Rollercoaster Tycoon: the Vista edition

Nya datorn kom snabbare än väntat, tack till NetAnttila för den goda servicen. Lördagen blev då alltså första dagen som man satt och satte igång datorn ... efter att jag fört sambon till svärmor efter jobbet, så många timmar blev det inte. Så mycket och länge har man hållit på med datorer att man vet om att det tar en stund mellan att man får datorn och att man kan börja använda den. Datorn skall göra sina egna installationer, program (software) skall installeras och sedan skall egenskaper ändras på. Lite extra tid hade jag räknat att det skulle ta efterssom det nu handlade om ett nytt operativssystem, Windows Vista Home Basic 32-bit, eftersom det tar en stund förrän man börjar förstå hur saker fungerar.

Jag var rätt så nöjd med Windows XP, speciellt efter att Service Pack 2:an kom och fixade de sista "små" problemen med operativsystemet, och efter alla fula ord som sagts om det nya så var jag väldigt negativt inställd till denna Windows Vista. Igår på morgonen (vid 7-tiden) hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om hur positivt överraskad jag var av Vista, men några timmar senare var jag väldigt nöjd att jag hade valt att vänta. Vistas fula ansikte visade sig och röt till på ett öronbedövande sätt.
Visst visste jag om att det fanns problem med Vista och äldre software, men det känns ändå hårt när man får felmeddelandet att programmet inte är kompatibelt med det nya "fina" Vista, speciellt som programmet bara behöver vara ett år gammalt. Själv anser jag att det är helt fel infallvinkel från Microsofts del - nytt borde betyda att det fungerar bättre och i det innebär att ännu mer program etc. skall fungera med det nya operativsystemet.

Efter en hel del sökande på diverse nätforum, googlande och mycket hjälp av broder och datormänniska Mosse så kom det fram att mycket skulle bli bättre bara man installerade Vistas Service Pack 1. [liten paus för sidnot] Vista är ännu också väldigt nytt. Hur kan Microsoft tänkt när de ger ut en produkt som måste fixas så här snabbt med en SP1:a redan nu? Och inte bara vilken SP som helst, utan en som är hela 500MB stor och tar halva dagen att ladda ner? [avslutning av sidnot] Nåh, då gällde det ju bara att söka upp SP1:an och ladda ner den, men på MS Windows hemsida där filen fanns att laddas ner så svor Microsoft heligt att så länge man använder sig av Windows Automatic Updates (vilket är förinställt i Vista och som jag använder) så behöver man inte ladda ner SP1:an utan den kommer därifrån och dessutom snabbare eftersom WAU vet exakt vilka delar av SP1:an jag behöver och då finns inget behov av att ladda ner hela filen.

Men ändå fungerade inte allt, trots att cybervärldens munkar heligt svor att SP1:an skulle hjälpa mot installationsproblemen med äldre software. Så jag började söka genom alla förbannade informationssidor på min dator för att konfirmera att SP1:an faktiskt hade kommit via WAU, men inga såna antydningar fanns. Då kom cyberkungen Mosse än en gång till min hjälp och hittade information på hur man kunde kolla saken lätt och då kom nästa vidriga fakta till dagsljus... trots att MS Windows heligt svär att WAU automatiskt laddar ner SP1:an till datorn så hade den inte gjort den ... och då hade jag laddat ner allt som WAU erbjöd ... i många timmar. Så jag svor en god stund och började ladda ner filen från nätet istället (i hela 2½ timmar) och installerade den sedan manuellt.

Efter att jag manuellt installerat SP1:an så hittade sedan WAU en hel hög nya uppdateringar som den erbjöd mig - uppdateringar den inte hittat tidigare. Så dit reste tiden igen en timme frammåt. Den goda nyheten var dock den att det nu var tydligt att Service Pack 1 var installerat och i funktion och nu började även softwaren installeras som tidigare inte fungerat. Wow!
Det som irriterade mig mest med detta kompabilitetsproblem med viss software, efter faktumet att Vista inte före SP1:an godkände dem, var att det inte ens kom ett felmeddelande när man försökte installera programmen, utan de vägrade helt enkelt starta. Det var tack vare internetforumen som jag fick veta vad problemet egentligen var. Utöver det så anser jag det vara skit stil att meddela att WAU bombsäkert laddar ner SP1:an när den de fakto inte gör det, vilket tycks vara ett allmänt problem och inte bara nåt som händer mellan mina öron. Det som ännu kan tilläggas är att MS Windows även är helt bombsäkra på är att om man köper en dator som på efter den första halvan av 2008 så är SP1:an redan färdigt installerat på datorn... frågan är; vad annat är Microsoft helt bombsäkra på?!
Och som svar på den självklara frågan om hur ett operativsystems första Service Pack, som kommer ut bara månader efter att systemet publicerats, kan vara så förbaskat stor som en halv Gigabyte så kan man svara som min kära bror: "They had lots to fix".

Men utöver de överväldigande problemen med SP1:an? Hur är Vista?
I grund och botten så fungerar det helt bra... det som känns som Windows XP och högst antagligen är "taget" därifrån är riktigt bra, men så finns det en hel del små irriterande saker [Är du säker att det finns en hel del små irriterande saker?] [Ja] som bl.a. sättet hur man konfigurerar inställningarna för desktop:en. Jag tycker om att ha allt smått; liten font och små ikoner [Är du säker att du vill ha små ikoner?] [Ja] vilket i XP var lätt att åtgärda, men som i Vista har gjorts "användarvänligt" [Är du säker att Vista är användarvänlig?] [Nej]. I preferenserna kunde man nämligen endast välja mellan "förbaskat stora ikoner" och "jättelika ikoner" ... men igen ... tack vare Mosse så fick jag det ändrat - det är nämligen så att om man håller i "ctrl"-knappen och snurrar på rullaren på musen så ändras ikonernas storlek. Ingen dum idé i och för sig, men varför kan man inte också göra samma sak i preferenserna?
Är Vista så snygg som det sägs? Jo, Vista ser bra ut [Är du säker att Vista ser bra ut?] [Cancel] men till vilket pris? Vektorgrafik med gamma- och 3D-effekter gör det att se fräscht och modernt ut, men på bekostnad av datoreffekt och själv så använder jag hellre en mer effektiv dator utan massor krims krams än ser på en THX-film på en gammal 486:a. Största delen av det som dessutom ser "snyggt" ut är dessutom helt onödigt - speciellt gadgetbalken till höger. Gadgetbalken var en sak som jag först tyckte var aningen intressant. Jag hade bl.a. en en stilig analog klocka, ett almanackblad och en effektmätare uppe. Sedan kom jag på att det ju redan finns en liten digital klocka nere i högra hörnet (där den alltid funnits) och genom att lägga pilen över den så får man dagens datum ... och vad är det för en idé att ha en effektmätare (som visar processorns användning och RAM-minnets status) som äter upp massor effekt? Månne jag inte märker när datorn börjar tröttna på mig. Så jag tog bort hela gadgetbalken [Du har valt att du vill ta bort gadgetbalken] [Fortsätt] [Är du säker att du vill ta bort gadgetbalken] [Ja].

Startmenyn då? Jag använder ännu Vistas meny, men jag tror inte det blir långlivat. Den ser ut som om den borde vara användarvänlig, men de fakto så är det rätt så svårt att hitta nåt men den. Den har en "smart search" funktion men efter att den inte hittat "notepad"-programmet så valde jag att inte använda den mer. Som tur kan man byta tillbaka till den klassiska Windows-menyn. Startmenyn tänker jag dock inte sätta på Vistas sköra nacke - jag tyckte nämligen inte alls om XP:ns egna meny heller, utan använde även där den klassiska menyn.

Och sedan det mest irriterande med Microsoft Windows Vista [Du nämnde att detta är det mest irriterande med Vista] [Fortsätt] [Är du säker att detta är det mesta irriterande med Vista?] [Ja] - nämligen alla dessa förbannade, jävla irriterande, sjukligt dumma frågor! När man dubbelklickar på en ikon på desktop:en (för att ta ett exempel) så meddelar Vista att man just valt att öppna ett program och undrar om man vill fortsätta med det. När jag skulle byta namnet på ikonerna på desktop:en så meddelade Vista åt mig att jag håller på att ändra namnet på ikonerna på desktop:en och undrade om jag faktiskt vill göra det. Fråga: Om jag väljer att ändra namnet på en ikon på desktopen, varför skulle jag inte vilja göra det då?

Kanske jag någon dag blir van med Vista och glömmer glansdagarna av Windows XP, eller sedan kan det ju alltid hända att efter Service Pack 5:an (minns att ladda ner den manuellt från nätet och inte lita på WAU) så börjar Vista bli av samma standard som XP, men för tillfället så ylar min själ efter nåt annat. Det finns stunder då jag är optimist och börjar bli du med Vista, men så kommer det en dum fråga eller en annan bug som Microsoft inte anser att finns. Vista är dessutom i många fall raka motsatsen till vad som ämnats när det gäller användarvänlighet och allt utseende med vektor och gamma-grafik kommer aldrig att fylla de hål som borrats av dessa brister.
Usch, vad jag saknar XP. [Du saknar XP] [Fortsätt] [Är du säker att du saknar XP?] [Ja] [Är du riktigt säker att du saknar XP] [Cancel].

Annars så är förresten datorn väldigt bra...

Hat och Kärlek i Transistorien

Det finns ett bra uttryck på engelska, nämligen "love/hate relationship" (dvs. älska/hata-förhållande) som dessutom kan konverteras till både "love/love relationship" (som ett parförhållande t.ex.) eller sedan "hate/hate relationship" (så där som jag förhåller mig till kålgryta och stekta strömmingar). Men det finns så väldigt mycket i livet som går under kategorin "love/hate". Kanske vi människor (eller är det faktiskt bara jag?) har en grundlig benägenhet till masokism? Vi vill älska allt det vi avskyr, eller? Näe, den teorin håller ju inte - efterssom det ändå finns så mycket viktigt i både hate/hate- samt love/love-kategorierna.

Ifall jag skulle göra en lista över mina top 10 love/hate-grejer i livet så finns det en bombsäker etta på den listan - nämligen datorer. Jag är ingen datanörd, inte i mitt tycke iaf. men jag kan en del om datorer, mer än genomsnittet skulle jag vilja tro. Jag sitter ganska ofta vid datorn och största delen av mitt arbete snurrar runt att sitta vid en dator. Emellanåt tycker jag om att bara sitta och pyssla, t.ex. reda upp datorn, men sen finns det ju allt det där som kommer med datorn; internet, ordbehandlingsprogram och Microsoft Excel som tar upp väldigt mycket av min tid.

Jag älskar (lite överdrivet ordval kanske) att sitta vid datorn och pyssla ... då den fungerar som jag vill ... annars går vi till andra sidan av snedsträcket. Visserligen så anar jag att jag inte är ensam att vara som jag är, jag kanske t.o.m. hör till majoriteten av i-ländernas befolkning, men det finns inget mer frustrerande än att bli urförbannad på nåt som man inte egentligen kan beskylla för att göra nåt fel - den gör precis så som man säger åt den, sen är det ju en annan sak om man vet om vad man sagt åt den.

Nåja ja, till poängen snart före tåget går förbi... för cirkus två år sedan och lite på så köpte jag en Hewlett Packard-laptop dator åt mig och var väldigt nöjd. Riktigt nöjd var jag dock endast i ett par månader tills jag märkte att jag blivit "pissad i linsen" (lurad för att använda ett finare ord). Eller njoo, ingen ljög ju precis om vad jag köpte, mitt beslut var kanske lite förhastat, men poängen är att datorns innehåll var så uråldrat att min vän (vi kan kalla honom Mr.IT) inte trodde på att jag köpt den ny från en större butik. Processorn var nämligen för långsam (0.75 GHz), hårdskivan var skrattretande minimalistisk (30 GB) och RAM-minnet var inte bara litet det också (258 Mb) utan även uråldrat och gammalt.

Problemen började snabbt följa; inte bara spel utan även en hel del program gapskrattade när jag försökte starta dem när de kollade in processorn. Mozilla Firefoxen t.ex. asgarvade alltid i tre-fem minuter innan den märkte att jag faktiskt menade allvar och sedan sist och slutligen, motvilligt, startade upp sig. För detta skall man ju inte bara beskylla processorn - RAM-minnet hade sin beskärda del av det problemet också.
Hårdskivan då? Nå, jag är ingen stor vän av att installera och avinstallera program på min dator, men det blev ganska irriterande att måste göra det varje gång man ville använda ett program. Ganska snabbt köpte jag en extern hårdskiva med en mage på 160 GB som visserligen lättade situationen en hel del - men den skulle alltid vara med, kopplas i, ha sitt eget eluttag och dessutom förlångsammades datorn ännu mer när allting skulle dras via en USB2.0-kabel. En ny hårdskiva skulle ha kostat för mycket och varit för mycket jobb att flytta över allt - så det alternativet gav jag upp rätt så snabbt.
Jag köpte faktiskt 512MB mera RAM efter 1½ år av funderande, men det var inte heller någon lycklig incident, eftersom det snabbt märktes att den uråldrade modellen av RAM som min dator använde var, de fakto, så uråldrad att det kostade som pesten att lägga i mera. "Vanligt" RAM-minne skulle ha kostat ca. 20€/GB medan denna variant var på kilopriset 200€/GB.

Hur som haver, den ena motgången efter den andra och jag blev mer och mer missnöjd. Jag är inte en person som stressar och jag kräver inte heller nåt väldigt snabbt och high-tech, men när det tar över fem minuter att starta webbrowsern (med en överhängande risk att allt kraschar) så gav jag upp. Det stora problemet har alltid varit att jag har "små" fördomar mot Microsofts nya operativsystem Vista men vill man ha en XP-dator i dagens läge så får man "punga ut" långt över 1000€ för det och trots att vi inte har hål i fickorna så äter vi inte heller med silversked. Livet blev surt.

Men...
varför har jag nu skrivit om min gamla HP Pavillion dv5000 i "dåtid" när den ännu finns med i "nutid"? Enkelt svarat; den nya Vista-baserade HP Pavillionen är påväg på posten. Ingen rekordspräckare men med 2.2 GHz processor, 1GB RAM (den nya varianten där jag kan lägga till enda upp till 4GB utan större kostnader), 120 GB hårdskiva (wow... nu kan jag ju t.o.m. börja ha mina foton på datorn) och lite mer smått och gott, så skall den väl duga lite bättre än den gamla. Nu hoppas jag bara att Vista inte är den mardrömmen jag tror det är...
...men den kan väl inte vara en likadan mardröm som min förra dator.

Jag är en allmän risk - håll er borta!

Följande artikel var på första sidan på Hufvudstadsbladets nättidning i går (19.8.2008 12:15):

"Stroke hotar unga rökande kvinnor
Publicerad: 19/08 11:08 › Uppdaterad: 19/08 11:08
Unga och medelålders kvinnor som röker löper mer än dubbelt så hög risk som icke-rökande kvinnor att drabbas av slaganfall, stroke."

Nu tänker jag inte börja försvara rökare för det är inte min point. Trots att jag själv röker så är jag medveten om riskerna och jag vet hur dåligt det är för min hälsa. Jag anser mig dock vara en individ med egen viljestyrka (jaja, glöm bort att jag har en sambo för en stund, tack) och som kan göra någolunda vettiga val om mig själv och mitt liv. Jag anser också att jag har fullständig rätt att förstöra min egen hälsa hur mycket som helst av egen fri vilja - oavsett om man räknar det som moraliskt inkorrekt i.o.m. att min bortgång kanske skulle emotionellt skada de människor som är nära mig. Men trots allt detta så vet jag alltså att tobaksrökning är en fara.

Dock börjar jag bli otroligt trött på att allt detta snack om risker och vad allt som kan leda till något dåligt. I den här kategorin är tobaksrökning en föregångare och flagskeppet för de forskare inom området. Det talas hela tiden om att man skall analysera riskerna för att göra livet så bra och hälsosamt som möjligt och det är just det här som är så svart-vitt och ensidigt som det bara går. Är jag den dummaste människan på jorden för att jag väljer att röka trots att jag vet om riskerna? Kanske någon anser det, men vem tar inte medvetna risker så gott som dagligen utan att beakta konsekvensernas fulla valör? En av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden (om man räknar bort den evigt abstrakta "naturliga döden") är bilolyckor, ändå så kör massvis mera människor bil än det finns rökare. Inte för att jag försöker påstå att människor skall ge upp bilarna för att jag skall sluta röka.

Och hur är det med poliser? Vem fan vill bli polis? Tydligen alla idioter eftersom det är ett yrke med hög riskfaktor som lätt skadar hälsan både fysiskt och psykiskt. Varför håller ingen på att gnälla om det? Igen vill jag poängtera att jag har väldigt stor respekt för poliserna, speciellt här i Finland, och det är otroligt att människor gör det jobbet.
Visst är mina exempel långsökta, absurda och t.o.m. rent ut sagt löjliga, men varför skall vi hålla på så här? Snacka om risker och statistik som inte alls visar nåt bakom kulisserna. Allt det här bygger på forskningar som är så snäva på ett visst område att man glömmer bort alla de andra faktorerna som kommer i spel. Mår jag fysiskt bra av att röka, speciellt mina lungor? Nej, men jag får en psykisk och emotionell kick som får mig att må bättre på andra vis.

Ännu värre än rökning är alla dessa fördärvade forskningarna om mat och drycker där det mesta tydligen är livsfarligt. En dag så får man inte äta en sak och nästa dag är det inte så farligt. Ät inte det ena och ät inte det andra. På den här linjen så drar jag med markeringspenna över precis allt och lägger en liten fotnot med texten "så länge jag känner mig bra så mår jag bra". Speciellt i dagens värld där placebo-effekten är välkänt fungerande i väldigt många fall så tycks vi allt för ofta glömma bort att hjärnan styr det mesta i oss. Sitter vi och stressar som små livrädda kaniner hela tiden så kommer det att gå snett - hur bra diet eller vad fan som helst som vi håller på med. Dör man så dör man och då är livet över och då tänker inte jag ligga på dödsbädden och fundera över varför i fan jag slutade röka när jag tyckte om det så mycket.

Borde vi inte låsa in alla som håller på med extreme-sporter? De är ju en risk för sin egen hälsa?
Borde vi inte låsa in alla soldater och andra inblandade i militären? De är ju en risk för sin egen hälsa och speciellt andras hälsa?

Aj, vi skall ju inte glömma cancern... varifrån var det man inte fick det nu igen..?

"This is just a punk rock song...

...written for the people who can see something's wrong"
Bad Religion: Punk Rock Song (från albumet "the Gray Race" [1996])

Dags att göra nåt som står mig nära hjärtat, men som jag inte gjort här på bloggen än (så mycket i alla fall) - nu ska här snackas musik.

Jag tycker inte om att stämpla varken mig själv eller andra till någon musiksort och jag anser att människor som segregerar sig till en specifik musiktyp borde ta tu**** ur r**** och lyssna på nåt annat emellanåt för det finns så mycket olika sorters musik och jag vägrar tro på att en person kan anse att endast en typs musik är värd att lyssnas på. Problemet med dessa människor är dessutom det att de anser att allt annat är värdelöst skräp och de som lyssnar på det är orsaken till världens alla problem.
Skall jag dock uppge en favoritmusiktyp så blir det motvilligt ett viskade 'punk'. Dock med en lång redovisning på vad punk (i mitt tycke) är i efterhand. De flesta av de band jag lyssnar på är, eller har i sin tid varit, punk eller en subkategori av den musiktypen. Manic Street Preachers, som är mitt absoluta favoritband, började som en punkrockband men har gjort en väldigt vid resa genom musiken under de tjugo år som deras karriär hittills har räckt.

Orsaken till varför jag skriver om detta här och nu är att ett irritationsmoment i mitt dagligt liv än en gång flöt upp till ytan på ett diskussionsforum där musiktypen 'punk' diskutterades. Någon frågade vilka punkband man helst lyssnar på och jag svarade att The Clash och Bad Religion (på bild till höger) är de bästa punkbanden jag vet. Då hoppade ett tiotal personer på mig (virtuellt då alltså) och påstod att jag är dum i huvudet som inte lyssnar på "klassisk punk" som Sex Pistols och istället väljer "neo-punk"band som Bad Religion.
Nu talar vi alltså om människor som, idiotiskt nog, har svurit sig till punkens heliga ande och som anser sig vara allvetande inom området. Och finns det nåt jag hatar (jo - hatar) så är det människor som är bombsäkra på sin sak - så bombsäkra, de fakto, att de vägrar ens kolla upp deras fakta, trots att det är så självklart att de inte har en blekblå aningen om vad de talar om.
Neo-punk är ett uttryck som används för de band som började dyka upp i början av 90-talet, mest i U.S.A., och spelade en väldigt pop-modifierad version av punk och byggde upp den nya vågen av punkmusik som ännu håller i sig i dagens läge, dvs. dessa band som Good Charlotte, Green Day, the Offspring. Problemet i argumentet att Bad Religion skulle vara en till i raden av popmodifierade-neopunk-band är att de började redan i slutet av 1970-talet (jo, Wikipedia säger att började 1980, men deras första EP gavs ut 1979. Men det beror väl på vilken uppställning man räknar med) och kom alltså i pionjärerna i U.S.A. - de som drog vägen för den brittiska invasionen med band som The Clash och Sex Pistols (den senare har jag inte hemskt stor respekt för, btw).

Skitsnack om punk och punkrock hör man dock överallt. De två mest absurda uttalanden jag hört (båda faktiskt av unga tonårspojkar som ju vet allt om världen) är 1) Punkrock skulle aldrig varit nåt utan grungevågen och 2) alla punkare är storfantaster av antingen skateboard- eller surfkulturen efterssom dessa har en direkt kontakt med varann.
Problemen är nämligen att 1) grunge är en subkultur av punken och bröt sig ur i början av 90-talet med band som Nirvana och Pearl Jam var av båda medgav sig vara stora "punkkare" men på eget vis, och 2) hur många har sett t.ex. Greg Graffin (Bad Religion), Joe Strummer (The Clash - på bild till vänster) eller Johnny Rotten (Sex Pistols) antingen använda skateboard eller surffa?!

Nåt annat som ofta sägs är att punkmusiker gör punkmusik för att de inte är värst bra på sina instrument (ofta i antydelse på Sex Pistols som ju såklart är det enda punkbandet genom tiderna) och dessutom inte kan göra nåt annat än sin "jävla punkmusik". Detta argument användes och används fortfarande mycket av anhängare av den progressiva rocken. Under början av 1980-talet var det nämligen öppet krig i musikvärlden mellan två sektioner och detta "krig" delade ungdomarna i tu; antingen var man "punkkare" eller sedan "proge".
Detta argument fäller man dock väldigt snabbt genom att referera till några bandexempel:

1) Bad Religion. Lyssnar man genom hela deras produktion så hittar man hemskt få sånger som låter lika och ännu färre sånger som är värst lätta att spela själv. Deras stil har varierat mycket trots att de alltid hållit sig inom punk-kategorin och dess subkulturer. Om man vill ha ännu mer ur detta exempel så kan man (och skall man) lyssna på sångare/sångskrivare Greg Graffins två soloskivor; American Lesion och Cold as the Clay - de är nämligen otroliga country- och folkskivor.

2) Pearl Jam. Mike McCready (på bild till höger) och Jeff Ament + resten av gänget hör till topmusikerna som oftast räknas upp när nån gör en lista på de "bästa musikerna" inom vissa kategorier. Dessutom är Pearl Jams variation av musikstil ännu mer vidt än Bad Religions och har gjort allt från blues till soul osv.

3) The Clash. Joe Strummer talade alltid om hur han var influerad av raggae och jazz vilket återspeglar sig väldigt starkt i deras musik. Dessutom märker man en ännu vidare repertoar om man lyssnar på Strummers solokarriär och andra band efter the Clash.

Så här för att avrunda ett inlägg som jag inte själv ens är säker på ifall det gör nån klokare, så kan jag fråga mig själv vad jag anser att punk är.
Musikkategorier är väldigt svåra att definiera klart och i den vardagliga världen så finns det väl inget behov för det heller. Jag kan inte precis lägga tummen på vad det är som gör en sång/ett band till 'punk' men några riktlinjer är väl a) politiskt/etiskt/moraliskt kritiserande lyrik, b) en klar takt och klart trumkomp med stark bas som tränger genom allt annat, c) användning av "powerchords" på gitarrerna.
Bad Religions sång "Punk Rock Song" som blev nåt av en hit i mitten av 90-talet är faktiskt ett ganska fint typexempel på en punksång. Även så bl.a. The Clash "London Calling", "White Riot" och "Complete Control".

Vad är punk?
Min sorts musik.

Vi skjuter IKEA till nya världar

Long time, no write ... eller hur det nu sen heter. Så igen tänkte jag samla ihop en hög med tankar till ett längre inlägg. Problemet med skrivande har varit tudelat; för det första så har jag inte haft inspiration att skriva nåt och idétorkan har varit oerhörd. För det andra så har jag faktiskt en stor hög med skriverier som jag skrev ute på torpet under vår 1½ veckas semester med sambon, men dessa texter är skrivna för hand i en bok. Om det finns nåt jag kan avsky mer än nåt annat så är det att skriva av - det är tråkigt, jobbigt och känns allmänt onyttigt. Dessa texter så kommer jag nog att tvinga till skrivning och publicering vid nåt tillfälle, för där finns en del till vinkällaren och sedan lite till en ny serie av skriverier (vilket får hållas som en hemlighet för tillfället).

Senaste tiden, efter semestern, har gått åt till att jobba. Så blir det när man (i princip) är bara två som gör dagsskiften på fulltid och den andra är på semester. Broder Mosse är nu på semester och då har jag mer att göra, men det är väl tusidigt, då han säkert hade samma situation då jag var på semester.
Dessutom så har både min och Lindas arbetslistor varit gjorda av djävulen (ursäkta A. och M.) då ingen ledig dag under fem veckor är ledig för båda. Sånt är livet - det som inte dödar det härdar (eller försöker döda på nytt).

Jag och Mosse har fortsatt med en gammal (?) "hobby" som vi haft. Nåt som inte gör ett dugg för att förbättra vår image utan gräver oss djupare och djupare i nördarnas grav. FPS (First Person Shooter) över LAN med varann, s.k. co-op, är vad som gäller... eller egentligen tFPS (tactical First Person Shooter).
Dvs. vi sitter vid varsin dator, oftast mitt emot varann, och hjälper varann att rädda världen från diverse datoranimerade plågor. Orsaken varför det där "t":t är där framför (tactical) är det att ingendera av oss är hemskt förtjust i datorspel där man bara skall springa och skjuta för gud och fosterland, utan spel där man måste använda taktik och dessutom hjälpa varann.

Under de senaste veckorna har vi införskaffat en liten hög till av dessa spel och bara för att få er mer uttråkade och en ännu större nördstämpel i min panna så kan jag ju nämna att det är; Splinter Cell: Chaos Theory, Joint Operations: Typhoon Rising, Rainbow Six: Lockdown samt Tom Clancy's Ghost Recon. Inte nog med det. Själv införskaffade jag några spel åt mig själv. XIII var en FPS som slog hårt för mig i början och den animerade (fransk/belgisk stil) världen var intressant, sedan ändrade spelets karaktär och jag fick smärre nervsammanbrott så jag måste vila från det spelet lite.
Dessutom blev min NHL-serie uppgraderad. Jag har spelat EA Sports NHL-serie sen de tider då jag var av storleken "brandsläckare" då äldsta broder Mats köpte NHL'95 till sin dator... efter det har jag köpt egna och uppgraderat med jämna mellanrum - men aldrig till det allra nyaste, mest för att jag 1) vägrar betala 60€ för ett datorspel och 2) aldrig har haft en dator som klarar av de allra nyaste spelen. NHL 2004 var mitt förra och det spelade jag i två-tre år tills förra veckan då, för 7€, spelet blev två år föryngrat. NHL 2006 var dessutom väldigt mycket värt de pengarna.

Usch vad jag är en nörd...

Annat då? Jo, det bör nämnas att sambon Linda har öppnat egen blogg; Tant Linda berättar, så ni kan ju besöka den och se vad hon skriver för illa om mig... eller er. Näe, hon är nog snäll för det mesta.

Förra veckan var vi dessutom till inredningens självkrönta paradis, IKEA, och införskaffade de sista bokhyllorna till vårat vardagsrum ... så nu är vi utan Lundia och vårt hem börjar bli ett IKEA-hem. Inget fel på det - i dagens läge här i Finland så är IKEA det mest förmånliga och stiligaste alternativet för oss som inte är mångmiljonärer. Nu är det Grävbeck och Expedit hela vägen.

Fick dessutom en liten present av min lilla sambo här om veckan. Jag tror att jag någongång nämnt min absoluta favoritbok någonsin; Gene Brewers K-PAX. Mosse gav den som en julklapp i svensk upplaga några år sedan och inom det första året så tror jag att jag läste den fyra-fem gånger. Men K-PAX är inte bara en bok, utan en trilogi, så en dag när jag kom hem från jobbet så överräckte Linda en engelsk upplaga av hela trilogin (+ en novell som extramaterial) åt mig. Jag tror att jag inte haft ett lika brett leende på mina läppar på länge.

Cohen romantiserar Strömfors i sökande stund

God morgon folket,

nu är man tillbaka från en och en halv veckas semester ute på torpet. Mycket ingenting blev gjort men några händelser jublade i det sköna lugnet som svep över våra själars vila, bl.a. en resa till Strömfors Bruket och annars bara goda vänner och livsförlängade skratt.

Tyvärr så har de omtalade telefonerna inte ännu hittat sin väg ut till Sjundeås mörka skogar. Jag skrev ett halvsurt meddelande per e-post till butiken i fråga på fredagen innan vi åkte bort och de hade svarat på måndagen, men då var vi ju ute bland träden där internet inte är uppfunnet än - inte i min värld iaf. De ringde till sambon min på onsdagen men GSM-nätet är inte det bästa där heller, så det hördes inte så mycket sak mellan alla brytningar. Det som kom fram var dock att den modell som jag beställt (svart-guld) var slut och skulle först komma till deras lager den 30.7. så de torde väl vara på väg nu.
Väl hemma så läste jag e-posten som de skickat och där kom det fram att det skulle ha funnits möjlighet att byta färgmodell och då funderade jag ifall man borde ha skickat ett svar och ändrat färgen till blå... men så kom jag fram till att jag velat ha den svarta modellen så länge nu att det skulle vara en smärre nedtrappning i humöret ifall jag skulle byta. Så det är väl bara att vänta.

Ute på torpet så bets dessutom Linda av badminton (eller goodminton som det heter där borta) -flugan och det har blivit vår nya motionsgren. När vi kom tillbaka till Sjundeå så började vi förbrilt söka efter badmintonklubbor åt oss i de större närliggande kommunerna och det var inte så lätt som väntat.
Själv har jag spelat badminton sen den dag då jag kunde greppa mina fingrar runt en barnklubba och jag minns att när jag köpte min första egna klubba för ca. tio år sedan så fanns det ett stort sortiment olika märken och kvaliteter även i de mindre butikerna. Det verkar ju som om hobbyn har dalat lite i popularitet då de få butikerna som ens hade badmintonklubbor antingen hade dessa värdelösa 5€:s plastklubborna eller sedan proffsmodellerna som går för över 50€ styck. Men den som söker han letar... och när man letat tillräckligt länge och intensivt så befinner man sig i Lojos Prisma där de hade tre modeller i vår prisklass. Så nu har vi egna klubbor även i Sjundeå och funderar på att bli medlemmar i Sjundeå Badminton Boys and Girls för att ha någonstans att spela sen när mors gräsmatta är täckt med en halv meter snö ... eller redan tidigare då höstvindarna för bollarna till fjärran land.

En liten notis som jag tänkte plocka upp som jag märkte när jag läste Hufvudstadsbladets nättidning på morgonen. Följande inledning till en kulturartikel verkade lite mysko;
"Den eviga romantikern Leonard Cohen, 73 år, kommer till Arenan i Helsingfors den 10 oktober."
Leonard Cohen, som hör till mina favoritartister, har aldrig slagit mig som en väldigt stor och evig romantiker ... mera som en cynisk samhällskritiker som ofta talar om hur mänskligheten vrider kärlek till nåt hemskt och vidrigt.
"Give me crack and anal sex, take the only tree that's left and stuff it up the hole in your culture" (från sången The Future) låter väl inte som värst romantiskt? Detta går precis i linje med faktumet hur fördärvad jag kan känna mig när man hör för femtioelfte gången hur vacker kärlekssång Hallelujah är... dock kan ingen förklara åt mig på vilket sätt det kan klassas som en kärlekssång. Vacker är den, men endast i Cohens original- eller liveversion. Den som påstår att Jeff Buckleys felvridna och äckliga tolkning av den sången är värd nåt kan lika gärna hoppa på ett ben i sjön - Mr.Cohen is the one and the only one.