Herr Jakobsson - Polisen nära dig

När jag var ung... ursäkta; yngre, så ansågs jag var en väldigt liberal semi-kommunist som drev frammåt en ateistisk empati-politik. Det var de unga åren då jag var tonårsrebell, men tiden går och efter varje 365:te (emellan 366:tte) dag så blir det ett nytt år och där emellan blir man ett år äldre. Plötsligt ser man sig i spegeln och märker att världen inte alls är så svartvit och mest av allt; människor har inte moralen att släppas fria.
Nu är det ju inte så att jag vaknat upp en morgon och märkt att världen har ändrats, eller att detta skulle vara någonslags nyhet för mitt medvetna liv, men av nån orsak fick jag för mig att skriva om detta idag.

Så är jag en konservativ samlingspartist i dagens läge då? Inte riktigt. Och att gå in på den här Svenska Folkpartist-linjen skall vi inte, jag tror att jag gjort min ståndpunkt på den frågan rätt så klar. Visst är mitt politiska tänkande väldigt socialdemokratiskt (utan att binda mig till partiet med liknande namn) och rätt så konservativt, t.o.m. på gränsen till reaktionärt på väldigt många punkter.
Men det finns en orsak till att många av mina liberala ståndpunkter har vänt kappan och blivit konservativa. Världen, speciellt vardagen i vårt lilla Finland, har förändrats så markant under de senaste tio åren att det är svårt att förstå. Det kanske inte märks så där på ytan då den största förändringen har skett i hur människor förhåller sig till olika ting - attityder alltså.

Alla "revolutionära liberalister" och "fullhjärtade kommunister" som jag var i kontakt med och socialisera med under mina tonårsår hade bland annat än väldigt stark respekt för andra människor och speciellt för vissa myndigheter. Visst kunde man bli förbannad på regeringen som inte tycktes förstå vad den normala invånarens vardag gick ut på, men såg man en polis så rätade man till ryggen och hälsade. Kom polisen till en för att diskuttera så svarade man så gott man kunde och hjälpte till så långt det bara gick. Vardagens hjältar var brandmännen, akutvårdarna, sjukskötarna och poliserna - de som gav allt för alla andra och fick så lite för sig själv. Men vart har allt det försvunnit idag?

Jag minns hur hela min värld föll i bitar några år sedan under Valborgsmässoafton. Den sedvanliga arbetardemonstrationen blev förstörd av ett större gäng ungdomar som endast var med för att vandalisera. Allt kulminerade vid de gamla järnvägshusen i Helsingfors där dessa ungdomar slog läger och tände eld på ett antal av husen. När brandkåren skulle släcka branden och akutvårdarna skulle hjälpa de sårade så bemöttes de med stenar, tommar flaskor och annat som kom flygande mot dem.

Vem går till anfall mot försvarslösa och välmenande brandmän och akutvårdare som redan har ett tillräckligt svårt jobb som det är och är utan tillräcklig kompensation? Vart försvann all den respekt för andra människor som fanns när jag var tonåring? Vem uppfostrar dessa ungar egentligen, för någonstans måste ju denna vridna och bottenlösa moral komma ifrån?

I förrgår stod jag ute på vår balkong och rökte. Nere utanför den finska skolan stod ett gäng ungdomar i 14-15 års ålder och drack öl, körde omkring med sina mopeder och förde allmänt oväsen. Vad de egentligen höll på med verkade aningen skumt för när polisen körde upp till platsen så flydde majoriteten av ungarna fältet. Samtidigt som de yrade med god fart bort från platsen så hördes rätt så jäkliga utrop mot poliserna. Förbanne vad jag kunde bli arg. Vad är det med dessa idioter till kläppar? Vart har alla sunda värderingar tagit vägen?

Jag önskar att vi ännu kunde leva i småstadssamhället som finns i de gamla filmerna. Där alla byar och småstäder hade sina egna poliser, brandmän och läkare. Där polisen gick omkring i byn och hade en liten pratstund med herr Jakobsson som kom ut från butiken med en öl i handen. Där alla hälsade glatt på herr Polis-farbror när man gick förbi och där respekten för varandra fanns.
Visst fanns det brott i den världsbilden - inget är perfekt. Men nu ser det ut som vi skulle vara påväg mot total vilda västerna-stil där ingen bryr sig om varann, endast sig själva.