Soup de la soup

"Uusavuttomuus" (fritt översatt: unga hjälplösa) är ett ord som förekommer väldigt ofta i en finländarens vardag. Det handlar alltså om hur dagens ungdom är hjälplösa när det gäller de vardagliga sakerna som att laga mat, städa och fixa de där grundsakerna i livet.

Jag har uppfostrats till att kunna de där basgrejerna och ofta lite mer och för mig är det självklart hur många av dessa ting fungerar både i teorin och i praktiken, så det är ofta som jag inte förstår hur svårt det kan vara för vissa. Det mesta i hemmet kan jag reparera själv och utan problem. Är det nåt som inte jag kan så ringer jag oftast först nån kunnig som kan per telefon förklara hur jag skall göra det och om det ännu efter det inte fungerar som det skall så ringer jag en servicekarl på plats. Samtidigt så vet jag från jobbet att det finns en hel del människor som ringer efter servicekarln när en glödlampa måste bytas.

Samma sak är det med matlagning. Min mor har alltid låtit mig kocka i köket, även i så ung ålder att det blev mer klått och disk än nåt ätbart som slutresultat, men hon var strikt på den linjen att intresse för matlagning skall frodas och inte förstöras. Så i unga år, när jag kommit över klått- och stökfasen, kockade jag en hel del och baskunskaperna ligger ganska djupt i ryggmärgen. På denna punkt är det lika svårt för mig att förstå hur någon inte kan laga de mest grundmaträtter som finns. Jag förstår att alla kanske inte kan kocka ihop någon gourmémiddag, men människor som lever på mikromat för att de inte kan nåt annat har alltid gått över mitt förstånd. Speciellt som många maträtten går så snabbt och enkelt att laga, så som ostsoppan som jag nämnde här tidigare; t.o.m. min äldsta bror Mats klarade av den (lite måste man få bråka med sina syskon - han kan laga det mesta han också).

Så här nu för att rädda Finlands ungdom från fördärv så skall jag lära er det enklaste och billigaste sättet att göra en soppa som är måttligt näringsrik, god, billig och snabb att göra.

Korvsoppa á la Exclusive
* 1½-2 liter vatten (tas från kranen - i detta land behöver man inte köpa vatten på flaska ifall det inte är nödfall)
* 2-3 buljongtärningar av valfri sort (jag brukar använda Maggis hönsbuljongtärningar i detta fall)
* ett paket valfri korv (oftast använder jag Finlands korv #1: HK Sininen Lenkki, men man kan använda vad man vill - det behöver inte ens vara korv... sådär som HK Sininen Lenkki)
* En påse med djupfryst strimlad potatis-lök blandning
* En påse med djupfrysta sopprötter
* Kryddor, varav hela svartpepparkorn torde vara det viktigaster.

Lägg på värmen på en platta på spisen som är tillräckligt stor för en kastrull som är tillräckligt stor för vattenmängden. Lägg i vattnet i kastrullen och lägg kastrullen på den plattan som du just lagt på värmen till. När vattnet börjar koka så smular du i buljongtärningarna och låter dem upplösa sig helt och hållet i vattnet. Lägg i passlig mängd av den strimlade potatis-lök-blandningen (brukar själv använde 200-300g till den mängden vatten) samt av de djupfrysta sopprötterna (200g torde räcka). Rör om en stund medan soppan småkokar.
Sedan lägger du i korven (eller vad man nu sen har) som du självklart att skurit till passliga bitar i ett tidigare skede. Efteråt lägger du i 5-10 svartpepparkorn och kryddor som man anser passar. Själv brukar jag lägga dragon och några droppar tabasco - det blir väldigt läckert då.

Låt småkoka i fem-tio minuter och sen är det färdigt och det finns så mycket av det att en person äter av det i många dagar tills soppan kommer ut från öronen. Priset per portion på en sådan här soppa är inte mycket och den är väldigt enkel att laga. Minns att lägga soppan i kylskåpet när den svalnat och du inte tänker äta mer - då överlever den alla mögelanfall som grannens roskis må försöka sig på.

När jag gick i gymnasiet och bodde i min lilla etta och inte hade många pengarna överlopps i plånboken så levde jag på en ännu billigare variant av den här soppan (jo, den går att göra billigare). För att göra Korvsoppa á la Fattig Studerande så använder man sig av det förra receptet men gör följande ändringar:
* använd inte alls potatis-lök blanding
* byt ut korven till spaghetti som man bryter i 5-10 cm:s längder.
Det blir en sorts nudelsoppa som t.o.m. är ätbar och har lite vitaminer från sopprötterna i.a.f.

Och minns nu för guds skull att dansa som the Hoffer och sprida det glada ordet av the Bad Dancing Kocks. Hjälp oss att göra världen lite mer smaklös med era höfter och lite godare med maten.
Sådärja, nu har jag gjort mitt för att rädda dessa unga hjälplösa som inte har nåt att äta där hemma och alla er stackars fattiga studeranden som måste leva på pizzeria-mat när ni inte har pengar att gå på restaurant och inte kan laga mat hemma. Tackar för mig del...

Kommunalvalet 2008: Sjundeå

Tillbaka till det aktuella kommunalvalet här i Finland och till lite mera tankar om mitt favorittema; Svenska Folkpartiet.

När jag kom hem från jobbet någon dag förra veckan så överraskades jag (i ordets mest chockerande mening) av en valreklams-skylt när man närmade sig min hemkommuns, Sjundeås, centrum, nämligen en skylt av SFP meddelade att de är emot att sammanföra kommunen med närliggande kommuner.
Vi har haft en tendens under den senaste tiden att sammanföra mindre kommuner till större för att få dem att fungera bättre och debatten har gått måttligt het om hur framtiden skall se ut för kommunerna som blivit i klämm mellan de sammanförda kommunerna Raseborg, Storlojo och storstaden Esbo. Där emellan ligger då alltså Sjundeå, Ingå och Kyrkslätt - alla rätt så fattiga på pengar, men med ökande invånarantal.

Samtidigt som debatten om sammanföringen av dessa tre kommunerna går het och SFP flaggar med ett självständigt Sjundeå så kommer nyheten om att allt har gått snett vad som gäller Sjundeås årsbudget. Nämligen; när alla parter hade lämnat in sitt budgetförslag för sina avdelningar (vilka var i underkant ifall jag förstod rätt) så gick helhetsbudgeten så mycket på minus att alla måste börja räkna om - kommunen är helt utan pengar.
För några år sedan kunde Sjundeå "stoltsera" men landets nästhögsta kommunalskatt. I dagens läge har en handfull kommuner gått förbi på den listan (Observera att Sjundeå inte sänkt sin kommunalskatt, utan de andra kommunerna höjt sina). Att höja kommunalskatten hos också kommer alltså inte till fråga, i alla fall inte så mycket att det skulle lösa några kriser.
Samtidigt som budgeten spricker i fogarna och kommunalskatten är så hög som den är så försvinner en stor del av servicen och tillräckligt kommer inte till - trots att invånarantalet stiger. Visst, nuförtiden har vi ambulans på plats på vardagar, vilket inte fanns förr, men däremot så har en av kommunens butiker just lagt lapp på luckan, Sjundeå Bageri (en av kommunens företagar-stoltheter) har gått i konkurs, den enda bensinstationen i kommunen skall snart lägga lapp på luckan etc. och inget nytt verkar vara på väg.

"Kära" Svenska Folkpartister; istället för att isolera en döende kommun som varken har resurserna att hålla det lilla som finns för tillfället i liv och definitivt i.s.f. inte kan locka företagare åt sig eller utveckla ett gott och hälsosamt servicenätverk för invånarna, skulle det inte vara bättre att godvilligt skaka tass med de två grannkommunerna som är i samma situation (den ena mer än den andra)? Med andra ord; vill ni faktsikt att vi sakta skall dö ut eller svälja lite ära för att kanske göra nåt av denna vackra kommun? Tänk efter före.

Det som behövs i en kommun som Sjundeå är mera företagare och mera lokala arbetsplatser. Det räcker inte med den vackra naturen och handbollen helt enkelt. Det att kommunens största företag är ett hälsocenter som håller på att falla i bitar och lever på illusionen att det är värt nåt att några inhemska kändisar har besökt det några tiotals år tillbaka är inte tillräckligt. Alexis Kivi är också död; Fanjunkars håller inte en kommun levande.

Sjundeå - Ingå - Kyrkslätt -> Skyrgå storkommun

Fabians apbur

Hej, det är jag som är berättarrösten i denna historia ... eller nja, röst som röst. Fabian är mitt namn och jag är en stolt gorilla som allmänt är riktigt lugn, men emellan så kan det apa till sig riktigt ordentligt. Om ni inte orkar kalla mig Fabian, så får det blir Fabbe, ifall ni nu är så förbaskat töntiga, eller bara lata. Bara det inte blir Fagge, Fabbis eller Fäbbz, för de namnen orkar jag inte med mera.

Här sitter jag i apburen för mig själv. Hur kom jag hit månntro? Ja, det är historian som jag skall berätta. Ni förstår; jag har inte alltid suttit här - jag har varit en fri gorilla en gång i tiderna, men så började väckarklockorna ringa och jag släpades hit i något blått skrangligt transportmedel. Och nu sitter jag här.

Gorillan som var här före mig förklarade att mitt livs uppgift var att sköta om bongotrummorna. Han sade att jag skulle lyssna på djungeltelegrafen och sedan förmedla vidare de viktiga portionerna av informationen - lite så där som ett arbetsbarn som jobbar i Kambodja för 20 cent i timmen, men jag får inte ett korvöre för det... inte ens korvsoppan de bjuder på har nån jädrans korv i sig.

Nåh, efter att den förra gorillan; Laban (även kallad Lappen, Luddis eller Labanowitz), berättat åt mig den hederliga och viktiga uppgiften som skulle sysselsätta mig så försvann han *puff* ut i morgonens mörker. Till och med näktergalen slutade sjunga sin förfärligt entoniga visa medan han klunsade iväg mot ett bättre liv.
Jag tänkte för mig själv att allt nog skulle bli bra - kanske jag också vid nåt tillfälle skulle få fly till paradiset ... och kanske inte det skulle vara så farligt att lyssna på djungeltelegrafen en stund. Så jag tog mig en mugg apsump och satte ner röven på den grönaste gräsplätten jag hittade runt bongotrummorna. Då märkte jag nåt. Det visade sig att den där förbaskade Laban glömt att spänna skinnet på bongotrummorna. Hur skulle jag kunna förmedla vidare den viktiga informationen om inte skinnet på bongotrummorna var spända tillräckligt? Vem skulle höra min sorligt viskande rytmslag nu?!

"Vafan" tänkte jag "jag dricker upp min apsump och så sätter jag igång med spännandet av skinnet".
Ni vet de där parallelltankarna man får - de där tankarna man tänker samtidigt som en annan tanke knackar den första tanken på axeln och viskar; "du är en dum prutt du - inte kommer du att hinna spänna skinnet om du först avnjuter din apsump"? Det var just en sån parallelltanke jag fick. Men som vanligt så ignorerade jag den helt och hållet.

Och då började förstås hända grejs omkring mig. Plötsligt skulle jag plantera nya träd, såga ner de gamla, klyva dem till ved, tända en brasa och en massa annat krims krams. Och så såklart mitt i allt, medan jag höll på söka någon babians borttappade nötter i utedassets kompostlåda, så började djungeltelegrafen sjunga ut sitt glädjebud. Ja-a, kanske det inte var så glatt, men "sorgebud" har inte samma klang.
Så jag krälade ur komposten och började springa mot bongotrummorna samtidigt som jag försökte lyssna på vad djungeltelegrafen försökte berätta. Jag plockade ur all den vitala informationen i mitt lilla huvud och sen satte jag mig ner vid bongotrummorna och började slå för gud och fosterland. Och visst fick jag slå när jag inte ännu hunnit spänna skinnet.

Men värre kunde det väl inte bli? Jovisst kunde det bli det.

Där satt jag och bankade på för att ens få ett ljud som liknade visslande i en orkan när någon knackade mig på axeln.
"Vafan" tänkte jag "är det en sådan där parallelltanke nu igen?!", men samtidigt kom jag på att det behövs en första tanke för att den andra tanken skall ha en axel att knacka på, så jag vände mig om och där stod fröken chimpans. Hon har väl ett namn, men av vissa orsaker har jag aldrig orkat ta reda på, så vi kallar henne för fröken Chimpans för att komma vidare i berättelsen.
"Jag tänkte gå och äta lite lunch, så om du kan tura mig för en liten stund så skulle det vara bra" sade hon och trippade iväg så fort att inte ens min haka han falla ner i famnen - vilket den gjorde. Och så märkte jag att mitt dunkande på bongotrummorna hade försvagats till lite kraffsande av en snigel i gräsmattan.

"Vafan" tänkte jag "vem skall tura mig dåh..?"
Samtidigt som den tanken slog genom mitt huvud, med hastigheten av ett godståg som försöker rymma från en pendolino, så knackade parallelltanken min första tanke på axeln och sade tänkande "Ingen".

Men, vad kan en simpel gorilla göra? Jag gick och satt min på fröken Chimpans gräsplätt och satte där. Vem kunde nu hålla en allt för lång lunchpaus när korvsoppan var utan korv..? Detta var igen en tanke som jag aldrig borde ha tänkt!

Djungeltelegrafen knapprade på rytmiskt och melodiskt och det ekade över hela landet. Det blev bara mer och mer intensivt när ingen kunde svara. Och även ifall jag inte suttit på fröken Chimpans gräsplätt - hur kunde jag svara med en bongotrumma vars skinn var helt löst och som inte precis fått någon viagra-kur av mitt bankkande?
Ju mer frenetiskt djungeltelegrafen slog och ju längre det tog innan fröken Chimpans skulle komma tillbaka, destu mer desperat blev jag - aggressionsmätaren blev ett löskokt ägg fallande från toppen av Empire State Building och som närmade sig trottoaren. Och så efter långt och länge som kom hon trallande tillbaka med ett stort leende i nyllet. Oj vad jag skulle ha velat ta tag i det leendet och vrida det över huvudet på henne - men sånt gör ju inte en väluppfostrad gorilla.

Men nu orkade jag inte mera. Jag bestämde mig för att göra precis som fröken Chimpans och började gå mot sopptältet. Men ack hur grymm denna värld kan vara. Parkvakten tog mig i kragen och vände mig om - inte fick man ju lämna bongotrumman. Så där satt jag sedan och varierade mellan att spänna skinnet på bongotrumman och att bankka den lös igen för att vidareförmedla den informationen som kom med djungeltelegrafen.

Jag hade just börjat komma in i rytmen av att spänna och bankka när någon för femtioelfte gången knackade mig på axeln. Jag sökte en stund i mina tankar för att kontrollera ifall jag tänkt någon parallelltanke igen, men när jag inget fann så vände jag mig om och där stod den där fliniga fröken Chimpans igen.
"Jag vet att jag borde vara här till solnedgång, men jag tänkte nu i alla fall gå hem redan när solen ännu lyser." sade hon med samma förjävliga leende igen. Och, igen, innan jag hann svara så var hon borta.
Ni kanske förstår hurdant ställe det här är när alla försvinner snabbare än blixten bara de får en chans...

Så nu sitter jag här i apburen. Utan korvlös korvsoppa, men med obetalt jobb för fem små slavbarn att göra. Kanske jag slipper hem när natten har tagit över, och då lovar jag er - jag försvinner som ett spöke i pissuaren.

Kyrkans klåpande händer

På vissa punkter är jag väldigt konservativ, på andra väldigt liberal och på det mesta så finner jag sanningen någonstans där emellan. En punkt som jag stridit med största delen av mitt medvetna liv är frågan om religion. Det har aldrig varit en större fråga ifall det finns någon övre varelse eller ande, gud eller djävul - på den punkten har jag för det mesta varit rätt så säker på min ståndpunkt, men sedan alla dessa följdfrågor om religion i sig ställer ju till med problem. Jag är en ateist, men det finns väldigt många som associerar ateism som anti-religiösa terrorister, medan sanningen är den att jag helt enkelt inte tror på en eller flera gudar.

Jag har, under alla dessa år, svävat fram och tillbaka mellan ståndpunkter för religioner och speciellt då samlade religiösa samfund, så där som den kristna kyrkan. Vid nåt tillfälle så var jag väldigt mycket emot allt som hade med religion att göra och ansåg de flesta religiösa anhängare som icke-logiska och dummare individer. I dagens läge så anser jag att den som vill tro på en gud så får göra det fritt och utan min kritik, så länge som den tron aldrig används emot någon annan eller för att skada sig själv. Kyrkor och tempel är historiskt värdefulla och oftast arkitekturiska underverk som skall uppskattas, vare sig det finns en helig ande där i eller ej.

Men samlade samfund av människor med samma teologiska bakgrund är nåt som jag emellanåt har väldigt svårt med. Visst gör kyrkan bra och det är fint att den finns, men egentligen gäller detta alla samlingar av liksinnade människor. "Joukossa tyhmyys tiivistyy" (Dumhet koncentreras i grupper) som det heter på finska. Är det sist och slutligen nåt nödvändigt? Speciellt som du sedan sätter någon att bestämma över denna grupp? Präster och diakoner i alla ära; de gör ett väldigt bra jobb med själsligt helande och stöd och de är ett otroligt bra verktyg i bl.a. åldringsvården men den krista kyrka vi har i Finland idag tycks inte alls hålla sig inom ramarna för vad dess egentliga uppgift är. Borde inte kyrkan vara ett samfund där de som tror på den kristna guden, och de som vill ansluta sig till den, kan samlas?

Nu kan ju någon snabbt kontra med att det ju är så som det fungerar, men varför har då den kristna kyrkans ledning ett så starkt inflytande på den nationella synen på moral och etik? Varför bryr sig någon om när "kyrkan" ställer sig emot bl.a. abort? Borde inte det ställningstagandet vara nåt som var och en gör ett individuellt beslut om?

Nåh, det som nu egentligen fick mig att skriva allt detta var nyheten (i Ilta-Sanomat) om att en församling i Tammerfors satt upp nätsidan www.eroakirkosta.info som motvikt mot den väldigt populära liberala hemsidan www.eroakirkosta.fi där man lätt kan skriva ut sig ur kyrkan.
Det som jag absolut inte kan förstå på något plan är varför kyrkans skulle måsta gå till "motattack" mot en kanal som gör det lättare för dem som inte är troende kristna individer att skriva ut sig ur kyrkan. Det är ju helt självklart att om man inte vill höra till detta samfund så skall man inte behöva det, utan skall lätt kunna avskriva all kontakt med dem. Speciellt som kyrkan gjort det så passligt för sig att majoriteten av dem som hört/hör till detta samfund aldrig haft ett val att bli medlemmar, utan det valet har gjorts av deras föräldrar varav majoriteten gjort det p.g.a. samhällets norm som anser att man skall göra det.

Så mitt lilla meddelande till det finländska kyrkliga samfundet är: ta vara på de medlemmar ni har och sköt om dem som tror enligt den kristna tron. Låt fingrarna vara från dem som inte tror och vill bort ur ert samfund - ni har absolut ingenting med dessa människor att göra. De har blivit felaktigt anknutna till ert samfund av fel orsaker från början.

Och dessutom lägger vi ännu en gång länken här för alla de som inte är troende kristna individer, men som av någon orsak hör till kyrkan och vill avskriva sig: http://www.eroakirkosta.fi/
Tyvärr fungerar inte servicen i alla kommuner, men det kommer fram på hemsidan.

Höstgourmé

Jag skrev i förra inlägget lite om den vackra hösten som vi har här i Finland och vårt veckoslut med äkta paret Rissa och Johan. Nåh, vad kan man mer tala om det ämnet? Jo, mat.

Det var någon lite varmare sommardag, eller kväll, som jag första gången kockade ihop denna maträtt, men det var inte riktigt rätt tillfälle för en sånt och vi bestämde oss för att prova pånytt när hösten knackat på dörren. Maträtten i fråga är alltså ostsoppa och problemet med att kombinera soppan med en varm sommarkväll är att soppan är lite väl stadig och mättande, för tung helt enkelt, för sommaren. Men nu var det då en vacker höstdag och vi ville bjuda Rissa och Johan på nåt extra läckert efter att vi blivit bjudna på en alldeles otrolig nässel-pasta-gryta hos dem några veckor tidigare.

Själv tycker jag att en höstig ostsoppa skall ätas med svamp, men det slog mig ganska snabbt att Johan inte är någon stor fantast av den ingrediensen, så vi använde istället rökt bacon i tärningar och det blev riktigt bra - kanske lite på saltigare sidan dock. Och visst passade ostsoppan, serverat med vitlöksbatong, till den aningen kyligare höstkvällen.

Så nu tänkte jag dela med mig receptet och önska att man, i äkta BDK-anda, dansar dåligt till fin 80-tals popmusik medan man kockar ihop denna soppa.
Alltså, det man behöver för denna ostsoppa är;

- 1 liter vatten
- 2-3 buljongtärningar (använde själv köttbuljong, men grönsaks eller hönsbuljong torde gå lika bra)
- ett paket (250g) Koskenlaskija-ost (den röda vanliga är kanske bäst, men vill man ha lite mera smak så kan man ta nån av de smaksatta. Vi provade med grönpeppar-varianten och det blev riktigt gott)
- en liten bit (ca. 50g) blåmögelost, t.ex. Aura-ost
- halvgrovt mjöl
- något köttigt; svamp eller bacon eller nåt annat rökt kött
- kryddor enligt smak

Så gör man som följande:
Kokar upp vattnet med buljongtärningarna medan man skär ostarna till mindre bitar som smälter smidigare i vattnet. När buljongen är färdig så lägger man i Koskenlaskija-ostbitarna och när de smält så lägger man i blåmögelosten. Så rör man om tills all ost smultit till en enda soppa.
Man skall då minnas att hela tiden låta rytmen av musiken, som man givetvis har på i bakgrunden, få kroppen att dansa med vilket gör att maten även får en viss rytm i sig. Vem vill äta vanlig ostsoppa när man kan ha en rytmisk ostsoppa?
Vid det här laget så tillsätter man mjöl, alltmedan man rör om, tills soppan får önskad konsistens; vill ni ha en ostkräm så är det helt upp till er så därför sätter jag inte ut nåt mått på det. Efter att mjölet blandat sig i soppan så kryddar man med vad man nu vill ha; salt är inte nödvändigt för det har kommit från blåmögelosten, men lite peppar kan passa.
När allt börjar närma sig klart så lägger man i svampen/baconen, eller vad man nu valt, och det helst i små tärningar/bitar och blandar det in i soppan så det blir uppvärmt. Och nu är soppan klar. Då är det bara att svära som attan för att ni glömt bort att lägga på ugnen, låta den varmna, lägga i vitlöksbatongerna och låta dem vara i ugnen i femton minuter... så ni får äta er soppa á naturell.

Och minns det dåliga dansande!
Ifall ni behöver nån modell så är det bara att söka upp nån av David "The Hoff" Hasselhoffs musikvideon på YouTube.

Våra vardagliga under

Jag vet inte riktigt hurdan bild jag ger av mig här på bloggen - förrutom att vara väldigt lat och okreativ, då... men sådär annars. Är det så att alla tror att jag är en konservativ gnällig farbror med tummen upp där som solen aldrig skiner? Kanske det är den bild jag ger av mig emellanåt, men det finns nåt soligt ovanför mitt huvud stundvis. Inte vet jag om jag är en romantiker, det får ni fråga min sambo, men jag njuter faktiskt av de vackra sakerna i livet och jag försöker att glömma de mörka molnen, allt efter att jag processerat dem i mitt lilla huvud.

Det finns stunder då jag känner mig mer lycklig än annars, trots att jag nästan hela tiden känner mig som världens lyckligaste när man har en sådan sambo som jag har. Något veckoslut sedan var en sådan stund. Vi hade min goda vän från gymnasietiden; Johan och hans australiensiska hustru Rissa på besök till oss. Det blev förstås en del brädspel spelat och jag börjar sakteligen få Johan över till rommens gömda paradis. På söndagen var vi sedan ut på en promenad på Sjundeå station.

Det är konstigt hur vissa saker känns så dova när man är van med dem och det är inte förrän någon annan öppnar ens ögon som man förstår. Jag har alltid ansett att den finländska hösten är väldigt vacker, men det är emellan svårt att njuta av den då man vet vad den betyder; slutet på sommaren, början på den långa mörka vintern. Inte för det; en ordenligt fin gammaldags vinter hör också till de mest vackra sakerna här i världen, men tyvärr har de inte synts av i detta land på vad som känns som evigheter. Det är bara väldigt grådaskigt från första januari till sista december varje år.

Rissa hade aldrig upplevt hösten, inte så som den är här. Hon sprang omkring med ögonen uppspända över alla dessa färger, den friska luften och vackra landskapen och det var då jag förstod vilken skatt vi har i detta land. Det att, vid normala fall, vädret kan skifta från -40 till +30 grader, regn, solsken, höststorm, är nåt som är ett vackert under, bara man förstår att ta vara på det.

Vi promenerade till ett ställe jag skäms över att jag inte besökt tidigare; Fanjunkars. Ja, stället där Aleksis Kivi skrev största delen av sin böcker, inspirerad av sin "musa" Charlotta Lönnqvist. Jag och Johan filosoferade lite runt vad detta med "musa" betydde på den tiden och om man skulle bli arresterad för det i dagens Finland. Vissa säger att ja, hon kockade och städade, men jag vet nu inte hur mycket inspiration herr Kivi kunde få av det, hur mycket bark hon än blandade i brödet.
I vilket fall som helst så skäms jag ju lite - Fanjunkars är nämligen inte bara inom promenadavstånd från oss, utan rent ut sagt på andra sidan gatan. Men det finns kanske en tid för allt och nu var det stunden för att se på Fanjunkars. Det var söndag så muséet var inte uppe, men vi gick omkring lite på gården och så kikade vi in genom fönstren. Så funderade vi över ifall stearinljusen i fönstren var från Kivis tid. Vi kom inte fram till nåt annat än att om rökvarnarn i taket också var från de tiderna så skulle den säkert ha skrikit konstant och förstört skrivandet av Sju Bröder.

Efteråt så blev det beundrandet av löven och träden och den vackra finländska höstnaturen. Vid nåt tillfälle försvann Johan för att plocka klöver att mata i sin kära fru. Han påstod att han skulle hitta svamp, den hallucinerande typen, och bli rik som internationell drugdealer, men det var nog klöver vi åt påväg till pizzerian - en aptitretare alltså.

Vilken vacker natur vi har och tänk så lite vi beundrar den. Jo, jag vet, vi beundrar nog den de flesta av oss, men gör vi det tillräckligt? Skulle inte alla må lite bättre om de slutade stressa för en stund, steg upp från soffan och stängde TV:n, gick till fönstret och tittade ut i ens fem minuter. Fast gå ut på balkonen och ta en cigg medan livets största konstverk visar upp sig framför en - naken förfan! Och inte tänker jag gnälla om att nån röker...

För att avsluta så poetiskt som man bara kan så citerar jag här Autumn Song av Manic Street Preachers. Texten av Nicky Wire.

"Wear your eyes as dark as night
Paint your face with what you like
Wear your love like it is made of hate
Born to destroy and born to create

So when you hear this autumn song
Clear your heads and get ready to run
So when you hear this autumn song
Remember the best times are yet to come"

Kommunalvalet 2008: Svenska folkpartiet

Ursäkta denna långa frånvaro, det har varit mycket att göra och en hel del jobb. Speciellt som jag gjort en del nattskift på siståne så har tiden sprungit förbi. Det var länge sen senaste nattskift och det är nåt som jag tycker om att göra, men för varje år som går så blir det svårare och tyngre att byta dygnsrytm hela tiden.

Jess, då går vi över till ämnet - nu tänker jag nämligen bita de "egna" i stortån och hoppas på att foten inte sparkar så att näsan min bryts.

Som finlandssvensk så förväntas det ofta av mig att rösta på SFP (Svenska Folkpartiet), men jag kan här öppet medge att jag aldrig gett ens en tiondels röst åt detta parti och det kommer aldrig heller att ske. Visst, man skall "aldrig säga aldrig" men när det gäller SFP så kan jag rätt så självsäkert påstå så. Orsak: man kunde ju ändra deras kommunalvals-slogan till en fråga - Rättvist?!

Det finns en punkt hos SFP som alltid fastnat som en spik under nageln på mig och det svider så hårt att jag aldrig kommer att glömma den smärtan; partipolitiken. Svenska folkpartiet springer nämligen omkring som en hop huvudlösa höns och buktalar, eller bukskriker, om hur de är politiskt obundna och endast står för de svenskspråkigas rättigheter i detta två-språkiga land.
Pyttsan! Det verkar som om SFP är de enda som har huvudet så långt inne där som solen aldrig skiner att de ännu tror på den uråldrade mantra. De kunde lika gärna heta "Sannfinlandsvenskarna" och sitta längst ut på den högra kanten ... nej, långt utanför den högra kanten. Berätta åt mig; om det är så förbaskat politiskt obundet så varför stod inte Claes Andersson i SFP:s stolta led, istället för vänstern där han höll sig?

Vad är mest skrämmande? Jag har träffat en hel del människor från SU (Svensk Ungdom) som är SFP:s ungdomsavdelning och, trots att många av dessa som personer varit riktigt trevliga, så är det en horribel bild av framtiden som de målar upp. Det är så högervridet att vänstern är i centern. Pappa betalar då silverskeden fallit ur mun vid 40-års åldern etc.
Det värsta är egentligen inte det att SFP är så långt ut på högern att det inte finns en passande ord för det, utan just det att de inte förstår det själv. Hur kan man vara så långt ute i ingenting och segla att man förnekar nåt så tydligt för sig själv.

Är jag en anti-finlandssvensk finlandsvensk? Nej, absolut inte. Jag skäms inte över vad jag är, jag bara skäms över en stor del av dem som kallar sig finlandssvenskar. Nu sitter halva svenskspråkiga Eira och fäller huvudet på sned och frågar "Va sjutton? Är inte vi alla borgare och adelmän?". Kort svar: nej. Långt svar: nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej.

Det är faktiskt inget skämt - det är skrämmande hur många finlandssvenska ungdomar man stöter på vars ögon blåser upp som en hetluftsballong och ser ut som världens största frågetecken när man säger att man inte har en akademisk utbildning utan faktiskt trivs som "duunare" (arbetarfolk). Blåttblod är nåt man endast har då man druckit för mycket fönstertvättsmedel!

Är Finland ett två-språkigt land? Säkerligen. Skall det vara tvång på att alla människor, från de totalt finskspråkiga kommunerna i norr till Helsingors, skall kunna svenska? Skämtar ni?!
Det finns en realitet som tydligen inte sjunkit in hos SFP (en bland många): vi är en minoritet på ca. 6%, hur faen skall vi resonera för att göra det rättfärdigt att vi skall få svenskspråkig service på varendaste ett ställe..? Ärligt!

Och en sista hälsning ännu: varför SFP inte klarar av kommunalpolitik? Se vad de gjort i Ingå. Inkompetens i högsta nivå.