En vecka av flyttande - med hjälp av våra nya superhjältar

Nu är det sen flyttat för vår del och om jag har nåt att säga, nåt litet ens, så tar det väldigt länge förrän vi flyttar igen. Det är en väldigt trevlig lägenhet, men det är inte bara det; hur nöjda vi än är här hemma - efter en vecka av att springa upp och ner för de femtiofyra trappstegen om och om igen så börjar ben och annat vara i sådant skick att jag snart kan kräva invalidplats för bilen av kommunen.

Allt gick snabbt och, under omständigheterna och exklusive muskelvärk, väldigt smärtfritt. På onsdagen flyttades största delen av möblerna. Tack till broder Mosse för bärhjälpen – Maitohappomies & Rekkamies strikes again soon to a location close to you. Detta efter att jag varit på jobb hela dagen och efter en veckostart som mest gick ut på arbete och sedan möbelsnickande om kvällarna. Torsdagen var jag sen ledig och då gick förmiddagen till att placera möbler på sina ungefärliga ställen före lådorna skulle in. Lånefar (och vår räddning samt allmän "nakkikone") Åke, som oftast blir nertystad den stackaren, hade ett finurligt leende på läpparna när han märkte att vi placerade vår hörnsoffa så som han hade velat, istället för det sättet som vi från början planerat.

Lindas lillebror Fred hjälpte mig sedan på kvällen att flytta ett och ett halvt paketbilslass med lådor, medan Linda själv var på jobb. Båda av oss var riktigt sönderslagna, bittra och inåtvända efteråt, men inget var lika farligt som dagen efter.

Under fredagen så packade vi upp en hel del med Linda och det mesta fick sin rätta plats. Vi trodde ändå att det skulle ta hela veckoslutet för att få allt klart när vi gav upp för dagen någon gång klockan sent.

På lördagen gjorde vi misstagens misstag. Jag har dåligt minne (väldigt dåligt minne de fakto) men jag vet inte hur Linda försvarar sig. Detta var, i vilket fall som helst, vår väldigt flummiga tankegång; vi behövde handla lite saker från Prisma och IKEA, så när är det lugnaste tiden i dessa butiker? Jo, förmiddag... vi glömde väl bara bort den lilla detaljen att det handlade om lördag förmiddag. Heh, precis. IKEA var proppfullt av folk – skrikande ungar etc. Det var en mardröm av det värsta slaget.
Vi hade tänkt börja med en kopp kaffe och nåt att äta, men caféet var självklart så proppfullt att kön var långa vägar in i butiken och inga lediga bord i sikte, så vi fick nöja oss med att hungriga gå genom butiken, men vi fick det vi behövde; en otroligt vacker glasvitrin till barskåp och en kontorsstol åt Linda. Glasvitrinen är helt otrolig, speciellt när aftonsolen kastar sina sista starka strålar rakt genom och lyser upp hela miraklet och allt som finns däri. Kontorsstolen är Linda nöjd med, medan jag sitter med knäna i hakan och tangentbordet vid pannan, men det är ju hon som skall använda den så det är viktigast att den är bra för henne.

Efter att ha kommit hem från vår resa så fortsatte uppackande och till vår stora förvåning så blev vi så gott som färdiga redan på lördagskvällen. Vi var överlyckliga. Allt hade gått väldigt bra och allt var i sin ordning... ända tills...

Söndagen började riktigt bra. Jag försökte få ordning på mina papper medan Linda organiserade allt möjligt omkring i lägenheten – tills hon skulle lägga på första sattsen med byke. Tvättmaskinen startade inte, visade inget livstecken ... inget. Åke (han som lever i illusionen att han kan njuta av pensionsdagar) provade sig fram och vi kom till slutsatsen att vad det än var så var det ingen billig bit som var sönder, utan en okänd del som måste köpas av Hoover och som skulle kräva att en svindyr Hoovermontör som bor väldigt långt borta, med kilometerersättning, skulle installera den.
Sedan kom vårat trägolv till balkongen vilket visade sig vara, efter några timmars arbete och bärande, för högt så balkongsdörren gick inte upp. Det bestämde jag mig för att fixa en annan dag.

Nåja, allt var inte bara "skräppor och glad Johanne". Vi fick köksbord och en hylla för mikrovågsugnen till köket.

Men nu sitter vi här, båda två, i vår egna lägenhet, min sambo och jag. Trots alla problem så är vi båda överlyckliga över denna lägenhet och den är mycket bättre än vi någonsin hoppats.
Nu skall vi bara hitta en tvättmaskin någonstans.