For those about to rock...

Visst är det konstigt varifrån man får sin inspiration? Visst är det konstigt hur man plötsligt, som ett blixtnedslag, förstår nåt som man helt enkelt inte fått att fungera logiskt i sitt eget lilla huvud tidigare?
Så är det, i vilket fall som helst, för mig.

På fredag kväll hade vi så kallad "muuttolärvit" med broder Mosse. Man kunde väl också kalla det lönedag, för det handlade om att jag lovat honom kompensation i öl för all hjälp med flytten. Så efter att han avslutat sin arbetsdag så kom han och hälsade på vid vår nya lägenhet. Han var vår första officiella gäst (alla tidigare hade varit där för att hjälpa flytta - alla av vilka skall få sin belöning som gäster). Storsattsning från min sida; korvsoppa, bärpaj, egen dipsås till grönsaksbitar och öl samt diverse annan sprit. Vi åt och så öppnades första ölen. Så satt vi där på soffan och snackade allt möjligt om allt sammans.
Han talade heligt om Guitar Hero 3, hans senaste inköp, och det inspirerade så mycket av vi bestämde att vi skulle rocka loss lite nästa dag, ifall baksmällan inte skulle vara allt för ödesdiger.

Det var vid detta tillfälle som jag nämnde, minns inte sammanhanget, att inlärningsmekanismen i min hjärna är väldigt effektiv, men otroligt långsamt - lite som en 700GB extern hårdskiva där informationen måste överföras med gammaldags disketter manuellt. Detta är inte någon ny uppmärksammad del av hur jag fungerar, jag har vetat och fått leva med det länge. Jag minns t.ex. att jag inte förstod mig ett dyft på de svårare ekvationerna i gymnasiets matematikundervisning, inte förrän jag för några år sedan började använde Microsoft Excel-programmet (använder nuförtiden Open Office, men what the hell) på datorn. Då fick jag allt i ett praktiskt sammanhang och efter det lossade all den information som funnits där i huvudet sen första klass i gymnasiet, men som aldrig kommit ut. Samma sak hade jag med finska språket ... information på information sparades i min gråa diffusa massa bakom frontalloben, men flöt endast omkring där som en död fisk i vattnet, enda tills jag satte första fotspåret i arbetslivet och hamnade använda mina kunskaper i en praktisk omvärld - då kom allt, så gott som, flytande.

Hur som haver. Fredagkväll och -natt gick förbi. Öl dracks, även andra trevliga substanser. Vi körde lite rally och skjöt lite zombier i jakt på större maskiner. Nästa dag vaknade vi rätt så tidigt och med endast en väldigt mild bakfylla. Så när sambon min traskade iväg mot jobbet så hoppade vi i respektive bilar och satte sträck mot Mossebo. Vi började först lugnt med ett klassiskt "bräd"spel; Crokinole, som bror min köpt från Tyskland. Sen var det dags att smälla igång, rocka loss, slipa halsen, våldta strängar (trots att det inte finns såna på denna gitarr) och spela Guitar Hero 3.

I grund och botten är det ett reaktionsspel. På lätta nivån (den vi spelade och där "lätt" är en 'understatement of the year') använder man tre knappar som man skall trycka till och sedan trycka in knappen som föreställer strängen vid rätt tidpunkt. Först var jag skeptisk; jag tycker nämligen inte om reaktionsspel - de går mig på nerverna och dessutom så är jag väldigt dålig på dem. Men Mosse hade rätt i sin egna analys av spelet; det är inget som att spela gitarr - men det är samma känsla som att spela gitarr.
Plötsligt låg man på knä på golvet, gitarren i luften, ena handen rivande i vibraspaken och solglasögon som egentligen bara gjorde spelet svårare, men gjorde en själv så mycket "coolare". Musikutbudet i denna version var dessutom just i min stil; hur skulle jag kunna vara lugn och fundera på seriöst Playstation-spelande när jag spelar gitarr i The Who:s The Seeker, Pearl Jam:s Even Flow, Alice Cooper:s School's Out eller Sex Pistols Anarchy in the U.K. med legender som Pete Townsend och Mike McCready. Jag skäms lite för att ha våldtagit en del godbitar, speciellt Queens of the Stone Age:s 3's and 7's... men sånt händer när man blir helt uppumpad av bra rockmusik.

Men det fina slutade inte där.

Plötsligt, mitt i allt, stod jag där med plastgitarren mitt i handen. Jag vill minnas att jag höll på jamma med Pete Townsend och The Who i The Seeker (för andra eller tredje gången) när det hände. Jag förstod nåt. Jag har själv spelat gitarr i snart åtta år, äger två akustiska, en elektrisk och en ukulele, men har inte kommit förbi stadiet som akustisk kompgitarrist. Elgitarren hade jag inte rört på över ett år, för jag förstod inte hur jag skulle få den att låta bra. Let's face it - spelar man elgitarr som en akustisk så skall man hellre spela den akustiska ... den låter mycket bättre.
Men där stod jag och en bit av den musikkunskap jag matat hjärnan med lossade och ramlade ner i mitt logiska sinne. Och nu skrek det en liten demon inom mig; "Where's my f***ing electric guitar? I wanna rock out!"

När jag kom hem på sena eftermiddagen så plockade jag sen fram elgitarren, dammade av förstärkaren, förenade dessa två, satte på distortboosten på förstärkaren, skruvade i vibraspaken, lade gitarrbandet runt nacken och plockade fram en av mina favoritsånger, som jag aldrig lärt mig spela ... trots att den är relativt lätt; Pearl Jam:s Don't Gimme No Lip.

Några slag på strängarna.

Några slag till.

Sen repetition av den riffen,

Över till refrängen.

Avsluta med en ordentlig rivning i vibraspaken.

Perfekt. Så gott som. På första gången. Sen rockade jag loss resten av kvällen med den sången som huvudnummer. Om och om och om igen... "Don't gimme no lip, you've gotta face this shit". Stone Gossards ord skrek i mitt huvud. Som tur kunde jag hålla det där inne - annars hade inte grannarna varit värst nöjda.

Jag rockar! Don't gimme no lip!