En allt för tidig julhälsning

Inte för att jag tänker börja julstressa än, eller ens nånsin, men visst börjar man känna att den aftonen och dagen är på kommande med jättarnas småskutt. Man märker att man börjar ha lite mer år på nacken när det känns som om förra julhelgen skulle ha varit en månad sen och nu kommer redan nästa. Som min styvfar skulle säga: Som tur kommer julen bara en gång i året och inte var tolfte månad.

Men visst är ju julen på kommande och trots den 1½ månad som är emellan så går, som sagt, tiden snabbare nuförtiden. Så jag tänkte göra nåt som torde vara en teknisk omöjlighet, nämligen reflektera om julhelgen före den stora kommersiella julmaskinen sätts igång. Visst har vissa butiker redan börjat försiktigt småtassa in på området, men vi har inte ännu nått den där hjärntvättande och bedövande manipulationsmomentet som massmedian och butikerna kommer att sätta igång om någon vecka.

Visst gillar jag julen, men jag gillar andra aspekter av julen än de som framtutas i dagens västvärld. Normalt har jag inte haft nåt emot att jobba under julhelgen och har oftast gjort det också, men det har inte hindrat julkänslan att nå även mig. Jag kan inte exakt lägga fingret på vad det är som skapar en sådan där mjuk och varm känsla inom mig vid tillfället men det gör det i vilket fall som helst. Denna jul tror jag ändå kommer att vara lite extra speciell. Denna jul är den första julen i vuxen ålder som jag faktiskt gärna försöker att inte måsta vara på jobb.

Julen är en känsla. Högst antagligen är den uppbyggd av magiskt nostalgiska stunder som man haft under julen när man var liten ... då när man ännu var en mörk kultist av det kommersiella budskapet. Känslan har fastnat, kanske genomgått en metamorfos, medan det kommersiella har lämnats i tonårstider. Oberoende varifrån den varma och mjuka känslan härstammar så är den riktigt mysig. Om jag skulle tvingas svara på frågan vad det är jag gillar med julen så skulle jag svara "det inre lugnet i mig" och sedan spendera en halv timme på ett bortkastat försök att förklara hur jag inte blivit en freudiansk psykoanalytisk skitsnackare, utan att det är faktiskt det enda sättet jag kortfattat kan tänka mig förklara det.

Och vem är den personen som det är allra bäst att dela denna känsla med om inte den person man älskar allra mest här på våran jord. Visst skall vi med Linda till mor min och spendera julen med henne och styvfar i all lugn och ro. Mor min kan ibland stressa över att få all mat så perfekt som möjligt och att allt skall vara så som det alltid varit och så hör det till att jag och styvfar lugnt traskar efter och försöker lugna henne medan vi gör vår beskärda del av arbetet - aldrig mer, helst aningen mindre men så att inte mor märker. Middagen med rödvin och mörk öl får sedan ta sina två-tre timmar och är så gott som höjdpunkten med julen - inte maten, inte vinet eller ölen, inte ens sällskapet utan igen; känslan. Den där mörka och mysiga känslan som värmer inombords. Matbordet är dessutom fullt med olika sorters grejs och alla måste varje år förklara hur mycket han/hon avskyr den där ena saken och förklara hur denne inte alls förstår varför det måste finnas där varje år. För min del är det alla lådor (potatislåda, kålrotslåda och morotslåda) medan styvfar Åke tittar snett på löken och säger nåt finurligt.

Efter den goda middagen blir det allmänt avnjutande av stämningen som vid nåt tillfälle avbryts av julklappsutdelning. Eftersom jag som yngre var väldigt otålig med julklapparna så har jag nuförtiden fått stämpeln som allmän julklappsutdelningstånt (eller tomte). Sedan avslutas kvällen med lite spelande av kort- och brädspel med hela familjen.

Vad fick mig att skriva allt det här?
Förrutom det att jag är så överlycklig över att få spendera julen med min kära Linda och som en tidig vedjan till min förman att inte tvinga mig vara på jobb denna jul, så slogs jag av en stark julkänsla när jag läste en geeklist på brädspelsforumet BoardGameGeek. Där förklarar en vasabo om att han som 23-årig fattig studerande för sex år sedan bestämt sig för att det finns allt för många fattiga som inte har en chans att fira jul med mat och någon julklapp för barnen, så han bestämde sig för att göra nåt åt saken själv. Han började självmant samla in pengar och till slut kunde han köpa julmat och -klappar till 89 familjer i Vasa som annars blivit utan. Och han samlade inte bara ihop pengar till mat och julklappar utan han bad föräldrarna skicka deras barns önskelistor och familjens dieter åt honom och så sökte han upp de julklappar som barnen önskat mest (personligen alltså). Och det slutade inte där, nehej. När han paketerade julklapparna så skrev han på att de var från föräldrarna.

Detta betyder alltså att om lilla Liisa hade önskat sig en Bratz-docka så gick denna 23-åriga singelkillen till en butik och sökte upp den Bratz-dockan (inte ett lätt uppdrag för en 23-årig karl), paketerade in den och skrev på kortet "Till Liisa från mor och far". Detta har han nu fortsatt med varje år.

Till och med jag blir nästan tårögd när man läser om såna här människor som självmant (och speciellt i en så ung ålder) ger så mycket för att andra skall ha det bra. Det som jag tyckte mest om var inte maten ... eller ens julklapparna i sig, utan just det att han skrev på kortet att det var av föräldrarna. Trots att jag försöker hålla mig undan från den kommersiella julen, eller i.a.f. hålla den på måttliga nivåer, så skulle mitt hjärta brista ifall jag hade barn och visste att de inte skulle få en enda julklapp på julen - inte ens av sina föräldrar.

Så därför blev jag inspirerad att skriva om julen och här med så hyllar jag Anders Olin i Vasa som julens och barnens eviga hjälte. Anders - du är den riktiga julgubben!
Jag hoppas ni alla (som kan engelska) tar er tiden att läsa hans berättelse på BGG (en till länk till inlägget).