Ett trolls bekännelser

Detta är högst antagligen nåt som inte borde skrivas här, inte sägas högt eller förklaras. Detta är med stor sannolikhet allt för privat och nåt jag kommer att ångra i ett senare skede. Kanske kommer denna text inte att vara publicerad så länge och jag kommer att önska att inte allt för många hunnit läst det. Fan vet... men det känns som om jag måste skriva det.

Jag har aldrig begärt om mycket och alltid haft fötterna på marken. Jag har aldrig trott för mycket om mig själv, oftast har jag hållit nivån under "det gyllene snittet" bara för att jag är ytterst försiktig med att inte verka för självcentrerad. Jag vet att jag inte bäst på nåt, en natt i skinande armar (m.a.o. knight in shining armour), ingen prins, ingen vinstpokal, inget...
Men det finns bara så mycket stryk en själ kan ta.

När meningarna oftare blir avbrutna än slutförda, när man oftare ser ryggar än optimistiskt studerande ögon, när man gråtande inombords skriker ut efter bara några få vänliga ord som man inte vill behöva be efter, då börjar sömnlösheten slå in. En tår faller... inte mer - det är ju förbjudet för en självsäker, mogen karl.

Under den senaste månaden har jag räknat hur många seriösa komplimanger jag fått, dvs. allt som inte kommer som inlärda etiketskomplimanger som ett "du är så snäll" när man gör nån en tjänst, så har jag kommit fram till talet noll. Då ber jag ingen sitta och hälla smöriga, inte menade, icke betydande komplimanger, utan endast ett vänligt, spontant ord nångång att man skulle veta att man inte är så förjävlig att man egentligen borde gömma sig från världen för att göra den en tjänst.

Jag ser inte mig själv som en så hemsk person, men emellanåt ser man sig själv genom andra. Det är väl det som som kallas för att inte vara självcentrerad. Och det är då det känns som om man borde sätta huvudet framför ett resande tåg, efterssom det tydligen inte skulle göra någon skada - kanske bara bättra.

Men visst, vänta några dagar tills den här depressionsperioden är över så kan man trampa över mig som en dörrmatta igen - det är väl det som jag är bra på...

Nu har jag glömt bort en väldigt stor del av det som jag skulle skriva. Om vissa känslor, händelser och tillfälligheter. Men det har allt glömts i en stor grå sörja som hänger ovanför huvudet och regnar ner på mig.
Om det känns så, så kan man ju slänga allt detta skrivet under kategorin "selfpity", det kommer jag säkerligen att lägga det under om någon vecka ... man det är inte det som det är just nu. Nu vill jag bara att någon skall säga ett vänligt ord istället för att ge mig en utskällning. Jag lovar att jag inte är värd oändligt många mer utskällningar än komplimanger... det vet jag.