Fabians apbur

Hej, det är jag som är berättarrösten i denna historia ... eller nja, röst som röst. Fabian är mitt namn och jag är en stolt gorilla som allmänt är riktigt lugn, men emellan så kan det apa till sig riktigt ordentligt. Om ni inte orkar kalla mig Fabian, så får det blir Fabbe, ifall ni nu är så förbaskat töntiga, eller bara lata. Bara det inte blir Fagge, Fabbis eller Fäbbz, för de namnen orkar jag inte med mera.

Här sitter jag i apburen för mig själv. Hur kom jag hit månntro? Ja, det är historian som jag skall berätta. Ni förstår; jag har inte alltid suttit här - jag har varit en fri gorilla en gång i tiderna, men så började väckarklockorna ringa och jag släpades hit i något blått skrangligt transportmedel. Och nu sitter jag här.

Gorillan som var här före mig förklarade att mitt livs uppgift var att sköta om bongotrummorna. Han sade att jag skulle lyssna på djungeltelegrafen och sedan förmedla vidare de viktiga portionerna av informationen - lite så där som ett arbetsbarn som jobbar i Kambodja för 20 cent i timmen, men jag får inte ett korvöre för det... inte ens korvsoppan de bjuder på har nån jädrans korv i sig.

Nåh, efter att den förra gorillan; Laban (även kallad Lappen, Luddis eller Labanowitz), berättat åt mig den hederliga och viktiga uppgiften som skulle sysselsätta mig så försvann han *puff* ut i morgonens mörker. Till och med näktergalen slutade sjunga sin förfärligt entoniga visa medan han klunsade iväg mot ett bättre liv.
Jag tänkte för mig själv att allt nog skulle bli bra - kanske jag också vid nåt tillfälle skulle få fly till paradiset ... och kanske inte det skulle vara så farligt att lyssna på djungeltelegrafen en stund. Så jag tog mig en mugg apsump och satte ner röven på den grönaste gräsplätten jag hittade runt bongotrummorna. Då märkte jag nåt. Det visade sig att den där förbaskade Laban glömt att spänna skinnet på bongotrummorna. Hur skulle jag kunna förmedla vidare den viktiga informationen om inte skinnet på bongotrummorna var spända tillräckligt? Vem skulle höra min sorligt viskande rytmslag nu?!

"Vafan" tänkte jag "jag dricker upp min apsump och så sätter jag igång med spännandet av skinnet".
Ni vet de där parallelltankarna man får - de där tankarna man tänker samtidigt som en annan tanke knackar den första tanken på axeln och viskar; "du är en dum prutt du - inte kommer du att hinna spänna skinnet om du först avnjuter din apsump"? Det var just en sån parallelltanke jag fick. Men som vanligt så ignorerade jag den helt och hållet.

Och då började förstås hända grejs omkring mig. Plötsligt skulle jag plantera nya träd, såga ner de gamla, klyva dem till ved, tända en brasa och en massa annat krims krams. Och så såklart mitt i allt, medan jag höll på söka någon babians borttappade nötter i utedassets kompostlåda, så började djungeltelegrafen sjunga ut sitt glädjebud. Ja-a, kanske det inte var så glatt, men "sorgebud" har inte samma klang.
Så jag krälade ur komposten och började springa mot bongotrummorna samtidigt som jag försökte lyssna på vad djungeltelegrafen försökte berätta. Jag plockade ur all den vitala informationen i mitt lilla huvud och sen satte jag mig ner vid bongotrummorna och började slå för gud och fosterland. Och visst fick jag slå när jag inte ännu hunnit spänna skinnet.

Men värre kunde det väl inte bli? Jovisst kunde det bli det.

Där satt jag och bankade på för att ens få ett ljud som liknade visslande i en orkan när någon knackade mig på axeln.
"Vafan" tänkte jag "är det en sådan där parallelltanke nu igen?!", men samtidigt kom jag på att det behövs en första tanke för att den andra tanken skall ha en axel att knacka på, så jag vände mig om och där stod fröken chimpans. Hon har väl ett namn, men av vissa orsaker har jag aldrig orkat ta reda på, så vi kallar henne för fröken Chimpans för att komma vidare i berättelsen.
"Jag tänkte gå och äta lite lunch, så om du kan tura mig för en liten stund så skulle det vara bra" sade hon och trippade iväg så fort att inte ens min haka han falla ner i famnen - vilket den gjorde. Och så märkte jag att mitt dunkande på bongotrummorna hade försvagats till lite kraffsande av en snigel i gräsmattan.

"Vafan" tänkte jag "vem skall tura mig dåh..?"
Samtidigt som den tanken slog genom mitt huvud, med hastigheten av ett godståg som försöker rymma från en pendolino, så knackade parallelltanken min första tanke på axeln och sade tänkande "Ingen".

Men, vad kan en simpel gorilla göra? Jag gick och satt min på fröken Chimpans gräsplätt och satte där. Vem kunde nu hålla en allt för lång lunchpaus när korvsoppan var utan korv..? Detta var igen en tanke som jag aldrig borde ha tänkt!

Djungeltelegrafen knapprade på rytmiskt och melodiskt och det ekade över hela landet. Det blev bara mer och mer intensivt när ingen kunde svara. Och även ifall jag inte suttit på fröken Chimpans gräsplätt - hur kunde jag svara med en bongotrumma vars skinn var helt löst och som inte precis fått någon viagra-kur av mitt bankkande?
Ju mer frenetiskt djungeltelegrafen slog och ju längre det tog innan fröken Chimpans skulle komma tillbaka, destu mer desperat blev jag - aggressionsmätaren blev ett löskokt ägg fallande från toppen av Empire State Building och som närmade sig trottoaren. Och så efter långt och länge som kom hon trallande tillbaka med ett stort leende i nyllet. Oj vad jag skulle ha velat ta tag i det leendet och vrida det över huvudet på henne - men sånt gör ju inte en väluppfostrad gorilla.

Men nu orkade jag inte mera. Jag bestämde mig för att göra precis som fröken Chimpans och började gå mot sopptältet. Men ack hur grymm denna värld kan vara. Parkvakten tog mig i kragen och vände mig om - inte fick man ju lämna bongotrumman. Så där satt jag sedan och varierade mellan att spänna skinnet på bongotrumman och att bankka den lös igen för att vidareförmedla den informationen som kom med djungeltelegrafen.

Jag hade just börjat komma in i rytmen av att spänna och bankka när någon för femtioelfte gången knackade mig på axeln. Jag sökte en stund i mina tankar för att kontrollera ifall jag tänkt någon parallelltanke igen, men när jag inget fann så vände jag mig om och där stod den där fliniga fröken Chimpans igen.
"Jag vet att jag borde vara här till solnedgång, men jag tänkte nu i alla fall gå hem redan när solen ännu lyser." sade hon med samma förjävliga leende igen. Och, igen, innan jag hann svara så var hon borta.
Ni kanske förstår hurdant ställe det här är när alla försvinner snabbare än blixten bara de får en chans...

Så nu sitter jag här i apburen. Utan korvlös korvsoppa, men med obetalt jobb för fem små slavbarn att göra. Kanske jag slipper hem när natten har tagit över, och då lovar jag er - jag försvinner som ett spöke i pissuaren.