Hat och Kärlek i Transistorien

Det finns ett bra uttryck på engelska, nämligen "love/hate relationship" (dvs. älska/hata-förhållande) som dessutom kan konverteras till både "love/love relationship" (som ett parförhållande t.ex.) eller sedan "hate/hate relationship" (så där som jag förhåller mig till kålgryta och stekta strömmingar). Men det finns så väldigt mycket i livet som går under kategorin "love/hate". Kanske vi människor (eller är det faktiskt bara jag?) har en grundlig benägenhet till masokism? Vi vill älska allt det vi avskyr, eller? Näe, den teorin håller ju inte - efterssom det ändå finns så mycket viktigt i både hate/hate- samt love/love-kategorierna.

Ifall jag skulle göra en lista över mina top 10 love/hate-grejer i livet så finns det en bombsäker etta på den listan - nämligen datorer. Jag är ingen datanörd, inte i mitt tycke iaf. men jag kan en del om datorer, mer än genomsnittet skulle jag vilja tro. Jag sitter ganska ofta vid datorn och största delen av mitt arbete snurrar runt att sitta vid en dator. Emellanåt tycker jag om att bara sitta och pyssla, t.ex. reda upp datorn, men sen finns det ju allt det där som kommer med datorn; internet, ordbehandlingsprogram och Microsoft Excel som tar upp väldigt mycket av min tid.

Jag älskar (lite överdrivet ordval kanske) att sitta vid datorn och pyssla ... då den fungerar som jag vill ... annars går vi till andra sidan av snedsträcket. Visserligen så anar jag att jag inte är ensam att vara som jag är, jag kanske t.o.m. hör till majoriteten av i-ländernas befolkning, men det finns inget mer frustrerande än att bli urförbannad på nåt som man inte egentligen kan beskylla för att göra nåt fel - den gör precis så som man säger åt den, sen är det ju en annan sak om man vet om vad man sagt åt den.

Nåja ja, till poängen snart före tåget går förbi... för cirkus två år sedan och lite på så köpte jag en Hewlett Packard-laptop dator åt mig och var väldigt nöjd. Riktigt nöjd var jag dock endast i ett par månader tills jag märkte att jag blivit "pissad i linsen" (lurad för att använda ett finare ord). Eller njoo, ingen ljög ju precis om vad jag köpte, mitt beslut var kanske lite förhastat, men poängen är att datorns innehåll var så uråldrat att min vän (vi kan kalla honom Mr.IT) inte trodde på att jag köpt den ny från en större butik. Processorn var nämligen för långsam (0.75 GHz), hårdskivan var skrattretande minimalistisk (30 GB) och RAM-minnet var inte bara litet det också (258 Mb) utan även uråldrat och gammalt.

Problemen började snabbt följa; inte bara spel utan även en hel del program gapskrattade när jag försökte starta dem när de kollade in processorn. Mozilla Firefoxen t.ex. asgarvade alltid i tre-fem minuter innan den märkte att jag faktiskt menade allvar och sedan sist och slutligen, motvilligt, startade upp sig. För detta skall man ju inte bara beskylla processorn - RAM-minnet hade sin beskärda del av det problemet också.
Hårdskivan då? Nå, jag är ingen stor vän av att installera och avinstallera program på min dator, men det blev ganska irriterande att måste göra det varje gång man ville använda ett program. Ganska snabbt köpte jag en extern hårdskiva med en mage på 160 GB som visserligen lättade situationen en hel del - men den skulle alltid vara med, kopplas i, ha sitt eget eluttag och dessutom förlångsammades datorn ännu mer när allting skulle dras via en USB2.0-kabel. En ny hårdskiva skulle ha kostat för mycket och varit för mycket jobb att flytta över allt - så det alternativet gav jag upp rätt så snabbt.
Jag köpte faktiskt 512MB mera RAM efter 1½ år av funderande, men det var inte heller någon lycklig incident, eftersom det snabbt märktes att den uråldrade modellen av RAM som min dator använde var, de fakto, så uråldrad att det kostade som pesten att lägga i mera. "Vanligt" RAM-minne skulle ha kostat ca. 20€/GB medan denna variant var på kilopriset 200€/GB.

Hur som haver, den ena motgången efter den andra och jag blev mer och mer missnöjd. Jag är inte en person som stressar och jag kräver inte heller nåt väldigt snabbt och high-tech, men när det tar över fem minuter att starta webbrowsern (med en överhängande risk att allt kraschar) så gav jag upp. Det stora problemet har alltid varit att jag har "små" fördomar mot Microsofts nya operativsystem Vista men vill man ha en XP-dator i dagens läge så får man "punga ut" långt över 1000€ för det och trots att vi inte har hål i fickorna så äter vi inte heller med silversked. Livet blev surt.

Men...
varför har jag nu skrivit om min gamla HP Pavillion dv5000 i "dåtid" när den ännu finns med i "nutid"? Enkelt svarat; den nya Vista-baserade HP Pavillionen är påväg på posten. Ingen rekordspräckare men med 2.2 GHz processor, 1GB RAM (den nya varianten där jag kan lägga till enda upp till 4GB utan större kostnader), 120 GB hårdskiva (wow... nu kan jag ju t.o.m. börja ha mina foton på datorn) och lite mer smått och gott, så skall den väl duga lite bättre än den gamla. Nu hoppas jag bara att Vista inte är den mardrömmen jag tror det är...
...men den kan väl inte vara en likadan mardröm som min förra dator.