Wasa Spex '08: Le Mans

För allt för många år sedan, i en avlägsen värld, under en svartvit sol, där levde los dres amigos. Bästa vänner, svurna till en ed som skulle hålla. Men åren gick och vägar gör som vägar bör; de skiljer på sig och tar den som vandrar längs med dem till olika destinationer. Trots att bästa vänner alltid förblir bästa vänner så är dessa vänner allt för långt borta ... eller så är det jag som är det.

Det är en av de många orsakerna varför jag försöker, till sista andetaget, se Wasa spexet när det anländer till Helsingfors. Tre av fyra gånger har jag nu lyckats och det irriterar mig ytterst att förra året blev en miss för min del. Min närmaste vän Daniel är nämligen med i Wasa spexet – och inte nog med det; Wasa spexet är väldigt bra och har aldrig (ännu i.a.f.) gjort mig besviken. Dessutom var det i år Daniel som regisserat hela spektaklet, så det kunde man bara inte missa.

Så nu var det dags igen, förra fredagen, att dra sig till Kottby lågstadium i Helsingfors för att se detta års spex;

Le Mans
eller Formel till Formula
eller vinnardiarré 1923
eller ärtsoppa löser allt.

Temat är alltså det legendariska 24 timmars loppet i Le Mans 1923 där lag med två chaufförer körde i tjugofyra timmar i sträck och den som hade kört den längsta sträckan när tiden var ute så vann. Men nu handlar det ju alltså om spex, så vi slänger den historiska biten till dinosaurierna och pusslar in andra historiska händelser och personligheter tills allt blir en väl-ihop-smält smörja där historiaböckerna har fel och de unga studernade rebellerna har rätt. Det är så här som allt egentligen gick till.

Le Mans ställer Adolf Hitler med Albert Einstein och Marlene Dietrich mot Winston Churchill med Eisenhower samt en ung och viril UKK (Urho Kalevi Kekkonen) mot varann. Hela racet är naturligtvis ordnat av Coco Chanel med Greta Garbo. In i hela vävan sys ännu Top Gear:s The Stig, en okänd polack vid namnet (Sabo)Tage och vad skulle en stor spexnysta vara utan en avrunding med en fräck imitation av Hannu Karpo.

Adolf Hitler är hungrig för att rädda den fattiga (,fattigare, fattigast) Tyska nationen samt, självfallet, makt och ser sin möjlighet när han får ett missuppfattat telegram om Le Mans-tävlingen. Han är övertygad om att vinnaren av racet skall få Polen som pris, inte kristallpokalen.

Så byggs bilar, Einstein kommer på E=mc2 formeln när han designar den tyska bilen, och espionage samt krångliga och emellanåt nästan vidriga kärleksaffärer spårar in och ut. Efter att racet satts igång och allt i full fart så råkar det sig sen så illa att Hitler och Churchill krockar och hamnar avsluta tävlinger per fot. Churchill vinner men är senare diskvalificerad på en teknikalitet (har inte utfört mörkerkörningen) av vår älskade UKK.
Hitler vinner, men är förödad när alla skrattar åt honom för att han får sin kristallpokal, istället för Polen, som han trott. Detta är, gott folk, orsaken till andra världkriget - oberoende av vad någon bok eller professor har att säga.

----------

Wasa spexet anno 2005; Gandhi (eller Gänddi som nån uttryckte det) är det bästa av dem alla, men det kan bra vara att det också berodde på att det var det första jag såg och blev så överentusiastisk av att misst oskulden i denna genre också. Men Le Mans kommer inte långt ifrån – absolut inte.

Nu kan väl någon kritisera mig för att vara väldigt partisk, men samtidigt tror jag själv att denna hyllning betyder ännu mer än av en helt opartisk person. Jag vet vad min gode vän går för och jag kunde inte förvänta mig nåt sämre, då skulle hans talang har gått till spillo, för Daniel är en väldigt kompetent och inspirerande person när det kommer till det teatraliska. Hans regidebut är mer än lyckad och jag är stolt över att min närmaste vän tagit detta steg och sedan ännu, till och med, överträffat sig själv.

Karaktärerna i spexet var väldigt bra och, på sitt konstiga och absurda sätt, trovärdiga. Det kändes inte alls konstigt att ha Hitler och Churchill race:a Le Mans i 24 timmar p.g.a. av ett stort missförstånd. Humorn var på rätt nivå (inte hög – rätt) och de lyckades t.o.m. att få de billigaste vitserna att åka genom smort, snabbt och smärtfritt. Urho Kalevi Kekkonen var en genialisk sidekick som satte spegeln framför ansiktet på det finländska folket och Karpo tvingade folket stirra sig blinda.

Adolf Hitlers prestation (nej, inte den historiska personen, utan skådespelaren) var något av otrolig klass. Han sken fram som en sol i mörkaste midvintersnatt. Inte för att jag märkte att någon skådespelare skulle ha underprestera eller gjort dåligt av sig, men hans prestation var värd en Sposcar (mitt nya pris; Spex-Oscar). Dessutom lyste fröken Garbo med en otrolig förmåga för improvisation, även i de svåraste stunderna.

Applåder åt hela spexfolket från Wasa, åt det fenomenala bandet, en publik som levde med i de trånga utrymmen i Kottby lågstadium och åt teknikerna som trots en sal med dålig akustik lyckades tillräckligt bra.

Sist och slutligen en stor applåd till min gode vän Daniel – du lyckades!