måndag, maj 12, 2008

"Juha on barbaari"

Det finska komediprogrammet Ketonen & Myllyrinne gjorde en bra sketch (en av de få bra faktiskt) där en flicka presenterar sin pojkvän (om jag minns rätt) till sina föräldrar, vid en middag, med orden "Juha on barbaari" (Juha är barbar) varefter karln gräver in sig i en stor stek.
I dagens värld finns det så förbaskat mycket olika sorters människor, speciellt när det kommer till dieter och politiska inriktningar när det gäller mat. Vi har vegetarianer, veganer, laktosintolleranta, allergiker för det ena och det andra osv. och det är sällsynt att hitta någon som på efterfrågan om vad de inte äter säger; "Va? Jag äter allt, tycker mycket om små barn.".

Emellanåt funderar man också över hur mänskligheten har överlevt ifall detta är helt normalt och nåt som hör till den mänskliga kulturen. Inte kan väl medeltidens fattiga bönder ha suttit med armarna i kors över bröstet och sagt att de endast äter kokta grönsaker and that's it? Eller hur skulle vår genetiska kodning se ut i dagens läge efter evolutionen om laktosintoleranta skulle ha funnits i tusentals år?
Nu är jag själv ju inget helgon. Det finns några få saker jag absolut inte äter och en del som jag helst inte äter. Kål, strömming och kokta morötter är nog något som jag allt som oftast lämnar efter mig, men de två sista kan jag klämma i mig om det riktigt är ett måste (på fin middag eller så). Kålen kan jag dock inte ens vrida i mig för den befinner sig på talriken i mindre graciöst format efter en liten stund.

Så vad är jag då? Karnivor? Men jag äter ju annat än kött också... Svaret slog mig när jag skulle äta lunch idag på jobbet. Igår hade vi lagat hönslår till middag och då tillrädde vi tillräckligt för att det skulle räcka åt mig till lunch idag. Och höns i sin naturligt tillrädda form är svårt att äta.

Min mor har uppfostrat mig väl när det kommer till matetikett, om vi bortser från att jag äter som en vänsterhänt trots att jag är högerhänt. Jag klarar av att sitta på en finare middag och inte klåpa bort mig och har utfört detta flera gånger. Jag drar dock en stark gräns om vad som är nödvändig etikett och vad som är skillnaden på fin middag och hemma middag. Jag vet vilka gafflar och knivar och skedar man skall använda i vilken ordning och vet hur man använder servetten korrekt.
Men när det kommer till höns, speciellt broiler, så är jag van att äta med händerna... inga bestick. Ingenting. Det är endast att ta bra tag med bägge händer och sedan gräva sig in, suga på benen och gnava på köttet, med flott och marinad över hela ansiktet. Och problemet är att jag absolut inte kan äta höna med gaffel och kniv.

Igår hemma så försökte jag börja vara fin och inte schocka min kära sambo med mitt sätt, men halvvägs genom så bad jag om ursäkt, lade ifrån mig besticken och trängde hönslåren i käften.
Idag på jobbet var detta inte riktigt ett alternativ... så jag satt där i goda 25 minuterna och plågades, svettades och förbanna mig över problemen i att äta höna med bestick.
Då kände jag ett behov i mig att stiga upp och klinga i glaset ett par gånger med gaffeln och säga; "Hej, jag heter Jens och jag är barbar.".

3 kommentarer:

  1. Det är en bra sketch, men personligen gillar jag nog Ketonen & Myllyrinne annars också.

    Med vänlig hälsning,

    En som inte tycker om att äta höna med händerna... ;-)

    SvaraRadera
  2. Mats - Kanske du fick lite mer av uppfostran än jag ;-) Jag är dock stor fantast av att äta det mesta med händerna, så länge man inte biter sig i fingrarna.

    Mosse - tackar så hjärtligt för länken.

    SvaraRadera

Vad tycker du?