Call me Mr.Rhubarb

"Juha ei ole ainoastaan barbaari - nykyään hänet tunnetaan myös raparperiviljeliänä" - okänd Sjundeåfilosof. (Juha är inte endast barbar - nuförtiden är han även känd som rabarberodlare)

Jag har alltid tyckt om att göra saker. Fysiskt arbete, eller kanske "praktiskt arbete", är nåt som passar mig och jag kunde aldrig tänkta mig att hålla på med teori och abstrakta saker. Min förtjusning i rabarber är från barnaben - jag vet inte om det är själva smaken, eller ens den utomordentligt ljuvliga doften, som är nyckeln till min kulinariska kärlek, det kan också vara mestadels nostalgi som trycker på i det mystiska undermedvetna.
Min far var en stor vän av rabarber. Jag har goda minnen av de dagar under tidiga sommaren i min barndom då pappa tog mig till rabarberlandet ute på torpet och provsmakade den snabbt växande rabarbern ifall den var mogen för att skördas. Mor oroade sig alltid av att vi skulle ha magont i veckotalen efterssom en liten smakbit från en planta inte alls räckte för oss, speciellt inte om den faktiskt var mogen. Många vänner och bekanta har förundrat sig över hur jag kan äta rå rabarber med så god aptit ännu i denna dag, då smaken egentligen är ganska bitter och syrlig. Igen så kan jag inte med säkerhet säga om det faktiskt är så att smaken har attraharet mina smaklökar så mycket eller om det är minnena av de där sommardagarna från gångna år som gör upplevelsen så magisk.

Och så är det ju inte bara den där otroliga, mumsigt syrliga och saftiga smaken som gör livet så mycket bättre när man gnavar på sin rabarber, utan doften som sprider sig från den brutna skälken. Rabarberns saft måste ha en av odörvärldens absolut bästa gåvor - den sprider sig mjukt och dansande omkring, slingrar sig in i näsan och väcker ett helt spektrum av nöje. Ack, du milde - jag kunde inte låta bli att öppna Saft-Majans lock med jämna mellanrum när jag kokade saft på första skörden, bara för att ha vattenångorna sprida rabarberdoften omkring i huset. Helt fantastisk.

Tyvärr så har åren gått och vår skörd ute på torpet har växt ut. Inte ett spår har jag hittat under senaste åren och det är ju ett minne som man (tyvärr) får hålla i huvudet när man inte kan ha nåt konkret att hålla fast vid. Men, som sagt, så finns det ett par stora plantor hos mor och en hel del större hos storebror, vilka jag skördar så ofta som det går. Men det räcker ju inte för en neurotisk man som jag; jag skulle börja odla själv!
För några veckor sedan så hälsade vi på mor min och medan hon tvättade min bil (som tack för att jag klipper hennes gräsmatta) så sprang jag till vår älskade odlingsmark och stal (med lov så klart) en rabarberplanta av henne. Så fick jag dessutom en ordentligt stor kruka och mylla att ha den i. Ingen jag diskutterade saken med hade någon aning om vad rabarber behöver för att växa eller om den skulle klara sig i en kruka (hur stor krukan än är), men jag var redo att försöka. Rabarber är ändå nåt som tycks växa i stora kvantiteter oberoende av hurdant väder det är - och så växer det så otroligt snabbt också!

Igår, när jag dödstrött återvände hem från jobbet, så tog jag mig en cigarett ute på balkongen och så tog jag mig en titt på min kära planta. För att klarifiera så måste jag medge att jag under inga omständigheter har nåt som kan kallas för en grön tumme - dock har jag ej heller tummen mitt i handen för det mesta. Jag har lyckats ta livet av ett flertal kaktusar, hur skulle jag någonsin lyckas klarar nåt annat? Men nu kan jag ju tacka rökandet, eftersom tobakspausen ute på balkongen alltid är ett ypperligt tillfälle att kontrollera rabarberns läge; om den behöver vattnas, rensas etc.
Och så igår så märkte jag nåt som gjorde dagen så fullständig; två små nya plantor håller på att växa upp genom mullen. Dessa är de två första som växt upp och alltså det första tydliga tecknet på att plantan, hittills iaf, har klarat flytten samt den stora krukan. Jag hoppade jämnfota och dansade omkring av lycka. Faen ändå; nu är jag rabarberodlare!!!

Faktumet att Lindas örter har växt en hel del bättre skall vi inte ta upp; hur kunde en citronmeliss (trots sin goda smak och ypperliga kryddvärde) någonsin ställa sig upp mot en rabarber? Jaja, okej. Hennes odling är mycket finare, men då är det ju jag som har odlat rabarbern... och vem kunde någonsin tro att jag skulle odla rabarber? ...och lyckas för den delen...