God morgon folket,
nu är man tillbaka från en och en halv veckas semester ute på torpet. Mycket ingenting blev gjort men några händelser jublade i det sköna lugnet som svep över våra själars vila, bl.a. en resa till Strömfors Bruket och annars bara goda vänner och livsförlängade skratt.
Tyvärr så har de omtalade telefonerna inte ännu hittat sin väg ut till Sjundeås mörka skogar. Jag skrev ett halvsurt meddelande per e-post till butiken i fråga på fredagen innan vi åkte bort och de hade svarat på måndagen, men då var vi ju ute bland träden där internet inte är uppfunnet än - inte i min värld iaf. De ringde till sambon min på onsdagen men GSM-nätet är inte det bästa där heller, så det hördes inte så mycket sak mellan alla brytningar. Det som kom fram var dock att den modell som jag beställt (svart-guld) var slut och skulle först komma till deras lager den 30.7. så de torde väl vara på väg nu.
Väl hemma så läste jag e-posten som de skickat och där kom det fram att det skulle ha funnits möjlighet att byta färgmodell och då funderade jag ifall man borde ha skickat ett svar och ändrat färgen till blå... men så kom jag fram till att jag velat ha den svarta modellen så länge nu att det skulle vara en smärre nedtrappning i humöret ifall jag skulle byta. Så det är väl bara att vänta.
Ute på torpet så bets dessutom Linda av badminton (eller goodminton som det heter där borta) -flugan och det har blivit vår nya motionsgren. När vi kom tillbaka till Sjundeå så började vi förbrilt söka efter badmintonklubbor åt oss i de större närliggande kommunerna och det var inte så lätt som väntat.
Själv har jag spelat badminton sen den dag då jag kunde greppa mina fingrar runt en barnklubba och jag minns att när jag köpte min första egna klubba för ca. tio år sedan så fanns det ett stort sortiment olika märken och kvaliteter även i de mindre butikerna. Det verkar ju som om hobbyn har dalat lite i popularitet då de få butikerna som ens hade badmintonklubbor antingen hade dessa värdelösa 5€:s plastklubborna eller sedan proffsmodellerna som går för över 50€ styck. Men den som söker han letar... och när man letat tillräckligt länge och intensivt så befinner man sig i Lojos Prisma där de hade tre modeller i vår prisklass. Så nu har vi egna klubbor även i Sjundeå och funderar på att bli medlemmar i Sjundeå Badminton Boys and Girls för att ha någonstans att spela sen när mors gräsmatta är täckt med en halv meter snö ... eller redan tidigare då höstvindarna för bollarna till fjärran land.
En liten notis som jag tänkte plocka upp som jag märkte när jag läste Hufvudstadsbladets nättidning på morgonen. Följande inledning till en kulturartikel verkade lite mysko;
"Den eviga romantikern Leonard Cohen, 73 år, kommer till Arenan i Helsingfors den 10 oktober."
Leonard Cohen, som hör till mina favoritartister, har aldrig slagit mig som en väldigt stor och evig romantiker ... mera som en cynisk samhällskritiker som ofta talar om hur mänskligheten vrider kärlek till nåt hemskt och vidrigt.
"Give me crack and anal sex, take the only tree that's left and stuff it up the hole in your culture" (från sången The Future) låter väl inte som värst romantiskt? Detta går precis i linje med faktumet hur fördärvad jag kan känna mig när man hör för femtioelfte gången hur vacker kärlekssång Hallelujah är... dock kan ingen förklara åt mig på vilket sätt det kan klassas som en kärlekssång. Vacker är den, men endast i Cohens original- eller liveversion. Den som påstår att Jeff Buckleys felvridna och äckliga tolkning av den sången är värd nåt kan lika gärna hoppa på ett ben i sjön - Mr.Cohen is the one and the only one.
nu är man tillbaka från en och en halv veckas semester ute på torpet. Mycket ingenting blev gjort men några händelser jublade i det sköna lugnet som svep över våra själars vila, bl.a. en resa till Strömfors Bruket och annars bara goda vänner och livsförlängade skratt.
Tyvärr så har de omtalade telefonerna inte ännu hittat sin väg ut till Sjundeås mörka skogar. Jag skrev ett halvsurt meddelande per e-post till butiken i fråga på fredagen innan vi åkte bort och de hade svarat på måndagen, men då var vi ju ute bland träden där internet inte är uppfunnet än - inte i min värld iaf. De ringde till sambon min på onsdagen men GSM-nätet är inte det bästa där heller, så det hördes inte så mycket sak mellan alla brytningar. Det som kom fram var dock att den modell som jag beställt (svart-guld) var slut och skulle först komma till deras lager den 30.7. så de torde väl vara på väg nu.Väl hemma så läste jag e-posten som de skickat och där kom det fram att det skulle ha funnits möjlighet att byta färgmodell och då funderade jag ifall man borde ha skickat ett svar och ändrat färgen till blå... men så kom jag fram till att jag velat ha den svarta modellen så länge nu att det skulle vara en smärre nedtrappning i humöret ifall jag skulle byta. Så det är väl bara att vänta.
Ute på torpet så bets dessutom Linda av badminton (eller goodminton som det heter där borta) -flugan och det har blivit vår nya motionsgren. När vi kom tillbaka till Sjundeå så började vi förbrilt söka efter badmintonklubbor åt oss i de större närliggande kommunerna och det var inte så lätt som väntat.
Själv har jag spelat badminton sen den dag då jag kunde greppa mina fingrar runt en barnklubba och jag minns att när jag köpte min första egna klubba för ca. tio år sedan så fanns det ett stort sortiment olika märken och kvaliteter även i de mindre butikerna. Det verkar ju som om hobbyn har dalat lite i popularitet då de få butikerna som ens hade badmintonklubbor antingen hade dessa värdelösa 5€:s plastklubborna eller sedan proffsmodellerna som går för över 50€ styck. Men den som söker han letar... och när man letat tillräckligt länge och intensivt så befinner man sig i Lojos Prisma där de hade tre modeller i vår prisklass. Så nu har vi egna klubbor även i Sjundeå och funderar på att bli medlemmar i Sjundeå Badminton Boys and Girls för att ha någonstans att spela sen när mors gräsmatta är täckt med en halv meter snö ... eller redan tidigare då höstvindarna för bollarna till fjärran land.
En liten notis som jag tänkte plocka upp som jag märkte när jag läste Hufvudstadsbladets nättidning på morgonen. Följande inledning till en kulturartikel verkade lite mysko;"Den eviga romantikern Leonard Cohen, 73 år, kommer till Arenan i Helsingfors den 10 oktober."
Leonard Cohen, som hör till mina favoritartister, har aldrig slagit mig som en väldigt stor och evig romantiker ... mera som en cynisk samhällskritiker som ofta talar om hur mänskligheten vrider kärlek till nåt hemskt och vidrigt.
"Give me crack and anal sex, take the only tree that's left and stuff it up the hole in your culture" (från sången The Future) låter väl inte som värst romantiskt? Detta går precis i linje med faktumet hur fördärvad jag kan känna mig när man hör för femtioelfte gången hur vacker kärlekssång Hallelujah är... dock kan ingen förklara åt mig på vilket sätt det kan klassas som en kärlekssång. Vacker är den, men endast i Cohens original- eller liveversion. Den som påstår att Jeff Buckleys felvridna och äckliga tolkning av den sången är värd nåt kan lika gärna hoppa på ett ben i sjön - Mr.Cohen is the one and the only one.
"Dance me to your beauty with a burning violin/
SvaraRaderaDance me through the panic 'til I'm gathered safely in/
Lift me like an olive branch and be my homeward dove/
Dance me to the end of love"
Visst, The Future är inte en romantisk sång, men maestro Cohen har en hel del väldigt romantiska sånger. Den ovan citerade en av de bättre.
Angående Hallelujas olika tolkningar anser jag att Buckleys version inte alls är dålig. Och jag tänker inte hoppa på ett ben i sjön för det. Den är helt annorlunda än Cohens och bör ses som två helt olika låtar som råkar dela samma ord. Men dålig är den på inga vis - trots att även jag föredrar Cohens...
Jovisst har Cohen en del romantiska och vackra kärlekssånger, men det har väl så gott som alla artister. Men oftast stör det mig att massor av hans sånger som inte är romantiska blir tolkade som såna, bara för att han är så cynisk och sarkastisk.
SvaraRaderaNär det talas om covers så håller jag med en gäst som var på Rock Republiken på Radio X3M förra veckan som sade att det essentliga i en cover är att den bibehåller respekten för artisten som gjort originalet samt essensen i sången - det har, i min mening, Jeff Buckley inte gjort med Hallelujah.
Musikaliskt är den väl inte i värsta laget, men efter att ha sett en intervju med Buckley själv där han sade vissa vridna kommentarer om Cohen och hans original så kan jag inte ens tåla sk****.
Men smaken är som baken - min är bäst ;)