Semesterhälsning

Efter vått och trevligt veckoslut i Kimito så har det förflyttats till östra Nylands skärgård. Ikväll blir det 'Mydia achnista me krasi' - det kan ni fundera över vad det är.
I närheten brinner det och viken här är täckt av ett enda stort rökmoln.
Grattis Spanien förresten!

Ut ti' skärin,

trots att jag alltid brukar hitta nåt att gnälla om i det vardagliga samhället så är det svårt att gräva upp nåt i skrivande stund. Kanske man inte alltid behöver vara cynikern och kritikern, utan emellanåt kan man luta sig bakåt, lägga händerna bakom huvudet och njuta av livet.
Och varför skulle man inte det? Livet ler, solen skiner utanför, rabarbern växer ute på balkongen och det finns god tonfisksallad i kylskåpet.

Under de senaste dagarna har jag städat här hemma - fixat saker som blivit ogjorda efter flytten. Några skåp har blivit uppredda, så som "arbetsskåpet" (där jag har alla verktyg etc.) och stora köksskåpet. Annars har vi suttit och spelat brädspel med Linda, mest de där gamla klassikerna som vi spelade då vi började sällskapa.
Dessutom håller vi på målar miniatyrerna från Runebound, Descent, BattleLore och Memoir '44. Jag är inte så bra på det (mina händer skakar allt för mycket) men Linda uppnår däremot väldigt fina resultat.

I kväll bär det av ut till Kimito med Daniel och Nasse. Där skall vi njuta av veckoslutet och diskuttera fram allt vi gått misste om tillsammans under det gångna året. Efter det så bär det av ut till Pernå skärgård där jag skall hjälpa Daniel med bastubyggande. Jag antar det blir x-antal öl och goda skratt.

Så... glad sommar på er alla.

Hälsningar från släktingarna

Idag var vi med Linda, mor Harriet och mina två brorsbarn Veeti och Venla till zoo på Högholmen i Helsingfors. Linda slutade arbetet halv två så det blev eftermiddag/kvällsbesök för vår del. Inget regn vilket har varit vardagligt den senaste veckan, men mulet var det nog - endast några få solstrålar slog genom målnen och bländade varmt. Helt bra, för det mesta, att det inte var stekhett, men den kalla blåsten skulle ha fått utebli.

Som en liten sidnot: jag tycks börja bli vuxen (på gott och ont) för jag har börjat tänka i omtänksamma banor. Jag hade packat med saft, lunch och varma kläder i ryggsäcken som jag tagit med mig. Dessutom hade jag ett helt paket näsdukar också - nåt som t.o.m. mor min glömt bort och nåt som behövdes, speciellt när man hade två småbarn med.

Högholmen var som för med mesta; fyllt av djur och småbarnsfamiljer. Vi hade turen att en stor del av djuren faktiskt visade sig och låg inte i sin bakrum och sov på maten. Kanske var det så att det milda vädret var bättre för djuren jämfört med stekhet sommarbölja.
Barnen var, så som de brukar, mer intresserad av allt annat än djuren och då när de faktiskt tog sig en titt på djuren så räkte intresset ungefär ett ögonblick och sedan var det redan tråkigt. Lillasyster Venla var faktiskt mest intresserad av blommorna på backen och de andra gästerna på holmen.

Några av de mest intressanta upptäckter under dagen;
- Väldigt pytte-pytte-små kaninungar. Vita och väldigt, väldigt fluffiga.
- En otroligt stor jättekamel vars steg fick marken att skaka. Dessutom verkade allt ännu mer absurdt när kamelerna höll på fälla vinterpälsen.
- Ena björnen som tyckte så mycket om sin lilla kåk att den ställde sig bakom och gav den en otroligt stor och kärleksfull kram som varade rätt så länge.
- En lo som var tydligt rastlös. Den promenerade av och an längs med ena väggen av sin bur ... om och om och om igen. Vid nåt tillfälle ställde den sin precis framför oss och poserade stolt och så fortsatte sedan den eviga vandringen.
- Jag hittade ett nytt favoritdjur: en kattbjörn - en sådan vill jag ha.

Hemfärden gick av vid 19:30.
Riktigt trevlig dag. Vi bestämde oss med Linda för att komma tillbaka vid något annat tillfälle på tumanhand och, i lugn och ro, beundra djuren som finns där mer än 2 sekunder styck.

Semestern har börjat

Glad sommar åt allihop!

Nu har alltså min semester börjat och man har chansen att vila upp sig. Någon vecka sedan så längtade man till denna stund - arbetet kändes tungt och nätterna var sömnlösa. Nu när man är här så känns det lite konstigt. Kanske det är mest för att jag brukat (de få semestrar jag inte jobbat genom) ha min semester under sensommaren och inte så här tidigt.
Nåja, nu är dock denna tid här och jag skall försöka ta det mesta ur det.

Midsommaren gick redan och vad fint det var. Före hade vi (Linda och jag) fått massor inbjudan till ställen både vänster och höger, men vi bestämde oss till slut för att "ta det lugnt" och vara hos broder Mosse. Även bästa vännen Daniel hängde med ut till Sjundeås djupaste skogar.
Väldigt god mat, många goda drycker, massor brädspel, bastu m.m., eller hur låter innerfilé av hjort? Marskin ryyppy? Vitlökssmörade sniglar? Descent: Journeys in the Dark?

I vilket fall som helst - slutet gott, allt gott.

Den gröna Killer Rabbit - hög på rabarber

Min äldsta bror Mats skrev i sin blogg om sin diet som nu har pågått i någon månad. Tack vare denna diet har han gått ner flertal kilogram samt så menar han att han mår mycket bättre nuförtiden.
Jag har själv inget behov av att gå ner i vikt, men må bättre kunde man alltid.

Förr i tiden så hade jag den dåliga vanan att äta mycket snabbmat (mikromat), speciellt på jobbet. Skiftena är långa och min mage behöver rätt så stora ransoner näring för att inte kollapsa helt och hållet. Så det blev en mikromåltid till morgonmål och en till lunch. Dessutom var det inte alltid som man åt ordentligt hemma eftersom det inte fanns ett ordentligt kök där jag bodde tidigare.
När vi flyttade ihop ned Linda till vår nuvarande lägenhet så bestämde vi oss för att skärpa matkonsumtionen samt annat hälsosamt.

För det första så skippade jag mikromaten på jobbet helt och hållet. Nuförtiden så lagar vi tillräckligt med middag hemma så att det räcker till jobbet åt mig nästa dag. Emellanåt så blir det så mycket över att vi måste frysa ner det och jag har garanterad mat till jobbet för många dagar. Dessutom så har den tidigare traditionella mikromåltiden bestående av kaffe och pyttipanna (dock inte från samma fat) byts ut mot ett glas juice och en portion sallad.
Sallad är annars en sak som vi ser till att vi äter med varje måltid hemma. Minst en tredjedel av matportionen består av någonslags sallad och t.o.m. min jättesmörgåsar innehåller till stor del grönsaker.
Sen har vi också skärt ner ordentligt på konsumtionen av läsk/godis/chips m.m. och försökt ersätta det med mer naturliga och hälsovänligt produkter.

Ännu till utöver allt detta så har vi börjat gå på kvällspromenader. Nu har det varit lite tyst på den fronten de senaste veckorna p.g.a. tidsbrist, men månne inte vi kommer igång snart igen. Vi har ett antal olika skogsvägar i närheten av vårt hus och det är mycket fridfullt att "dalla" omkring tillsammans under en varm sommarkväll.

Så vad är summan av allt detta?
Nå förrutom att jag inte bara blivit barbar och rabarberodlare så har jag nu också då blivit kanin. Jag är alltså en (föreställ er i huvudet) killer rabbit (se Monty Python's Holy Grail om ni inte gjort det än) som även äter grönt och odlar rabarber.
Slusumman har blivit den att jag mår mycket bättre. Magen bråkar inte lika mycket och man känner att man har mer energi. Kanske det finns någon sanning bakom det där med vitaminer? Kanske man borde släppa taget från sin fördomar från trotsåldern då dessa svarta-miner var djävulens frön? Jo, det har jag redan gjort.

Förrutom mina sömnsvårigheter och min fruktansvärt bortglömda minneskapacitet (två saker jag aldrig blir av mig - vad än jag äter) så mår jag väldigt mycket bättre. Energin kanske inte lyser genom för tillfället då jag är i en sömnlös period. Det kan hända att det blir bättre bara man vänjer sig vid dessa ljusa nätter.

Call me Mr.Rhubarb

"Juha ei ole ainoastaan barbaari - nykyään hänet tunnetaan myös raparperiviljeliänä" - okänd Sjundeåfilosof. (Juha är inte endast barbar - nuförtiden är han även känd som rabarberodlare)

Jag har alltid tyckt om att göra saker. Fysiskt arbete, eller kanske "praktiskt arbete", är nåt som passar mig och jag kunde aldrig tänkta mig att hålla på med teori och abstrakta saker. Min förtjusning i rabarber är från barnaben - jag vet inte om det är själva smaken, eller ens den utomordentligt ljuvliga doften, som är nyckeln till min kulinariska kärlek, det kan också vara mestadels nostalgi som trycker på i det mystiska undermedvetna.
Min far var en stor vän av rabarber. Jag har goda minnen av de dagar under tidiga sommaren i min barndom då pappa tog mig till rabarberlandet ute på torpet och provsmakade den snabbt växande rabarbern ifall den var mogen för att skördas. Mor oroade sig alltid av att vi skulle ha magont i veckotalen efterssom en liten smakbit från en planta inte alls räckte för oss, speciellt inte om den faktiskt var mogen. Många vänner och bekanta har förundrat sig över hur jag kan äta rå rabarber med så god aptit ännu i denna dag, då smaken egentligen är ganska bitter och syrlig. Igen så kan jag inte med säkerhet säga om det faktiskt är så att smaken har attraharet mina smaklökar så mycket eller om det är minnena av de där sommardagarna från gångna år som gör upplevelsen så magisk.

Och så är det ju inte bara den där otroliga, mumsigt syrliga och saftiga smaken som gör livet så mycket bättre när man gnavar på sin rabarber, utan doften som sprider sig från den brutna skälken. Rabarberns saft måste ha en av odörvärldens absolut bästa gåvor - den sprider sig mjukt och dansande omkring, slingrar sig in i näsan och väcker ett helt spektrum av nöje. Ack, du milde - jag kunde inte låta bli att öppna Saft-Majans lock med jämna mellanrum när jag kokade saft på första skörden, bara för att ha vattenångorna sprida rabarberdoften omkring i huset. Helt fantastisk.

Tyvärr så har åren gått och vår skörd ute på torpet har växt ut. Inte ett spår har jag hittat under senaste åren och det är ju ett minne som man (tyvärr) får hålla i huvudet när man inte kan ha nåt konkret att hålla fast vid. Men, som sagt, så finns det ett par stora plantor hos mor och en hel del större hos storebror, vilka jag skördar så ofta som det går. Men det räcker ju inte för en neurotisk man som jag; jag skulle börja odla själv!
För några veckor sedan så hälsade vi på mor min och medan hon tvättade min bil (som tack för att jag klipper hennes gräsmatta) så sprang jag till vår älskade odlingsmark och stal (med lov så klart) en rabarberplanta av henne. Så fick jag dessutom en ordentligt stor kruka och mylla att ha den i. Ingen jag diskutterade saken med hade någon aning om vad rabarber behöver för att växa eller om den skulle klara sig i en kruka (hur stor krukan än är), men jag var redo att försöka. Rabarber är ändå nåt som tycks växa i stora kvantiteter oberoende av hurdant väder det är - och så växer det så otroligt snabbt också!

Igår, när jag dödstrött återvände hem från jobbet, så tog jag mig en cigarett ute på balkongen och så tog jag mig en titt på min kära planta. För att klarifiera så måste jag medge att jag under inga omständigheter har nåt som kan kallas för en grön tumme - dock har jag ej heller tummen mitt i handen för det mesta. Jag har lyckats ta livet av ett flertal kaktusar, hur skulle jag någonsin lyckas klarar nåt annat? Men nu kan jag ju tacka rökandet, eftersom tobakspausen ute på balkongen alltid är ett ypperligt tillfälle att kontrollera rabarberns läge; om den behöver vattnas, rensas etc.
Och så igår så märkte jag nåt som gjorde dagen så fullständig; två små nya plantor håller på att växa upp genom mullen. Dessa är de två första som växt upp och alltså det första tydliga tecknet på att plantan, hittills iaf, har klarat flytten samt den stora krukan. Jag hoppade jämnfota och dansade omkring av lycka. Faen ändå; nu är jag rabarberodlare!!!

Faktumet att Lindas örter har växt en hel del bättre skall vi inte ta upp; hur kunde en citronmeliss (trots sin goda smak och ypperliga kryddvärde) någonsin ställa sig upp mot en rabarber? Jaja, okej. Hennes odling är mycket finare, men då är det ju jag som har odlat rabarbern... och vem kunde någonsin tro att jag skulle odla rabarber? ...och lyckas för den delen...

Rabarber

Det har varit en stund igen. Emellan allt arbete och andra obligatoriska uppgifter i vardagen så måste man då och då få lite plats för socialliv, utanför cyberrymden. Och jo, även jag har sådant.

Sommaren är här och så är även den första skörden av mina favoritprodukten från moder jord - rabarber. Vi har några stora plantor på mors bakgård och några ännu större utanför storebroders dörr. Jag blev rätt så entusiastisk i mitt plockande så på lördag förmiddag hade vi ca. sju plastpåsar fullpackade med rensad rabarber i köket och funderade vad vi skulle göra av allt. Rabarberpaj och -kräm hör till storfavoriterna, men en påse rensad rabarber räcker till ett årslager av de två slutprodukterna. Så vi bestämde oss för att göra saft för hela slanten. Problemet ligger nämligen i det att det inte räcker mer än nån vecka förrän det finns lika mycket råvara till att plockas.

Så hela veckoslutet gick till att, med mors Saft-Maja, koka saft i stora mängder. Och efter ett veckoslut av kokande finns det en hel del rabarbersaft. Vi räknade det till ungefär 10 liter som dessutom skall spedas ut med 2/3 vatten. Därför har vi varit lite givmilda med utdelningen av den varan. Tar den slut så kan man, som sagt, laga mera om någon vecka.

Det var ganska skönt och lugnande att hålla på med det där också. Först fick man stå i solen en tid och riva upp rabarbern och sedan skära bort bladet och rotändan. Efteråt fick man skära skälkarna i mindre bitar och sedan följa med när saften kokades ur dem. Lite så där gammaldagskänsla - fridfullt och "back to basics". Somrigt i vilket fall som helst och allt dessutom så gjordes allt med en otrolig doft a rabarber runt en hela tiden.

Borde man experimentera med att göra rabarbervin?