Våra vardagliga under

Jag vet inte riktigt hurdan bild jag ger av mig här på bloggen - förrutom att vara väldigt lat och okreativ, då... men sådär annars. Är det så att alla tror att jag är en konservativ gnällig farbror med tummen upp där som solen aldrig skiner? Kanske det är den bild jag ger av mig emellanåt, men det finns nåt soligt ovanför mitt huvud stundvis. Inte vet jag om jag är en romantiker, det får ni fråga min sambo, men jag njuter faktiskt av de vackra sakerna i livet och jag försöker att glömma de mörka molnen, allt efter att jag processerat dem i mitt lilla huvud.

Det finns stunder då jag känner mig mer lycklig än annars, trots att jag nästan hela tiden känner mig som världens lyckligaste när man har en sådan sambo som jag har. Något veckoslut sedan var en sådan stund. Vi hade min goda vän från gymnasietiden; Johan och hans australiensiska hustru Rissa på besök till oss. Det blev förstås en del brädspel spelat och jag börjar sakteligen få Johan över till rommens gömda paradis. På söndagen var vi sedan ut på en promenad på Sjundeå station.

Det är konstigt hur vissa saker känns så dova när man är van med dem och det är inte förrän någon annan öppnar ens ögon som man förstår. Jag har alltid ansett att den finländska hösten är väldigt vacker, men det är emellan svårt att njuta av den då man vet vad den betyder; slutet på sommaren, början på den långa mörka vintern. Inte för det; en ordenligt fin gammaldags vinter hör också till de mest vackra sakerna här i världen, men tyvärr har de inte synts av i detta land på vad som känns som evigheter. Det är bara väldigt grådaskigt från första januari till sista december varje år.

Rissa hade aldrig upplevt hösten, inte så som den är här. Hon sprang omkring med ögonen uppspända över alla dessa färger, den friska luften och vackra landskapen och det var då jag förstod vilken skatt vi har i detta land. Det att, vid normala fall, vädret kan skifta från -40 till +30 grader, regn, solsken, höststorm, är nåt som är ett vackert under, bara man förstår att ta vara på det.

Vi promenerade till ett ställe jag skäms över att jag inte besökt tidigare; Fanjunkars. Ja, stället där Aleksis Kivi skrev största delen av sin böcker, inspirerad av sin "musa" Charlotta Lönnqvist. Jag och Johan filosoferade lite runt vad detta med "musa" betydde på den tiden och om man skulle bli arresterad för det i dagens Finland. Vissa säger att ja, hon kockade och städade, men jag vet nu inte hur mycket inspiration herr Kivi kunde få av det, hur mycket bark hon än blandade i brödet.
I vilket fall som helst så skäms jag ju lite - Fanjunkars är nämligen inte bara inom promenadavstånd från oss, utan rent ut sagt på andra sidan gatan. Men det finns kanske en tid för allt och nu var det stunden för att se på Fanjunkars. Det var söndag så muséet var inte uppe, men vi gick omkring lite på gården och så kikade vi in genom fönstren. Så funderade vi över ifall stearinljusen i fönstren var från Kivis tid. Vi kom inte fram till nåt annat än att om rökvarnarn i taket också var från de tiderna så skulle den säkert ha skrikit konstant och förstört skrivandet av Sju Bröder.

Efteråt så blev det beundrandet av löven och träden och den vackra finländska höstnaturen. Vid nåt tillfälle försvann Johan för att plocka klöver att mata i sin kära fru. Han påstod att han skulle hitta svamp, den hallucinerande typen, och bli rik som internationell drugdealer, men det var nog klöver vi åt påväg till pizzerian - en aptitretare alltså.

Vilken vacker natur vi har och tänk så lite vi beundrar den. Jo, jag vet, vi beundrar nog den de flesta av oss, men gör vi det tillräckligt? Skulle inte alla må lite bättre om de slutade stressa för en stund, steg upp från soffan och stängde TV:n, gick till fönstret och tittade ut i ens fem minuter. Fast gå ut på balkonen och ta en cigg medan livets största konstverk visar upp sig framför en - naken förfan! Och inte tänker jag gnälla om att nån röker...

För att avsluta så poetiskt som man bara kan så citerar jag här Autumn Song av Manic Street Preachers. Texten av Nicky Wire.

"Wear your eyes as dark as night
Paint your face with what you like
Wear your love like it is made of hate
Born to destroy and born to create

So when you hear this autumn song
Clear your heads and get ready to run
So when you hear this autumn song
Remember the best times are yet to come"