Lyrik 002: I Will See You Again

Den första inspelade sången, men sista spåret på uppkommande skivan för Called Wonderul.

I Will See You Again
Sunrise breaks my shut eyes,
an early thought comes to mind,
I will not stray, my mind will stay,
I will see you again.

Out on the porch I will divorce,
all these sorrows keepin' me down,
I'll find the time, make you mine,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

At home I'm all alone,
and that's not where I want to be,
where ever you are, shines my star,
I will see you again.

Every waking moment of my day,
you take my breath away,
I won't start to live again,
not if I can't see you again.

A hundred miles just for a smile,
because nothing can keep me away,
you awaken me, you set me free,
I will see you again.
You awaken me, set me free,
I will see you again.

Inspelningarna har börjat

Nu är sommaren här, vilket innebär att vänner har kommit en närmare ... geografiskt alltså. Veckoslutet var firande. Daniel kom och hälsade på över veckoslutet medan Nasse och broder Mosse kom för lördag och söndag. Lördagen var vindrickarafton som avslutades med Eurovision Song Contest som var lika underhållande som alltid - vilket inte betyder att det var bra på nåt sätt, men man satt och hånskrattade hela vägen genom - lika klasslöst som alltid alltså.

På söndagen påbörjade sedan Daniel och jag sommarens arbete, dvs. att spela in en skiva med bandet (som visserligen endast är han och jag). Jag hade skaffat åt mig en hel del väldigt proffsiga program för att göra det mesta med, men efter lite tester så visade sig gratisvaran Audacity var det helt bästa för allting, förrutom att göra trumkomppen vilket ett tidigare beprovat software lyckades med ypperligt.

Det största problemet visade sig vara faktumet att vi inte övar tillsammans väldigt ofta, mest pga. just den geografiska distansen mellan oss. T.o.m. våra äldre sånger behövdes repeteras en hel del.
Dock började vi med en ny produktion som jag komponerade för nån vecka sedan; Walk on Me. Vi hamnade dock pausa den inspelningen halvvägs genom när det visade sig höra till en av de svårare sångerna att spela in, trots att den inte är värst komplicerad.

Så hela eftermiddagen och kvällen gick åt att sist och slutligen spela in sången I Will See You Again, som ironiskt nog är den avslutande sången på den blivande skivan. Det blev akustisk gitarr och piano för Daniel och ukulele för mig, med oss båda som sångare ... jovars, en duett är lovad.
Ännu är den inte helt klar - den måste finslipas en del och speciellt sången måste synkroniseras bättre. Det är nåt som blir smärtsamt kristallklart när man bandar in - duetter är väldigt svåra att banda in, speciellt med otränade sångare som Daniel och jag.

Den viktigaste ingrediensen fanns iaf. där genom hela inspelningen; vi hade förbaskat roligt. Det var dessutom otroligt skönt att få många år av övande och skrivande och komponerande att fasta nånstans, så att man kan lyssna på det i efterskott. Hoppeligen hinner vi faktiskt få hela skivan inspelad nu under sommaren så att vi kunde "publicera" den under hösten sedan.

I Will See You Again blev dessutom (förrutom själva sången) en ypperlig slutsång när vi lämnade kvar början där Daniel spelade nåt ackord fel och sedan tyst sjöng, med rätt melodi "and here we go again". Slutet av sången, efter att spelandet är slut, är dessutom fylld med olika varianter av utrop på engelska uttrycket "cut!".

Nu när det visade sig vara någolunda lätt att spela in sångerna och det enda som behövs är en laptop och en mic (exklusive intrumenten såklart) så får man se om även bandet Lynch klarar av att spela in nåt under kommande tider.

Här kommer, i ett annat inlägg, texten till den första inspelade, nästan färdiga, Called Wonderful-låten från den utkommande skivan.

Barskåpet 002: Appleton Estate Extra, 12 yrs (rom)

Appleton Estate
Extra, 12 yrs
(Jamaika)
43%

Kanske man borde lämna den här till senare, men jag är så ivrig på att berätta om denna upplevelse. Måttstocken för alla andra rommer kan dras från det här och det som är bättre än detta är redan så gudomligt att djävulen ger upp hoppet.

Appleton Estates rommer har blivit prisbelönta om och om igen, en efter en. Och då har de inte ett värst stort sortiment - de sattsar på sina sju olika sorter.

Färgen är utomordentlig i Appleton Estates Extra 12yrs. med en rik bärnstens färg som tonar av lite i rött. Man fylls av glädje redan av att beundra den vackra naturen av denna rom.

Sedan kommer man till de läckra aromerna som sakta dansar ut ur aromkupan och in i näsan. Det är väldigt fylligt och väl balanserat hela vägen genom. Inte alls för sött, men ändå doftar det lite choklad (tänk er gammaldags romchokladkarameller med praliner på) i blandning med äppel och päron. Brännande, som är oundvikligt vid 43% alk., är väldigt dov och smyger förbi helt vid slutet. Aromerna stannar inte heller i näsan utan kryper sig enda ner till munnen - det är som att man kunde dricka det med näsan, men det är högst antaligen väldigt oaccepltabelt.

Okej, om allt hittills har varit så perfekt, så då måste det ju börja brista någonstans. Så man tar sig en smutta och låter det sakta rulla runt i munnen och ligga på tungan en stund. Det känns som sammet för munnen. Väldigt fyllig och stark (inte alk.stark utan smakstark) arom fyller munnen på ett mättande sätt. Hela smakupplevelsen håller sig balanserad hela vägen genom och brister inte ens på slutspurten ner för halsen. Visst bränner det lite, så där som det skall göra när det talas om starkare produkter, men det är väldigt mildt och helt i slutet av gången. Smaken är inte heller alls så söt som de flesta andra rommer, utan blandningen med alla de andra aromerna har tonat ner sötheten till den grad att det är en del av smakupplevelsen - inte hela. Detta är en tungviktare, en Muhammed Ali av rom. Detta är ingen lätt slurk som man tar med kvällsthét, utan nåt man sitter och njuter av.

Ingen frågan om saken, detta är 9½ på skolbetygsskalan, med den där ½-vitsordet i reserv ifall det på nåt sätt skulle hittas nåt bättre. Om någon finner före mig, så meddela gärna. Annars rekommenderar jag att alla som har ens litet intresse för rom skall prova denna kunglighet. Vill t.o.m. minnas att priset för tillfället ligger på 30€ för en flaska, så det är inte ens världens dyraste.

Den rommen som kan vara den mer gudomliga som ger djävulen själv samvetskval är 12-åringens massiva storebror 18-åringen. Tyvärr har jag själv inte haft tillfälle att prova den än, men hoppeligen snart.

Vinkällaren 004: Black Tower Rivaner 2007

Black Tower
Rivaner 2006
Kendermann, QbA Rheinhessen
9,5%
7,59 €

Första vitvinet här i Vinkällaren.

Jag måste medge att jag här varit aningen ytlig igen. Detta hör till en av de där vinerna som införskaffades tack vare sin stiliga flaska och etikett. Visst är den snygg..?

I vilket fall som helst. På onsdagskvällen så kändes det som om ett friskt vitvin skulle ha vara på sin plats, så vi korkade den syntetiska korken på flaskan. Jo visst, det att jag talat om kompositkork är visst aningen felaktigt, så jag ber om ursäkt för det.

Så, då börjar vi. Doften är aningen förbryllande. Jag fick kolla flaskan några gånger extra för säkerhetens skull efter att ha doftat på vinet, för det har en väldigt stark doft av en blandning av päroncider (typ Golden Cap) och mjöd. Rätt så fruktigt och fyllande, kanske t.o.m. lite för framtryckande, efterssom det ger en känsla av att det inte är vin man dricker, utan cider eller mjöd.
Men detta är inte så farligt, det är inget större fel på äppelcider och mjöd i mindre mängder. Det väcks dock en rädsla att detta vin skulle vara allt för vin.

Smaken är faktiskt inte allt för söt. Visst är det ett sött vin, men sötheten är så undertonig att den inte tränger fram. Vinet är fruktigt och ger en bismak av honung. För att vara ett halvsött vin så är det faktiskt rätt så bra. Själv tycker jag normalt mer om halvtorra-torra vitviner, men detta smakar bra även för mig.

Själv skulle jag inte servera detta vin till någon mat men som sällskapsvin eller framför TV:n på kvällen passar det ypperligt. Jag kunde inte tro det själv från början, men detta vin är nog värt 7½-8, och med tanke för priset så skall jag nog ge Black Tower en 8- på skolbetygsskalan.

Ekonomin cyklar hellre

Visst finns det utgifter här i livet, det kan ingen vuxen ha undgått från att märka ... och visst sätter vi i-landsbor väldigt mycket pengar på saker som egentligen är väldigt onödiga och så. Men sen finns det vissa saker som börjar kännas som om det inte finns någon logisk tankegång bakom hur saker är planerade.

Visst är bilen en form av lyx. Nåt som kanske inte är livsviktigt i sig, men när vårt kära lands infrastruktur är uppbyggd på att en stor del av befolkningen måste använda sig av personliga transportmedel (läs: bil) för att ta sig till jobbet, eller i många fall ens matbutiken, så känns det ganska dumt för att man måste lägga ut miljoner (nej, jag är inte alls ironiskt nu... och inte överdriver jag heller) på att kunna få ha sin jävla bil.

Efter flytten har jag kunnat börja gå till butiken, vilket jag faktiskt gör, men det kunde jag inte tidigare. Dock är det absolut omöjligt för mig att ta mig till jobbet utan bil, eller till sommarstugan, eller till svärmor, eller nåt liknande. Jag tycker om min bil dessutom, att köra bil hör till mina favoritsysslor, men jag vet en som hatar min bil - mitt bankkonto.

Inte nog med att jag betalar över ett par hundra Euron i månaden som avbetalning på bilen. Utöver det skall ännu bilskatten betalas, jag tvingas ha högsta möjliga försäkringen eftersom bilen tillhör banken och inte mig och jag måste tanka bensin i bilen vid dessa skyhöga priser (i en artikel i finländska kvällstidningen Ilta-Sanomat så har någon analytiker varna för att det blir 1,70€/liter under sommaren!!!). Men ännu utöver allt detta så måste jag betala nästen 70 f***ing Euro för att besikta min bil!

Ta inte detta fel - besiktningen är en bra sak. Hellre betalar jag lite än att bilen krasar ihop på motorvägen och jag råkar ta livet av tiotals människor (en räcker nog för den delen), men 70 g** d*** Euro för att sitta och vänta på en besiktning i 45 minuter som sedan tar 10 minuter och så får jag höra precis det jag visste från början. Är det nu riktigt smart?

Nåja, jag kom genom... men samma skräp är det nästa år igen...

Sådärja, nu har man fått ånga av sig lite.

Barskåpet 001: Havana Club Añejo 7 Años (rom)

Havana Club
Añejo 7 Años
40%

En sjuårig gyllenrom från hemtrakterna; Kuba. Mor min känner till min passion för rom och när hon var med styvfadern på kryssning så hämtade hon en flaska Havana Club Añejo 7 Años åt Linda och mig.
Trots att vi redan har två andra olika romflaskor öppnade i barskåpet så bestämde jag mig för att jag ville provsmaka denna honung bland bina.

Denna gyllenrom är alltså lagrad i sju år på så sätt som rommer bör, men tyvärr så var detta exemplar i plastflaska. Havana Club säljs nog normalt i snygga och stilrena glasflaskor (som den på bilden), men av någon anledning så har en del av exportflaskorna blivit plast. Färgen är aningen ljusare än standarden hos gyllenrom vilket överraskade mig till först, för kubanska gyllenrommer hör normalt till de lite mörkare typerna.

En bekant över nätet har skolat upp mig i hur man skall dricka rom; ljus rom endast i blandningar, gyllenrom antingen från aromkupa eller whiskeyglas, mörkrom från whiskeyglas eller trämugg och årgångsrom alltid från aromkupa.
Så jag hällde upp en portion i en aromkupa (även kallad cognacsglas), virvlade runt lite för att insidan av glaset skulle få en tunn romhinna samt så att aromerna skulle sprida sig överallt i kupan. Gyllenfärgen blir ännu ljusare när man häller upp det, eftersom det är en så liten mängd i taget att ljuset tränger genom som en slägga genom papper. Sedan var det dags för att dofta på gudomligheten...

Doften är väldigt mjuk och len, kanske aningen för mjuk för att vara en rom, detta går nästan över gränsen till cognac. Men ändå så känner man vissa destinkta romaromer i drycken. Inga spritångor som man lätt kan känna i de billigare eller väldigt mörka rommerna. Den doftar medelsött med honungstoning, men helt mot slutet kryper det fram ett litet stickande vilket dock är nåt som hör till - vi skall minnas att det är frågan om 40%:ig alkoholdryck.

Hur smakar Havana Club Añejo 7 Años? Den är väldigt mild och försiktig i sin förtoning, aningen len. På nåt sätt känns den lite för vattnig och den det fattas lite substans i konsistensen.
Nu låter det där ju rätt så illa, men detta är sist och slutligen en riktigt bra rom. Jag är lite mer kritisk till den eftersom det är frågan om en lite dyrare årgångsrom, så då är det lite mera krav på vad som skall finnas där. Rommen är visst fyllig, men den blir lite och halta på vattnigheten, för den är inte så fyllig som den skulle kunna vara. I min smak är den aningen försiktig med sina aromer och kunde träda fram mycket starkare. Definitivt inte en av mina favoritrommer, men inte kan man undgå faktumet att detta är en riktigt bra rom.
Man måste ju dessutom minnas att försiktigheten och vattnigheten är nåt som de strävat efter, kanske nåt som de som inte dricker lika mycket rom som jag anser att skall vara där.

Så trots att Havana Club:en inte kanske fyller alla mått, så är detta sist och slutligen en riktigt bra gyllenrom och värd en solid 8:a på skolbetygsskalan. Riktigt delikat!

Vinkällaren 003: Crocodile Rock Cabernet Merlot 2006

Crocodile Rock
Cabernet Merlot 2006
Vitners Australia
13,5%
6,55 €

Även detta rödvin dracks vid Eftersvetts sammakommst 9.5.2008 ute i de mörkaste Sjundeå skogarna.
Trots att jag inte vet hemskt mycket om vin, speciellt inte om allt annat som hör till så som dekantering, korkar etc. så är ett litet minus faktumet att det är metallskruvkapsyl på flaskan. Det är nåt med känslan att dra ut korken (eller kompositkorken) ur flaskan som ger en god början till ett gott vin. Det känns aningen konstigt, och kanske lite billigt, att skruva upp en metallskruvkapsyl.

Efter att ha sett en handfull avsnitt av video podcasten Wine Library TV så har jag lärt mig att s.k. "New World"-viner (dvs. att det inte är från "gamla världen" - Europa, men oftast från USA eller Australien) är mer fruktiga och kanske mer excentriska och experimentella än Europeiska gammaldagsviner. Direkt berättar doften av Crocodile Rock att detta är frågan om en fruktbomb med en tyngdpunkt på jordgubb. Fruktigheten är t.o.m. så stark i aromen att den blir aningen stickande - detta kan också bero på att det är ett lite billigare rödvin med en aningen högre alkoholhalt än de tidigare. Det är dock inte nåt större fel på aromen om det inte stör att den är rätt så söt och fruktig.

Vinet smakar även som en söt och frisk fruktbomb som exploderar i munnnen. Det kanske inte exploderar som i Hiroshima, men små fyrverkeriet av jordgubb och andra bär. Crocodile Rock är aningen vattnig, eller tunn, men på ett bra sätt. Ett sånt här fruktigt vin kanske inte passar som en tungviktsboxare, utan skall mera flyta på ytan av tungan.

För mig känns detta som ett sommarvin. Jag fick t.o.m. en bild i huvudet av att sitta på sommarstugan någon varm sommarkväll och dricka detta vin i gott sällskap. Dessutom anar jag att detta skulle passa bra som ett efterrättsvin, kanske med en god och somrig bärkräm. Men detta är bara mina råddiga spekulationer.

I vilket fall som helst. Ett rätt förmånligt rödvin för kvaliteten och som passar bra, tror jag, som sällskapsvin eller efterrättsvin, helst under sommaren. Jag tror jag vågar stämpla detta som en 7½ på en skolbetygsskala.

Väldigt annorlunda än de två tidigare vinerna - tunnare, fruktigare och friskare.

"Juha on barbaari"

Det finska komediprogrammet Ketonen & Myllyrinne gjorde en bra sketch (en av de få bra faktiskt) där en flicka presenterar sin pojkvän (om jag minns rätt) till sina föräldrar, vid en middag, med orden "Juha on barbaari" (Juha är barbar) varefter karln gräver in sig i en stor stek.
I dagens värld finns det så förbaskat mycket olika sorters människor, speciellt när det kommer till dieter och politiska inriktningar när det gäller mat. Vi har vegetarianer, veganer, laktosintolleranta, allergiker för det ena och det andra osv. och det är sällsynt att hitta någon som på efterfrågan om vad de inte äter säger; "Va? Jag äter allt, tycker mycket om små barn.".

Emellanåt funderar man också över hur mänskligheten har överlevt ifall detta är helt normalt och nåt som hör till den mänskliga kulturen. Inte kan väl medeltidens fattiga bönder ha suttit med armarna i kors över bröstet och sagt att de endast äter kokta grönsaker and that's it? Eller hur skulle vår genetiska kodning se ut i dagens läge efter evolutionen om laktosintoleranta skulle ha funnits i tusentals år?
Nu är jag själv ju inget helgon. Det finns några få saker jag absolut inte äter och en del som jag helst inte äter. Kål, strömming och kokta morötter är nog något som jag allt som oftast lämnar efter mig, men de två sista kan jag klämma i mig om det riktigt är ett måste (på fin middag eller så). Kålen kan jag dock inte ens vrida i mig för den befinner sig på talriken i mindre graciöst format efter en liten stund.

Så vad är jag då? Karnivor? Men jag äter ju annat än kött också... Svaret slog mig när jag skulle äta lunch idag på jobbet. Igår hade vi lagat hönslår till middag och då tillrädde vi tillräckligt för att det skulle räcka åt mig till lunch idag. Och höns i sin naturligt tillrädda form är svårt att äta.

Min mor har uppfostrat mig väl när det kommer till matetikett, om vi bortser från att jag äter som en vänsterhänt trots att jag är högerhänt. Jag klarar av att sitta på en finare middag och inte klåpa bort mig och har utfört detta flera gånger. Jag drar dock en stark gräns om vad som är nödvändig etikett och vad som är skillnaden på fin middag och hemma middag. Jag vet vilka gafflar och knivar och skedar man skall använda i vilken ordning och vet hur man använder servetten korrekt.
Men när det kommer till höns, speciellt broiler, så är jag van att äta med händerna... inga bestick. Ingenting. Det är endast att ta bra tag med bägge händer och sedan gräva sig in, suga på benen och gnava på köttet, med flott och marinad över hela ansiktet. Och problemet är att jag absolut inte kan äta höna med gaffel och kniv.

Igår hemma så försökte jag börja vara fin och inte schocka min kära sambo med mitt sätt, men halvvägs genom så bad jag om ursäkt, lade ifrån mig besticken och trängde hönslåren i käften.
Idag på jobbet var detta inte riktigt ett alternativ... så jag satt där i goda 25 minuterna och plågades, svettades och förbanna mig över problemen i att äta höna med bestick.
Då kände jag ett behov i mig att stiga upp och klinga i glaset ett par gånger med gaffeln och säga; "Hej, jag heter Jens och jag är barbar.".

Vinkällaren 002: Señorío de los Llanos Gran Reserva

Lite mera vinkällare blir det här rakt på. Var med sambon Linda till broder Mosse ute i de mörka skogarna för att spela lite brädspel á la Eftersvett och då blev det lite vinsmakning på samma gång. Men efterssom vi inte är svinrika så måste vi också svälja vinet (vilket jag annors också gärna gör) samt dricka upp hela flaskan före man öppnade nästa, vilket oundvikligen leder till att man inte kan testa allt för många olika viner på samma kväll. Fyllan tar över vid nåt tillfälle.
Så vi provade två rödviner. Mer om det andra i ett senare inlägg.


Señorío de los Llanos Gran Reserva
Tempranillo 2001
Grupo de Bodegas Vinartis, DO Valdepeñas
12,5%
8,99 €

Det ytliga allra först. Flaskan ser fin ut. Stilren etikett och det ser väldigt "gammaldags-fint-adligt-vin" ut. Doften då..? Själv tycker jag att jag känner en syrlig svartvinbärsarom som sprider sig vid gommen, men enligt Alko så är det fikon. Själv har jag aldrig doftat på ett fikon så jag har svårt att utrycka mig själv, speciellt som jag inte varit så farligt analytisk tidigare när jag doftat på viner. En behaglig arom i vilket fall som helst.

Smaken är fruktig på ett väldigt balanserat sätt. Det är en bakgrunds fruktighet med mild körsbärsarom som flaggskepp. Fruktigheten är dock ganska svag och krypande, nåt jag själv anser är väldigt vanligt i denna prisklass europeiska viner. Den har dock en aningen bitter och lång, utdragen eftersmak helt mot slutet av spektret.
Nu är problemet det att broder Mosse hade öppnat vinet två dagar innan vi drack det och tagit ett glas då och enligt honom så var den där beska slutmaratonen väldigt mycket starkare då - lite som med det första vinet här i vinkällaren. Frågan är då den att måste man ha vinet att andas i ett par dagar innan det blir såhär pass bra? Och skulle vårat Diablo-vin varit bättre om vi låtit det stå några dagar? Detta är frågor jag tyvärr inte kan svara på, men det vin jag drack hade inte en allt för stark bitterhet. Men ni äro varnade.

Som det vin jag drack det så är det en 7½ på skolbetygsskalan. Kanske detta inte heller är nåt som jag skulle lägga till min vinsamling som en av de där vinerna man kan bjuda på då man vill veta vad man häller i sina gäster, men jag tackar nog ja om någon bjuder.

Vinkällaren 001: Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon 2006

Vin har, under mina vuxna år, hört till favoritdryckerna med alkoholprocenter. Vitvin dricker jag gärna, men rödvinerna smakar bättre enligt mina smaklökar. Har alltid tyckt om att smaka på nya viner och har tyckt att man skall respektera goda viner med god vinetikett (notera: god vinetiketter betyder inte överdriven vinetikett). Men passionen för rödviner väcktes när broder Mosse introducerade mig till Wine Library TV (en video podcast på nätet) och dess host Gary Veynerchuk.

Så häng med mig en stund och gör mig lycklig när jag försöker leka vinsmakare. Detta är min åsikt om ett vin som vi drack idag med Linda och Mosse.


Casillero del Diablo
Cabernet Sauvignon 2006
Cibcha y Toro, Chile
12,5%
9,99 €

Kalla mig ytlig, men intresset för att hitta en flask Casillero del Diablo är från reklamvärlden. Det har nämligen gjorts en väldigt långsiktig reklamkampanj för vinet på bl.a. Eurosport och storyn bakom vinet är så intressant att jag ville prova på det.

Vinet är väldigt mörkrött och rätt så tjock. Det doftar som en tjock deg av svartvinbärsblad och körsbär, men inga enskilda aromer tränger sig fram och särskiljer sig på nåt sätt. Det doftar som de mången rödvin man får under 10 €.

Smaken är sedan ett helt annan sak. På tungspettsen känner man en finfin men rätt så gömd söthet av körsbär som är är allt för mild för det som kommer att vänta. Vid baksidan av tungan så bränner det till med ett beskt och bittert sting som täcker över all anmärkning till fruktighet och smak för en lång tid. Beskheten blir på tungan en längre stund.

Som ett vin att endast sällskapsdricka så skulle jag inte rekommendera det. Men till starkare mat; välkryddade grytor, pepparbiffar eller starkare ostar, så kan det hända att maten täcker över det beska i vinet och låter körsbären träda fram lite mera, men det finns (även många i denna prisklass) rödviner som är bra vid båda tillfällen.

På en skolbetygsskala så skulle detta få en 6½. Doften är faktiskt riktigt gemytlig och smaken är okej vid tillfällen då man har nåt att avrunda det med.

Ishockey VM 2008: Ryska förstärkningar och Finlands gurkor

Så börjar VM2008 vara i full fart. Jag missade tyvärr Finlands första match mot Tyskland som slutade 5-1 men såg däremot gårdagens match mot Norrmännen. All ära till Normännen som såg ut att spela den bästa matchen någonsin. Målvakten Pål Grotnes var otrolig mellan de norska stolparna, kanske NHL kallar för honom snart?
Däremot så var den första perioden nästan vidrig att se på, för finländarnas del, efterssom de spelade som gurkor (som min mor brukar säga - det eller alternativt "krattor"). Passningarna gick en meter brevid den spelare som det siktades åt, alla yrade omkring som halshuggna höns och det fanns inget märkbart system i anfallen. Andra och tredje perioden gick sedan mycket bättre med ett, något så när, fungerande lag. Men norrmännen höll ut.
Saku Koivus Montreal Canadiens har fallit ur slutspelen i NHL och har meddelat att han skall ansluta sig till den finska truppen. Goda nyheter - laget behöver helt tydligt en erfaren ledare som Koivu vars specialförmåga är just ledarskapen. Kanske han får laget att spela i formationer och med hakan högt i luften? Den som väntar får se.

Den ryska hockeyn tycks dock bättra hela tiden, vilket är mycket sagt då den varit beundransvärd hittills. Deras tag mot Danmark var helt fantastiska. Det är vacker hockey - som balett men i rinken. Det är organiserat men ändå med mycket fantasi och fina improviseringar. Hur skulle det kunna bättras ännu mer? Jo, förstärkningar är påväg... En av mina favoritbackar genom tiderna har meddelat att han har hoppat på flyget och skall ansluta sig till det Ryska landslaget. En back som kan tackla hårt och rent, skjuta hårt och exakt samt skrinna som en skönskrinnare trots sin storlek - Andrei Markov. Markov blev ledig i samma stund som finländska Koivu, alltså när Canadiens föll ur slutspelet. Han kommer att ge försvaret ännu en till grundpelare.
Och sen till det ännu viktigare, då det kommer till det ryska laget. Som jag skrev i förra inlägget om ishockey VM så skadades målvakten Alexei Eremenko under matchen mot Tjeckien. Eremenko hade spelat som en demigud under början av turneringen och det var väldigt synd att man inte fick se mer av honom. Han är iaf för mig rätt så okänd. Men nu är den bästa av de bästa ryska målvakterna - ryska ishockeyns idol nummer ett mellan stolparna. Den nästan legendariska Nevgeni Nabokov.

Många har spekulerat att Ryssland kommer att åka hem från Kanada med guldet i fickan och så ser det ut mer och mer hela tiden - så länge de lyckas hålla nerverna i styr och Nabokov inte helt slutkörd efter sin långa NHL sessong. Det blir spännande att se...

Raja 1918 - var går moralens gränser?

Är moral nåt som föds vid övertrampningen av en viss välfärdsgräns? Kan man försvara morallöshet med att en situation kräver att man tillfälligt släpper allt grepp om moralens varma och trygga händer? Vad är moral egentligen överhuvudtaget?

Detta är några av huvudpunkterna och mina största frågor efter att ha sett den finländska filmen Raja 1918 (Gränsen 1918) som är regisserad av Lauri Törhönen och utgiven 2007.
Storyn i all sin korthet: Kapten (senare befodrad till överste) Carl von Munck blir skickad till gränsen mot nyfödda Sovjet för att förstärka de finländska gränsena och se till att finländarna är på rätt sida om gränsen och alla andra på andra sidan. Det blodiga inbördeskriget har just tagit slut och det största problemet är de bittra "röda" som just förlorat kriget.

Det som är självklart är att gränser på yngre nationer, som Finland, är ritade av politiker, inte moder jord själv, och dessa politiker tittar på en mycket liten karta och ser inte hur gränsen fungerar i praktiken. På gränsstationen har en by blivit uppdelad i två och det är svårförståt för byborna som vandrat fritt överallt i hundratals år att de inte mera är välkomna till andra sidan bron. Till känslan som post-andra-världskrigets-Berlin på nåt sätt.
Filmen tar upp en hel del om detta dilemma, men efterssom dessa problem på nåt sätt känns så självklara och, ursäkta uttrycket, vanliga så känns det inte så viktigt. Det är klart att det är nåt som borde funderas över, men så länge det finns politiker, gränser och krig så kommer det att finnas idiotiska gränser som delar allt annat än naturligt och som skadar den lokala befolkningen.

Det är moralen som kommer upp så starkt i filmen. Det är påminnelsen om att Finland är en väldigt ung nation och att vi inte skall se fördömmande på de yngre länderna som har svårt, för vi har så mycket baggage i bakluckan att vi måste se oss i spegeln och vara ärliga först.
Det kommer förskräckligt klart fram i filmen att, trots att inbördeskriget var över, så var behandlingen av de "röda" avskyvärd. Människor som kunde anas att vara av socialistisk bakgrund avrättades kallblodigt och utan frågor. Testen för om en person var finländare eller ryss var ifall de kunde säga det finska ordet "kyllä" (jo) och Finland deporterade judar. Judar och socialister var sjukdomar som kunde smitta vem som helst och måste botas med bly ... mycket bly.

Är det försvarligt att det "moraliskt starka välfärdsstaten Finland" uppförde sig såhär och lever med det med ett gott samvete? Är det förståeligt att ett folk beter sig såhär i en situation som anses kräva det?
Det sägs ju att man inte förstår en situation om man inte lever i den - och då är det väl också så att man inte förstår en annan situation än den man är i.
Stora frågor för en så liten person som jag. Men jag rekommenderar väldigt starkt filmen för den som vågar se den - den är nämligen inte för de som lätt börjar må illa. Väldigt fin film med ett starkt meddelande.

Låtom oss inte dömma andra när vi inte har fallit långt från det trädet själv

Till läsarna

Idag (6.5.2008) har Blogspot-sidan haft små problem och därför har deras servers kraschat flera gånger och bloggen har varit svår att få upp största delen av dag. På egna vägnar så ber jag om ursäkt för problemen och jag har fått löfte av kundtjänsten hos Google (som äger Blogspot och Blogger) att saken snart blir bättre - datorer är alltid datorer.

Dessutom kanske någon har märkt och funderat över de varierande radavstånden i mina inlägg. Detta är ett problem som uppkommer för att jag har bloggen via en sådan här sorts distributör. Jag har väldigt få möjligheter att gå genom HTML-koden själv och har inte hittat en egen lösning på problemet. Det handlar nämligen om att sidan automatiska HTML-kodning ibland råddar till sig av sig själv. Jag har som standard 1.5 radavstånd men ibland råddar alltså kodningen till sig så att den gör vissa stycken med 1.0 radavstånd.
Jag har gjort en felanmälan även här till Googles kundtjänst och de har lovat kolla upp saken så snabbt de hinner, men med tanke på hur många bloggar de skall sköta om (och annat de har att göra) så kan det ta en stund före de hinner med det. Hoppas ni orkar hänga med.

Bad Dancing Kock

...ta rubriken hur ni vill. Egentligen är uttrycket i plural och sista ordet skriva med ett C i början, inte ett K, men jag antog att personalen på Blogspot inte skulle vara hemskt övertygade av rubriken, efterssom de högsta antagligen (amerikaner som de säkert är) förstår ett ord av inlägget.

Jo, uttrycket (B.D.K. i all korthet) kommer från en av brädspelsklubben Eftersvetts sammankomster. Dessa sammankomster brukar ofta leda till att nån/några nya uttryck blir myntade, så som "Now I know Kung Fu", "Ride m' Croikey" och "...mera skatter! Det tycker folket om!" - många av vilka är helt oförståeliga och totalt poänglösa ifall man inte varit på plats och förstår kontexten - insidejokes helt enkelt. BDC är i vilket fall som helst jag och min bror som skulle laga middag, under en av sammankomsterna, till musiken av Black Eyed Peas. Självklart började höftena vicka etc. men inte så farligt graciöst efterssom varken jag eller broder Mosse är värst bra på det där dansande. Från det kom alltså uttrycket BDC (dåligt dansande kockar). Tyvärr så hörde en del av församlingen (inget personligt. Jan, jag berättar inte att det var du) lite fel och trodde det hette B.T.C. (tasting istället för dancing) men jag vill här och nu (och tidigare på X3M:s community) officiellt meddela att smak har inget med saken att göra (kockarna alltså, inte självaste maten).

I vilket fall som helst - någon dag skulle det vara bra att komma till poängen och försöka minska på antalet parenteser, så vi kan ju försöka med det nu genast.
Jag tycker om att kocka (igen en parentes - hädanefter önskar jag att ni inte tänker på ordet som börjar på bokstaven C, utan jag menar faktiskt riktigt hederlig gammaldags matlagning) och jag tycker om att mixtra till det lite i köket - experimentera lite och prova mig fram till nya maträtter. Då skulle de ju vara helt bra att skriva recept på det man gör, så ifall man skulle råka göra nåt bra så skulle man minnas vad man gjort. Jag är dock inte värst bra på att skriva recept, så de ser lite annorlunda ut. Jag tänkte nu demonstrera för er ett av mina nyaste recept och jag vill på förhand varna att ni inte skall använda er av mitt recept för, trots att maten blev god, så har jag ingen aning om proportionerna så tänk efter före ni gör...

Det första receptet är från den svenska receptsajten som enkelt och simpelt kallas recept.org.


Chili con carne
4 Portioner

2 cn Naturella vita bönor; -avrunnen vikt för 2 burkar -är ca 265 g
320 g Nötfärs
4 tsk Flytande margarin
2 Gul lök; hackade
1 Grön paprika
1 Röd paprika
1 Vitlöksklyfta; ev det dubbla
400 g Hela tomater på burk
1 Buljongtärning
2 msk Soja
1 ml Lagerblad
1/2 tsk Kumminfrön; stötta eller -krossade
1 tsk Oregano
1 tsk Chilipulver; ev något mer

Fräs den hackade löken i matfettet. Lägg i den urkärnade grovt skurna paprikan. Fräs alltsammans några minuter. Höj värmen och lägg i köttfärsen. Mosa sönder den med en trägaffel och fräs under omrörning. Tillsätt tomaterna, grovt skurna, och den finhackade eller pressade vitlöken. Smula i buljongtärniningen och rör i soja. Lägg i lagerbladet och blanda i kryddorna. Låt allt koka under lock på svag värme ca 30 minuter. Lägg i de avrunna bönorna och låt dem koka med i ca 5 minuter eller tills de blir riktigt varma. Servera grytan het.


Sådär ja. Så där ser ett rätt så proffsigt recept ut. Nu skall vi ta en titt på mitt recept... heh...

Chili con caren á la Smeagol
väldigt mycket

-1kg malet nötkött
-tillräckligt äggnudlar
-1 burk bruna bönor (big one)
-1 burk skivade champinioner (big one)
-nån lök
-några påsar Hemape (herne-maissi-paprika sekoitus a.k.a. djupfryst ärt-majs-paprika blanding)
-1 paket knackkorv
-skivade jalapeños
-1 burk vitlökstomatsås
-1 burk chilitomatsås
-kryddor: jalapeñofrön, Chili Explosion-kryddmix, salt, peppar, cayannepeppar, paprikakrydda, tabasco, Worchestershiresås, vitlöks olivolja, oregano

Koka först nudlarna och lägg åt sidan. Bryn kötet, hackade löken och skivade knackkorvarna och släng i en kastrull som är på lagom värme. Medan ingredienserna bryns skall de kryddas väl med C.E.-kryddmix, salt, peppar och paprikakrydda. Häll över bägge burkarna tomatsås och blanda om. Häll i de skivade champinionerna och bönorna och blanda om. Häll i Hemape-blandningarna och äggnudlarna och bland om. Låt puttra en aning. Lägg i en handfull med skivade jalapeños utan fröna (lägg fröna åt sidan) och blanda om. Lägg till en skvätt Worchestershiresås och ca. tio droppar tabasco och blanda om. Krydda ännu med cayannepeppar, mer paprikakrydda, C.E.-kryddmix och oregano. Avrunda med vitlöks olivolja.
Låt småkoka i 10-15 minuter.
Det viktiga är att grytans smak är på gränsen att vara för stark, men att det ändå inte når över gränsen - då är den perfekt.

Sådärja, vem vill anställa mig som kock? (med K alltså)

Min sambo

Det är små saker som gör en lycklig i livet. Så är det helt enkelt. Visst så behöver man de där grundpelarna som stöder upp alltihopa, men sen är det de där små grejerna som får en på så gott humör - sätter ett leende på läpparna.

Imorgon har vi min mor och styvfar på besök första gången sådär officiellt (de hjälpte nog oss att flytta, men har inte varit här utan verktyg i händerna) och så mindes sambon Linda att hon lovat baka dynamitchokladkex åt Åke. Nu finns det alltså chokladkex som är gjorda på kakao, sen finns det dem med chokladbitar i och sen finns de som t.o.m. kan ha lite choklad i smeten. Men nu talar vi om dynamitchokladkex - det är inte mycket annat än choklad.

Jag låg och vilade en stund på soffan efter jobbet, men när jag sen gick till köket för att se vad Linda höll på mig så höll hon på riva 2½ chokladplatta ... för hand!
Visst skulle det ha funnits lättare och snabbare sätt att göra det på, men hon vill nu göra såhär. Jag måste minnas att förklara åt Åke imorgon att de är gjorda med blod, svett och tårar - och med mycket kärlek och ömhet.
Visst är hon bra, min sambo.

Lyrik 001: No One But You

Jag har skrivit lyrik och poesi största delen av mitt liv och gör så fortsättningsvis. Sedan ungefär åtta år tillbaka så har jag sparat majoriteten av dem och har de arkiverade där hemma. Mestadels är sådant som jag själv anser att är så dåligt att det inte ens duger att bränna upp och man kan väl inte föra det till roskkorgen, för det räknas säkerligen som problemavfall, men emellanåt lyckas t.o.m. lilla jag.

Sedan fyra år tillbaka har jag dessutom spelat i två band, det mindre aktiva och mer progressiva Lynch och det mer aktiva men mindre progressiva Called Wonderful. Idén är att vi skulle, med det andra nämnda, få ett demo inspelat denna sommar, men så har vi visserligen sagt nu i alla dessa år. Grejen varför jag nämner banden nu också är för att det är mestadels mina texter som används till musiken för båda två och därför skriver jag nuförtiden mycket mer lyrik än poesi.

Här är i vilket fall som helst första inlägget till den blogg från mitt försvunna arkiv.


No One But You
In the monestary of the dark ages
you plunge yourself into the night
rocking yourself to sleep everytime
with hands blistered and cut

As people collide in joyus dreams
behind landscapes of gold and green
you sit on your doorstep with the key in hand
and wonder what it all means

...and it's only you

You take the soft touch of the devil
and walk into sulphur clouds
lay down and wait for the awesome goodbye
and scream when you find too much to redeem

The towers that surround your sight
I've been blamed for raising them all
humanity's sick as you are the cure
blasphemy has silenced your call

...and you'll take no more

Without you these touches have no grace at all
we thank thee for your gracious paws
we will burn you at the stakes as that is where you are
in your own mind you are

Yeah I know and I know and I know
Yes I know so much that I know
Yeah I know and I know and I know
That the building crash and earth quakes at dawn
and the fires enlightens the darkest night

...for no one but you

Så länge Sverige inte vinner...

Om det finns en sport som jag måste lägga över alla andra så blir det, för mig ganska självklart, ishockey. Är man finländare så är man. Så då är det ju nu högsäsong när ishockey VM i Kanada har sparkats igång.

Trots att jag är finländare så måste jag medge att när det kommer till ishockey så kommer den inhemska ligan på tredje plats när det gäller mitt intresse inom sporten. Mest intressant finner jag just världsmästerskapen och kamperna i olympiska vinterspelen. På andra plats kommer sedan amerikanska NHL (National Hockey League) där jag följt Detroit Red Wings framfart i närmare tjugo år. Nog följer jag såklart även den finländska ligan, men det är i vråt av ena ögat, mest för att se till att HIFK klarar sig så bra som möjligt och det andra huvudstadslaget, Jokerit, gör motsattsen.

Men när det kommer till världsmästerskapen så är saker inte så självklara. Jag älskar bra ishockey - det är det viktigaste. En väldigt bra match ishockey är bättre än en dålig vinst för hemlandet. Det är ganska klart att Finlands landslag är det viktigaste dock, om vi skall tala om favoritlag, men det är mer p.g.a. av nationalitet än vems hockey jag gillar bäst. Det är ju, trots allt, hemlandets matcher som man har mest känsla i och de som är mest nervknäckande att se på. Ingen finländare med självrespekt kan väl glömma Globen 1995?

Trots att Finland då är ett steg framöver de andra, i min åsyn, så kommer några av favoritlagen snabbt efter. Rysslands landslag är nämligen nåt som jag följer ganska noggrant - jag tycker om rysk ishockey och när deras lag fungerar som det borde så är det den vackraste hockeyn man kan hitta på denna jord. Dessutom innehåller laget en hel del av mina favoritspelare (alla är tyvärr dock inte med i årets lag) så som Andrei Markov, Sergei Fedorov, Ilya Kovalchuk, Alexei Yashi, Pavel Pure etc. Tyvärr har Rysk ishockey samma problem som den finländska, men exponentiellt, nämligen att de har svårt att hålla huvudet kallt och när det går snett så är det ett helt tåg som åker av skenorna.

Det var med skräck som man såg på gårdagens match (Ryssland 5-4 Tjeckien), men den slutade ju väl, förrutom att tjecken Jiri Novotny lyckades skada den ryska första målvakten; Alexander Eremenko (på bilden) som nu är skadad för resten av turneringen.

Tjeckien är annars det lag som kommer på tredje plats för mig. Här skulle man också kunna börja rabbla upp en massa namn på topspelare som man har en stor repekt för, som Radim Vrbata till exempel, men då skulle det kanske bli lite överladdat med ishockeylegender här i inlägget. Målvakten Hnlicka kanske dock behöver nämnas, som har klarat sig rätt så bra i att fylla den levande legenden Haseks skrinskor mellan metallstolparna.

Resten är sedan en stor gråzon. Tidigare hörde även Kanada till de lag som jag tyckte om att följa, men då endast för att min favorit ishockeyspelare genom tiderna var på isen, nämligen Steve "Stevie Y" Yzerman - Detroit Red Wings kapten och lagkämpe i långt över tio år, men efter att han pensionerat sig så finns det inget kvar i det laget som intresserar mig. Småfavoriter blir också alltid det/de mindre hockeyländerna som överraskar, som t.ex. Vitryssland för några år sedan när nästan tog sig till det bittra slutet. Ni minns det året då vitryssarna lärde alla hur man gör mål på Tommi Salo; sikta mot hjälmen!

Det viktigaste till sist. Man önskar sig alltså, så klart, att Finland skulle ta sitt andra VM guld i ishockey i år, men Ryssland eller Tjeckien duger bra som tröstpris. Det viktigaste är dock alltid det att det går sämre för Sverige än för Finland - det är väl målet i livet. Vad skulle grannländer vara utan lite vänligt bråkas hela tiden?

"Apua kalsarikänneihin"

Välkommen till Finland, landet av dålig alkoholkultur!

När jag var yngre så funderade jag ofta över hur det egentligen låg till med den ökända finländska alkoholkulturen. Mest grubblade jag över om den påriktigt är så dålig som ryktet vill berätta. Kunde det vara sant att finländarnas favoritsyssla var att "vetää perskännit" (dricka sig redlöst fulla) och att det dessutom räknades som en merit istället för ett skelett i garderoben? Inte kan väl ett helt lands befolkning vara så starkt fast vid landets kultur att sånt kan räknas som skapligt och helt godkännt?

Sen när man blev äldre så ändrades frågorna helt och hållet. Nu frågan man sig hur det kan komma sig att det är så här? Hur kan det komma sig att det inte bara är social acceptabelt att supa ner sig, spy i ett gatuhörn i kärncentrum av Helsingfors, pissa i nästa och sen ännu stoltsera med det nästa dag ... och ifall man inte minns nåt av hela gårdagskvällen så kan man stoltsera med det? Hur kan nåt ha spåra ut så rejält att det inte bara är mängden sprit man heller i sig, eller styrkan på fyllan, som man "raggar brudar med" utan även hur hemsk baksmälla man överlevt dagen efter?
Stand-up komikern André Wikström hade en bra point när han sade att ifall man i Finland dricker litervis öl i ett sträck så är man ett hjälte, men dricker man ens ett stop vatten så är man en jävla galning!

Före jag kommer till den stora poängen så skall jag kanske förklara mitt förhållande till alkoholdrycker. Jag tycker om dem. Jag dricker av dem. Jag älskar öl, helst lite mörkare och mustigare, som Velkopopovický Kozels mörka och Guinness, men jag dricker gärna även ljusare lagers som Koff och de andra inhemska sorterna. Jag tackar nej till väldigt få öl och alla kan man prova en gång. Jag älskar vin, helst rött, men halvtorra vitviner smakar emellanåt, speciellt med fisk och ljusare kött. Av starkspriterna så är vodka gott att blanda med - rom, whisky och cognac är gott att smutta på, men likörer rör jag helst inte.
Min huvudprincip är att man dricker alkoholdrycker för dryckens smaks skull, inte alkoholens effekt. Visst har jag varit full, redlöst så flera gånger, och att vara berusad är inte nåt jag befrämjar i sig, kanske t.o.m. nåt som är riktigt kul emellanåt, men det är inget jag stoltserar med och definitivt inte om jag varit så okontrollerad att jag druckit för mycket och blivit helt redlös.

Med några få ord; det är inget fel på att vara full. Det är inget fel på att dricka alkoholhaltiga drycker. Emellanåt kan det t.o.m. gå lite väl långt, men då är det inget att stoltsera med. Så länge men dricker för dryckens skull (helt ärligt) så är allt okej.

En av Finlands två större kvällstidningar, Ilta-Sanomat, gjorde inför valborg en lista som innehåller 503 olika alkoholhaltiga drycker. Det är inget fel på det i sig, många gör riktigt fina tabeller och listor som innehåller bl.a. vilka viner som har bästa pris/kvalitet-förhållande, vilka brännvin som kostar mest etc. Men det här är en lite annorlunda lista...
den här listan visar nämligen vilka alkoholhaltiga drycker där alkoholen (%:en) är billigast! På första plats har vi Fink Bräu som är en öl från Lidl. Om man köper den så kostar 1 cl alkohol 0,37€. Jämför det med Sisuviina (ett billigt brännvin) där samma mängd alkohol kostar 0,48€.

Vad kan meningen med en sådan här lista vara om inte den att hjälpa folk supa sig ännu mer redlösa och på ett ännu mer meningslöst sätt. Listan bevisar hur dålig den finländska alkoholkulturen faktiskt är och vad som egentligen är målet med en "kväll på stan". Det har tydligen ingen skillnad hur man når målet så länge man springer för långt.

När förra inlägget handlade om varför vi finländare skrattar åt svenskarna så ger jag nu tillbaka för grannens skull. Tänk att två grannar kan vara såhär annorlunda.

Som en liten sidnot vill jag tillägga att tidningen Ilta-Sanomat har gått med i "Kännissä olet ääliö" (I fyllan är du en idiot)-kampanjen... ganska skrattretande...

Därför skrattar finländare åt svenskarna...

Man skall inte dricka kaffet när man läser genom tidningarnas webnyheter på morgonen - det har bevisats så många gånger, men inte har man lärt sig ännu. Fick nämligen morgonkaffet i fel strup när jag sluddrade igenom tidningen Helsingin Sanomats (än en gång) nyheter.

Tydligen har svenskarna gått och dragit "feministernas" frammarch ett steg för långt igen. Är det faktiskt så att allt är så bra där hos våran västra granne att riksdagen och regeringen har tid med såna här onödiga idioter som bara främjar segregering och frambyggande av gruppbildning? Först ansåg jag att det var småroligt, sedan löjligt, men nu efter lite mer eftertanke så är det nästan skrämmande.

Vad talar jag om? Jo, tydligen så är det nåt väldigt fel och otroligt kränkande av kvinnor med den övergångsskylt som används i Sverige. Nej, den är inte ett dyft annorlunda än den vi har i Finland - den är precis likadan!
Feministerna har tydligen ansett att den är kränkande för att det är en man som går över gatan, medan säkerligen hälften av fotgängarna i verkligheten är kvinnor. Därför skall nu den nya skyltens figur ha kjol på sig!
Vid årskiftet skall skyltarna bytas ut, men det har meddelats att kommunerna får välja att ha båda skyltarna brevid varann på samma övergångsställe ifall de så önskar.
(artikeln här)

Ursäkta om det är lite aggressivt eller om jag sårar någons känslor, men hur förbannat dumma kan svenska folket vara? Jag vet, jag vet - det är inte det svenska folket i sig som har kommit fram till det här, men det måste ju finnas en rörelse (de s.k. feministerna) som pressar fram sådan här avföring och sedan har ju folket röstat in riksdagsledamotena som accepterar. Eller som det heter på engelska; drop your pants and bend over.

Vad är det för jämlikhet om alla skyltar byts ut för att de skall ha en bild av en kvinna på? Har den nuvarande skyltens person (som visserligen kallas "gubbe", men...) en synlig penis som bevisar att det är en man? Går ingen kvinna i Sverige med byxor eller är det bara kjolar som fungerar som optiska synvillor? Är inte den nuvarande skyltens person så asexuell som den bara kan vara, vilket i sin tur är en symbol för jämlikhet? Är det faktiskt värt besväret? Vem vinner på det?

Att strida för jämlikhet är en sak, men dessa s.k. feminister (som per definition faktiskt inte är det) har blivit det de började strida emot; schovinister (fast den feminina motsvarigheten). Inte undra på att högt blodtryck är ett så stort problem i denna delen av världen. Först så har vi en del av befolkningen som får det för att de går omkring och funderar över sådant här och sedan får en annan det för de hamnar leva med den första gruppen av människor.

Sverige - skärp er! Det här är ju urlöjligt.
Tack gode skapare att jag är född i Finland.