaderaTackar för de vackra orden, det är trevligt att veta att nån tycker om dessa bokstäver jag lägger efter varann.
Och tack, för mig finns det inget som är viktigare än de närmaste vänner, sambon och familjen. Livet är tomt utan dem.