The Biggest Killer in American History

Rubriken är en sångtitel av punkbandet Bad Religion (för att få en påhittad och väldigt ytlig röd tråd i dessa inlägg) och har egentligen inget med innehållet av texten att göra - jag kom inte bara på nåt bättre.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag och storebror Mosse ett visst intresse för en sorts datorspel; nämligen F.P.S. (inte bevakningsföretaget i huvudstadsregionen, utan First Person Shooter). Jag ides inte tidigare gå in djupare på det ämnet men kanske nu är ett bra tillfälle(?).

Det är nämligen inte så simpelt som att vi köper massor pang-pang-spel och sedan sitter nätter efter nätter och tar livet av pixelgubbar med ett stort blodigt leende på läpparna, utan det finns lite mer under ytan. Nu skall jag bara tala om saken från min synpunkt efterssom min storebror är väldigt bra på att förklara sina egna ståndpunkter själv och har t.o.m. gjort det.

Själv spelar jag normalt rätt så lite datorspel och det går ganska mycket i vågor. Egentligen så finns det endast ett spel som jag spelar ensam på min dator och det är den omtalade NHL-serien. Dock hör de spelen också till denna andra kategori.

Jag tycker nämligen att det oftast är rätt så tråkigt att sitta och spela dessa FPS-spel för mig själv - det skall vara fler spelare med på samma gång, och inte nog med det, jag tycker inte heller värst mycket om att hänga på dessa online-spel där alla springer (läs: hoppar) omkring och skjuter varann med detta nämnda blodiga leende. Jag tycker om s.k. co-op spel där spelarna tillsammans hjälps åt att utföra uppdrag mot en datorstyrd motståndare. Sammarbete är nyckelordet här och det är just den delen som får mig riktigt indragen i spelet.

Tyvärr så är dessa "sammarbeta mot fienden"-spelen rätt så ovanliga, speciellt då man spelar på en PC och inte en spelkonsol, och det har fått mig och min bror att tappa mer hår från våra redan hårlösa huvudknoppar. Det verkar nämligen som om det utbredda spelcommunityn i cyberrymden anser att det är tusen gånger roligare att ta livet av varann än att samla sina gemensamma krafter för att ta ut det "onda i världen".

Nu börjar det här ju snart låta som en amerikansk moralpredikan om hur de sammanslog världen i kampen mot nazityskland under andra världskriget, men jag tror ärligt att det finns en liten moraliskt poäng här. Sidnot: jag hör inte till dem som anser att datorspel är roten till allt det onda och orsaken till s.k. skolskjutningar etc..

Jag minns att som barn så lekte vi alltid krigslekar, men aldrig så att vi stred mot varann utan mot en gemensam, mer abstrakt fiende. Samma var det med den tidens datorspel (till Commodore 64 och Amiga 500 osv.) där spelarna oftast spelade tillsammans mot datorn. Nu verkar det ju som om trenden har ändrat och största delen av datorspelena och leksakerna är gjorda för att mäta vem av spelarna som är bäst, det handlar om att ta livet av varann.

Men det handlar inte om datorspelen i dessa fall, utan en ändring i hur samhället fungerar; det verkar som om man i dagens läge är mera intresserad av att mäta vem som är bättre än den andra i allt möjligt ... eller kanske snarare allt. Detta är nåt som jag aldrig varit intresserad av; det har alltid handlat om att göra nåt tillsammans och med varann - att alla hjälps åt att nå ett gemensamt mål där alla vinner, det klassiska "good vs. evil" eller nåt...

Och dessutom; pixelgubbar har väl inga känslor..?

P.S. För ett par veckor sedan så köpte Linda och jag (på hennes önskan btw.) en Playstation 2 som julklapp åt varann. Grunden till detta inlägg är skriver före det, så den där punkten om spelkonsoler är lite åldrad...