Kloakerna av vårat undermedvetna

Jag tycker inte om att generalisera trots att det är nåt jag gör på en daglig basis; livet känns bara lättare så. Inte har jag heller nåt emot att människor försöker använda sitt intellekt för att uppnå nya sfärer av förståelse eller evolvera det mänskliga djuret mot bättre nivåer. Sist och slutligen anser jag inte heller mig själv vara bättre än någon annan - sanningen är de fakto långt från det; jag känner mig mer som en loppa bland hundar. Den där analogin kan ni filosofera över en lång tid...

Idag funderar jag över alla dessa människor som gör ett rent, slätt och vitt papper till en komplicerad origamiliknelse ... ett ord till en mening och min tanke till nåt överväldigande stort. (analogier och liknelser tycks vara 'in' för mig idag). Mina tankar riktas nu mot dessa människor som anser sig veta hur det mänskliga undermedvetna fungerar - vad som är bra för en på en filosofisk och emotionell nivå. Människor som drar sig till skrattretande Freudianska symboliker för att visa hur världen svänger. Människor som använder orden "den moderna människan" och "själ" allt för många gånger i sina meningar etc.
Såna där människor som gör livet till nåt mysterium, fullt av symbolik och trassel - eller med andra (och mina) ord; jävla komplicerat.

Livet är inte komplicerat, det är bara vi människor som tror för mycket om oss själva och tror att vi är så jädrans smarta... eller njaa, vi är så missnöjda med våra handlingar och existens att vi försöker få fram att vi egentligen är smarta och djupgående - vi bara inte vet om det än.

När jag reser med flygplan (vilket jag endast gjort två gånger i mitt liv) så blir inte min själ efter... jo, det kanske är ekologisk dumdristiskt att använda sig av stora JumboJet:s efterssom de förbränner så förbaskat mycket bränsle - men min själ är nog precis på samma ställe där det var tidigare - i en psykoanalyserande terapeuts våtaste drömmar!
Fiskare och andra som jobbar vid havet är inte mycket lyckligare än andra bara för att de jobbar omfamnade av vatten, vilket ger tryggheten av fostervattnet - jag har under min livstid skapat ens lite närmare bekantskap med två stycken fiskare - den ena tog sitt liv för många år sedan, den andra är totalsuput!

Ingenting har någon betydelse, symbolik är en del av det ruttna mänskliga undermedvetande som egentligen bara är en pöl av tankarnas bottenslam, man föds - lever - dör och försvinner - det finns inget mer.
Varför måste människor hålla på försöka lägga mening och orsak i allt som händer? Varför kan inte människor tolerera om någon annan ser på nåt på ett annant sätt utan att måsta tråtta det i ansiktet på andra?! Om jag använder svarta kläder så betyder det inte att jag är a) självdestruktiv b) vill vara självdestruktiv c) är onaturlig d) sysslar med djävulsdyrkande och offrar små babyn och lamm och hundvalpar till min onde herre... kanske det beror på att jag finner svart att vara harmoniskt och lugnande för mig...

Oj nejnej... det är inte krig som kommer att få mänskligheten att gå under - det är ert tjattrande...
Den som känner sig träffad; varsågod.

The Biggest Killer in American History

Rubriken är en sångtitel av punkbandet Bad Religion (för att få en påhittad och väldigt ytlig röd tråd i dessa inlägg) och har egentligen inget med innehållet av texten att göra - jag kom inte bara på nåt bättre.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag och storebror Mosse ett visst intresse för en sorts datorspel; nämligen F.P.S. (inte bevakningsföretaget i huvudstadsregionen, utan First Person Shooter). Jag ides inte tidigare gå in djupare på det ämnet men kanske nu är ett bra tillfälle(?).

Det är nämligen inte så simpelt som att vi köper massor pang-pang-spel och sedan sitter nätter efter nätter och tar livet av pixelgubbar med ett stort blodigt leende på läpparna, utan det finns lite mer under ytan. Nu skall jag bara tala om saken från min synpunkt efterssom min storebror är väldigt bra på att förklara sina egna ståndpunkter själv och har t.o.m. gjort det.

Själv spelar jag normalt rätt så lite datorspel och det går ganska mycket i vågor. Egentligen så finns det endast ett spel som jag spelar ensam på min dator och det är den omtalade NHL-serien. Dock hör de spelen också till denna andra kategori.

Jag tycker nämligen att det oftast är rätt så tråkigt att sitta och spela dessa FPS-spel för mig själv - det skall vara fler spelare med på samma gång, och inte nog med det, jag tycker inte heller värst mycket om att hänga på dessa online-spel där alla springer (läs: hoppar) omkring och skjuter varann med detta nämnda blodiga leende. Jag tycker om s.k. co-op spel där spelarna tillsammans hjälps åt att utföra uppdrag mot en datorstyrd motståndare. Sammarbete är nyckelordet här och det är just den delen som får mig riktigt indragen i spelet.

Tyvärr så är dessa "sammarbeta mot fienden"-spelen rätt så ovanliga, speciellt då man spelar på en PC och inte en spelkonsol, och det har fått mig och min bror att tappa mer hår från våra redan hårlösa huvudknoppar. Det verkar nämligen som om det utbredda spelcommunityn i cyberrymden anser att det är tusen gånger roligare att ta livet av varann än att samla sina gemensamma krafter för att ta ut det "onda i världen".

Nu börjar det här ju snart låta som en amerikansk moralpredikan om hur de sammanslog världen i kampen mot nazityskland under andra världskriget, men jag tror ärligt att det finns en liten moraliskt poäng här. Sidnot: jag hör inte till dem som anser att datorspel är roten till allt det onda och orsaken till s.k. skolskjutningar etc..

Jag minns att som barn så lekte vi alltid krigslekar, men aldrig så att vi stred mot varann utan mot en gemensam, mer abstrakt fiende. Samma var det med den tidens datorspel (till Commodore 64 och Amiga 500 osv.) där spelarna oftast spelade tillsammans mot datorn. Nu verkar det ju som om trenden har ändrat och största delen av datorspelena och leksakerna är gjorda för att mäta vem av spelarna som är bäst, det handlar om att ta livet av varann.

Men det handlar inte om datorspelen i dessa fall, utan en ändring i hur samhället fungerar; det verkar som om man i dagens läge är mera intresserad av att mäta vem som är bättre än den andra i allt möjligt ... eller kanske snarare allt. Detta är nåt som jag aldrig varit intresserad av; det har alltid handlat om att göra nåt tillsammans och med varann - att alla hjälps åt att nå ett gemensamt mål där alla vinner, det klassiska "good vs. evil" eller nåt...

Och dessutom; pixelgubbar har väl inga känslor..?

P.S. För ett par veckor sedan så köpte Linda och jag (på hennes önskan btw.) en Playstation 2 som julklapp åt varann. Grunden till detta inlägg är skriver före det, så den där punkten om spelkonsoler är lite åldrad...

Red alert! Code black! Mayday Mayday!

Jag vaknade imorse... ja, så mycket man nu vaknar på en lördagsmorgon klockan fem ...och startade mot jobbet efter att ha borstat av nattens snöproduktion från bilen. Väl på jobbet så utförde vi skiftesbyte med nattens dejour och snackade lite s*** som man nu brukar. När han åkt iväg så tog jag min fina nya mugg, köpt från Säästöpörssi i förrgår för hela tre euro, och tänkte njuta av morgonens första kaffeintag och då höll mitt liv på att gå i kras.

Det finns en sak som händer med jämna mellanrum under skiftesbytet på det här företaget och det kan inte vara mer än naturligt då en sömnig karl som vill hem och en morgontrött karl som ... ja, också vill hem ... skall ge över allt pick och pack som man behöver. Nämligen att det heliga kaffekortet glöms i någon ficka.
Så jag började i panik söka efter denna nyckel till paradiset över allt men det hittades ingenstans.

För dem som inte förstår det viktiga med kaffekortet eller som tror att "inget kaffekort" = "inget kaffe" så kan jag förklara att det är ännu värre än så. "Inget kaffekort" betyder nämligen att man måste gå TVÅ våningar upp för att få sig kaffe. TVÅ VÅNINGAR! Hutlöst...

Efter desperat sökande började ångesten slå igång. Chefen ringde och undrade något smått, men förstod situationens allvar när jag sade att kaffekortet var försvunnet. Han vet att detta betyder att alarmcentralen är i full panik och att företagets grund svajar i stormvinden. Det skulle behövas situationsuppdateringar med jämna mellanrum för att kolla att dejouren inte dalat in i koma.

Nåh, en man måste göra vad en man måste göra och som en kaffesudin varg så jag besteg dessa två våningar för att få min första mugg kaffe. Jag krälade sista biten till kaffeautomaten som lyste som den brinnande busken i bibeln. Jag grät en tår av tragikomisk glädje då jag var framme. Muggen fylldes varpå jag rullade ner för trapporna två våningar till tobaksrummet.
Där satt jag sedan och njöt av morgonkaffet med en morgoncigarett och, så som det brukar i denna stund så började morgondimman i mitt yra huvud att avta och några klara tankar kunde flyta mellan hjärncellerna. En glödlampa tändes ovanför huvudet. Nej, inte en riktig glödlampa utan en sådan där tecknad...

När jag rökt min cigg så tog jag mig till "vår" kaffeautomat som alltså måste ha detta kort för att spotta ut drycker och där var den heliga gralen. Kortet var i maskinen och väntade på mig. I mitt stilla sinne kunde jag höra hur kaffeautomaten viskade åt mig; "Välkommen hem, broder. Mitt rike är ditt. I all evighet. Eller tills ditt skifte tar slut. Eller tills garantin tar slut."

Vi är alltså nu på Code Green här och allt är lugnt. Livet har segrat än en gång.

En allt för tidig julhälsning

Inte för att jag tänker börja julstressa än, eller ens nånsin, men visst börjar man känna att den aftonen och dagen är på kommande med jättarnas småskutt. Man märker att man börjar ha lite mer år på nacken när det känns som om förra julhelgen skulle ha varit en månad sen och nu kommer redan nästa. Som min styvfar skulle säga: Som tur kommer julen bara en gång i året och inte var tolfte månad.

Men visst är ju julen på kommande och trots den 1½ månad som är emellan så går, som sagt, tiden snabbare nuförtiden. Så jag tänkte göra nåt som torde vara en teknisk omöjlighet, nämligen reflektera om julhelgen före den stora kommersiella julmaskinen sätts igång. Visst har vissa butiker redan börjat försiktigt småtassa in på området, men vi har inte ännu nått den där hjärntvättande och bedövande manipulationsmomentet som massmedian och butikerna kommer att sätta igång om någon vecka.

Visst gillar jag julen, men jag gillar andra aspekter av julen än de som framtutas i dagens västvärld. Normalt har jag inte haft nåt emot att jobba under julhelgen och har oftast gjort det också, men det har inte hindrat julkänslan att nå även mig. Jag kan inte exakt lägga fingret på vad det är som skapar en sådan där mjuk och varm känsla inom mig vid tillfället men det gör det i vilket fall som helst. Denna jul tror jag ändå kommer att vara lite extra speciell. Denna jul är den första julen i vuxen ålder som jag faktiskt gärna försöker att inte måsta vara på jobb.

Julen är en känsla. Högst antagligen är den uppbyggd av magiskt nostalgiska stunder som man haft under julen när man var liten ... då när man ännu var en mörk kultist av det kommersiella budskapet. Känslan har fastnat, kanske genomgått en metamorfos, medan det kommersiella har lämnats i tonårstider. Oberoende varifrån den varma och mjuka känslan härstammar så är den riktigt mysig. Om jag skulle tvingas svara på frågan vad det är jag gillar med julen så skulle jag svara "det inre lugnet i mig" och sedan spendera en halv timme på ett bortkastat försök att förklara hur jag inte blivit en freudiansk psykoanalytisk skitsnackare, utan att det är faktiskt det enda sättet jag kortfattat kan tänka mig förklara det.

Och vem är den personen som det är allra bäst att dela denna känsla med om inte den person man älskar allra mest här på våran jord. Visst skall vi med Linda till mor min och spendera julen med henne och styvfar i all lugn och ro. Mor min kan ibland stressa över att få all mat så perfekt som möjligt och att allt skall vara så som det alltid varit och så hör det till att jag och styvfar lugnt traskar efter och försöker lugna henne medan vi gör vår beskärda del av arbetet - aldrig mer, helst aningen mindre men så att inte mor märker. Middagen med rödvin och mörk öl får sedan ta sina två-tre timmar och är så gott som höjdpunkten med julen - inte maten, inte vinet eller ölen, inte ens sällskapet utan igen; känslan. Den där mörka och mysiga känslan som värmer inombords. Matbordet är dessutom fullt med olika sorters grejs och alla måste varje år förklara hur mycket han/hon avskyr den där ena saken och förklara hur denne inte alls förstår varför det måste finnas där varje år. För min del är det alla lådor (potatislåda, kålrotslåda och morotslåda) medan styvfar Åke tittar snett på löken och säger nåt finurligt.

Efter den goda middagen blir det allmänt avnjutande av stämningen som vid nåt tillfälle avbryts av julklappsutdelning. Eftersom jag som yngre var väldigt otålig med julklapparna så har jag nuförtiden fått stämpeln som allmän julklappsutdelningstånt (eller tomte). Sedan avslutas kvällen med lite spelande av kort- och brädspel med hela familjen.

Vad fick mig att skriva allt det här?
Förrutom det att jag är så överlycklig över att få spendera julen med min kära Linda och som en tidig vedjan till min förman att inte tvinga mig vara på jobb denna jul, så slogs jag av en stark julkänsla när jag läste en geeklist på brädspelsforumet BoardGameGeek. Där förklarar en vasabo om att han som 23-årig fattig studerande för sex år sedan bestämt sig för att det finns allt för många fattiga som inte har en chans att fira jul med mat och någon julklapp för barnen, så han bestämde sig för att göra nåt åt saken själv. Han började självmant samla in pengar och till slut kunde han köpa julmat och -klappar till 89 familjer i Vasa som annars blivit utan. Och han samlade inte bara ihop pengar till mat och julklappar utan han bad föräldrarna skicka deras barns önskelistor och familjens dieter åt honom och så sökte han upp de julklappar som barnen önskat mest (personligen alltså). Och det slutade inte där, nehej. När han paketerade julklapparna så skrev han på att de var från föräldrarna.

Detta betyder alltså att om lilla Liisa hade önskat sig en Bratz-docka så gick denna 23-åriga singelkillen till en butik och sökte upp den Bratz-dockan (inte ett lätt uppdrag för en 23-årig karl), paketerade in den och skrev på kortet "Till Liisa från mor och far". Detta har han nu fortsatt med varje år.

Till och med jag blir nästan tårögd när man läser om såna här människor som självmant (och speciellt i en så ung ålder) ger så mycket för att andra skall ha det bra. Det som jag tyckte mest om var inte maten ... eller ens julklapparna i sig, utan just det att han skrev på kortet att det var av föräldrarna. Trots att jag försöker hålla mig undan från den kommersiella julen, eller i.a.f. hålla den på måttliga nivåer, så skulle mitt hjärta brista ifall jag hade barn och visste att de inte skulle få en enda julklapp på julen - inte ens av sina föräldrar.

Så därför blev jag inspirerad att skriva om julen och här med så hyllar jag Anders Olin i Vasa som julens och barnens eviga hjälte. Anders - du är den riktiga julgubben!
Jag hoppas ni alla (som kan engelska) tar er tiden att läsa hans berättelse på BGG (en till länk till inlägget).

Excel-junkie

Det finns en del saker som jag brinner för och förrutom de väsentliga, sådär som familj och vänner m.m., så finns det ju en hel del mer världsligt där ute i periferin som kanske lyser starkare än det väsentliga i kärnan. En del av det är ganska uppenbart, så där som brädspel och allt som hör där till, men sen finns det sånt som endast några få utvalda känner till. Den kanske värsta av dessa "bränder" som nästan nått intellektuella perversioner är Microsoft Excel.
Trots att Microsoft är nåt som man väldigt ofta kan, på nåt vänstervridet sätt, koppla samman med perversioner så är detta kanske lite annorlunda. Jag är inte en stor vän av Microsoft och deras produktlinje, men Excel är nåt som jag inte kunde leva utan. Sådär på tal om att ta vara på det väsentliga i livet.
Jo, alla ni gratis-nissar där ute, jag har provat på Open Office-varianten av Excel, men det är nåt som fattas ur den. Jag är inte riktigt lägga mitt finger på vad det är som fattas, så jag tänker endast säga; känslan, hur vagt och dumt det än må låta.

Jag har en Excel-tabell för så gott som allt som kan tänkas och råkar jag inte ha det för tillfället så gör jag en snart. Egentligen vet jag inte vad det är som drar mig till denna kalkyltabellernas okrönte konung. Jag har alltid varit intresserad av matematisk problemlösning och ekvationer hör till mina favoritproblem i den sektorn... och det är ju Excel fullt av.
Det förvånar mig hur många som inte vet hur mycket man egentligen kan göra med ett så simpelt program som Excel. Visst är det bra att använda för att bara skapa listor som man sedan lätt kan sortera, men sen kan man ju få den att räkna ut en hel del information från den listan.

Mitt kanske största projekt med Excel har varit en lista över våra brädspel som för tillfället är på version 4.13 och har utvecklats en hel del genom tiderna. Förrutom att den listar mina och Lindas brädspel så listar den även broder Mosses samt spelen som finns hos de andra medlemmarna i våran brädspelsklubb. Från listan kan man lätt få fram en hel del annan information som bl.a. vilka av de spel som finns på listan som jag och/eller Linda spelat etc.
Efter den huvudsakliga listan finns ännu tre kalkylblad som plockar ut och räknar en hel del intressant information utgående från brädspelslistan, som hur många spel jag och Linda har, hur många av spelen de fakto är expansioner, hur många procent av våran spelsamling är expansioner med mycket mer.

Trots att min brädspelslista 4.13 är väldigt fungerande och räknar ut det mesta (både nödvändigt och väldigt onödigt) så kommer jag väl snart att måsta göra en ny. Inte för att det skulle förbättra den nuvarande, utan mest för att jag tycker så mycket om att sitta och klura ut hur man får kalkylerna att fungera bäst och hur det är lättast att få information ur listan.

Förrutom brädspelslistan (som förresten även innehåller våran brädspelsönskelista) så har jag Excel-tabeller för bl.a. de spel som vi har "ligor" i, dvs. räknar poäng etc., de spel som innehåller samlingsbara komponenter och mer.
Det kanske är en dålig idé att börja rada upp alla min olika Excel-tabeller här för då kan det hända att det antalet vänner jag har plötsligt gör samma sak som den pågående ekonomikrisen gör att aktieägarnas kapital.

I vilket fall som helst; jag tycker om Microsoft Excel.

Ekonomikrisen och jag - en underlig oddyssé

Detta blir väl inte så enhälligt utan mer svammlande om det aktuella och kanske även det irrelevanta, men häng med en sväng i den råddiga vardagen av en nästan flintskallig karl...

Det påstås vara en ekonomikris på gångs. Trots att jag inte märkt nåt av det så är det så på tapeten hela tiden att det är omöjligt att inte bli meddragen i hysterin. Kanske jag tar allt på den där lite mer sarkastiska fronten, men det finns säkerligen rätt så få saker i livet som jag inte tar med en liten nypa salt och lite kardemumma.

Ekonomikrisen känns lite bakvänd i vår vardag - bensinpriset sjunker och vi har lite mer pengar än normalt. Sånt som att hyran höjs får man väl vänta sig med en så låg hyra som vi levt med hittils och faktumet att djävulens vänstra hand, Fortum, höjer på elpriset förvånar väl få. Efter att ha reflekterat över vad denna kris innebär i praktiken så har jag bestämt mig för att döpa den till "Robin" efter kommunisternas förebild Robin Hood. Är inte det dagens melodi att ge namn åt olika oroväckande fenomen för att personifiera det för att människor skall känna sig bättre..?

Robin har fått sitt namn efter det att jag kommit till slutsatsen att det är de rika som drabbas. De i sin tur sprider kaos över byggden och försöker skrämma upp alla stackars bybor så att de skall hjälpa till, trots att dessa egentligen inte har nåt med saken att göra. En morgon när jag satt med kaffekoppen i hand och såg på YLE:s morgon-TV så satt där en finansexpert som påpekade att det under de senaste 5-6 åren faktiskt gått väldigt bra ekonomist och att det vi nu går genom egentligen är att allting börjar balansera ut sig. Men i.o.m. att vi har blivit så vana med högkonjunkturen som varat så länge så känns det som nåt infernaliskt skulle vara på gångs.

Och Fortum då..? Jag har fått den bilden att de höjer på sina priser av vilken orsak som helst. Skulle det råka sig att VD Mikael Liljus hund skulle tuppa av så måste han väl samla in lite tröstpengar och höja på priserna. Minister Mauri Pekkarinen förklarade på MTV3:s Huomenta Suomi att det faktiskt finns en ordentlig förklaring på varför Fortum höjer på konsumentpriserna medan priset för dem att producera elen bara sjunker. Det är nämligen så att all den energi som Fortum producerar i Finland (genom bl.a. billig kärnkraft etc.) så sälj utomlands och sedan köps det in dyrare el utomlandsifrån som sedan säljs dyrt åt de inhemska konsumenterna. På detta sätt så blir vinstmarginalen störst för Fortum.
Min bror Mosse sa det bäst: aktieägare är från *****. Det är nämligen stiftat i lag att ett aktiebolag måste sträva till att tjäna så mycket pengar som möjligt. När det gäller sånt häran som Fortum tycks hålla på med (enligt M.Pekkarinen) så har dock redan den etiska gränsen överskridits med ett jättekliv i min mening. Hoppeligen får riksdagen snabbt genom de lagförändringar som minister Pekkarinen berättade om som skulle förhindra att sånt här händer, men då pengarna styr våra beslutsfattare så tror jag inte riktigt på att det händer inom kort.

Men lite måste man väl hänga med på noterna och leka vettskrämd för den ekonomiska bomben som faller i huvudet på oss snart. Eller närmare sagt så har jag försökt mitt bästa. När vi förde sambon Lindas armbandsur till urmakaren i förra veckan för att repareras så märkte jag att butiken (som även är en guldsmed) sålde två förlovningsringar till priset av ett. Och då tänkte jag: "är inte detta det perfekta tillfället att visa min oro över ekonomikrisen och de tider som kommer?" så jag föreslog åt min kära sambo att vi kunde förlova oss nu när ringarna ändå var på rabatt. Av någon orsak så var hon inte riktigt med på noterna med att förlova sig för att det skulle vara billigare. Och jag som redan såg förlovningsannonser framför mig:

"Linda och Jens
förlovade 27.10.2008
i Prisma, Kyrkslätt
på 50% rabatt".

Den annonsen skulle ha passat så bra med vigselannonsen:

"Linda (f. *flicknamn*)
&
Jens Stenström (f. Tållå)"

Men så är det sedan i dagens värld; män tänker praktiskt och planerar på förhand medan kvinnor anser att män är töntiga och inte gör nåt vettigt, utan sitter och funderar på "roliga" annonser till tidningar. Men jag tänker stå på mig med stadig fot; jag uppmanar nu alla där ute att söka upp närmaste guldsmedsaffär med erbjudande på förlovningsringar och förlova er. För att spara tid kan ni ju göra det där i guldsmedsaffären. Samtidigt uppmanar jag alla guldsmedsaffärer att erbjuda en rabatt på förlovnings- samt vigselringar, samt kanske till och med ha en präst på plats som kan viga alla dessa par på samma gång. På detta sätt skulle vi lösa många problem som vi står inför nu när Robin är här; människor skulle spara pengar på förlovningen, vigseln/bröllopet samt ringarna. Dessutom skulle det kanske födas ännu mer barn och vi kunde bli kvitt den här pensionsbomben som är på kommande.

För de som inte har någon att att förlova sig med så kan man ju alltid hitta nån på gatan - vem kunde nu motstå ett sådant erbjudande? Karl/hustru + förlovnings- samt vigselring till halva priset + en väg ur Robins fruktade händer.

Och så väljer amerikanerna Obama till president när jag sitter här med så här fina idéer i bakfickan. Hmpf. Nåh, grattis Obama - den rätta vann och om du kan så skulle vi gärna se att Fortum skulle sänka elpriserna för en gångs skull...det kan inte vara så oöverkomligt.

Till slut kan jag bara nämna att vi även har bidragit till att spendera en hel del pengar. Det sägs ju att vi måste konsumera mer än tidigare för att bli av med Robin, för då finns det mera pengar i omlopp (eller sen i rikemans fickor), så vi har spenderat en förmögenhet på näsdukar nu när Linda sitter hemma och snorar för sig själv.

Herr Jakobsson - Polisen nära dig

När jag var ung... ursäkta; yngre, så ansågs jag var en väldigt liberal semi-kommunist som drev frammåt en ateistisk empati-politik. Det var de unga åren då jag var tonårsrebell, men tiden går och efter varje 365:te (emellan 366:tte) dag så blir det ett nytt år och där emellan blir man ett år äldre. Plötsligt ser man sig i spegeln och märker att världen inte alls är så svartvit och mest av allt; människor har inte moralen att släppas fria.
Nu är det ju inte så att jag vaknat upp en morgon och märkt att världen har ändrats, eller att detta skulle vara någonslags nyhet för mitt medvetna liv, men av nån orsak fick jag för mig att skriva om detta idag.

Så är jag en konservativ samlingspartist i dagens läge då? Inte riktigt. Och att gå in på den här Svenska Folkpartist-linjen skall vi inte, jag tror att jag gjort min ståndpunkt på den frågan rätt så klar. Visst är mitt politiska tänkande väldigt socialdemokratiskt (utan att binda mig till partiet med liknande namn) och rätt så konservativt, t.o.m. på gränsen till reaktionärt på väldigt många punkter.
Men det finns en orsak till att många av mina liberala ståndpunkter har vänt kappan och blivit konservativa. Världen, speciellt vardagen i vårt lilla Finland, har förändrats så markant under de senaste tio åren att det är svårt att förstå. Det kanske inte märks så där på ytan då den största förändringen har skett i hur människor förhåller sig till olika ting - attityder alltså.

Alla "revolutionära liberalister" och "fullhjärtade kommunister" som jag var i kontakt med och socialisera med under mina tonårsår hade bland annat än väldigt stark respekt för andra människor och speciellt för vissa myndigheter. Visst kunde man bli förbannad på regeringen som inte tycktes förstå vad den normala invånarens vardag gick ut på, men såg man en polis så rätade man till ryggen och hälsade. Kom polisen till en för att diskuttera så svarade man så gott man kunde och hjälpte till så långt det bara gick. Vardagens hjältar var brandmännen, akutvårdarna, sjukskötarna och poliserna - de som gav allt för alla andra och fick så lite för sig själv. Men vart har allt det försvunnit idag?

Jag minns hur hela min värld föll i bitar några år sedan under Valborgsmässoafton. Den sedvanliga arbetardemonstrationen blev förstörd av ett större gäng ungdomar som endast var med för att vandalisera. Allt kulminerade vid de gamla järnvägshusen i Helsingfors där dessa ungdomar slog läger och tände eld på ett antal av husen. När brandkåren skulle släcka branden och akutvårdarna skulle hjälpa de sårade så bemöttes de med stenar, tommar flaskor och annat som kom flygande mot dem.

Vem går till anfall mot försvarslösa och välmenande brandmän och akutvårdare som redan har ett tillräckligt svårt jobb som det är och är utan tillräcklig kompensation? Vart försvann all den respekt för andra människor som fanns när jag var tonåring? Vem uppfostrar dessa ungar egentligen, för någonstans måste ju denna vridna och bottenlösa moral komma ifrån?

I förrgår stod jag ute på vår balkong och rökte. Nere utanför den finska skolan stod ett gäng ungdomar i 14-15 års ålder och drack öl, körde omkring med sina mopeder och förde allmänt oväsen. Vad de egentligen höll på med verkade aningen skumt för när polisen körde upp till platsen så flydde majoriteten av ungarna fältet. Samtidigt som de yrade med god fart bort från platsen så hördes rätt så jäkliga utrop mot poliserna. Förbanne vad jag kunde bli arg. Vad är det med dessa idioter till kläppar? Vart har alla sunda värderingar tagit vägen?

Jag önskar att vi ännu kunde leva i småstadssamhället som finns i de gamla filmerna. Där alla byar och småstäder hade sina egna poliser, brandmän och läkare. Där polisen gick omkring i byn och hade en liten pratstund med herr Jakobsson som kom ut från butiken med en öl i handen. Där alla hälsade glatt på herr Polis-farbror när man gick förbi och där respekten för varandra fanns.
Visst fanns det brott i den världsbilden - inget är perfekt. Men nu ser det ut som vi skulle vara påväg mot total vilda västerna-stil där ingen bryr sig om varann, endast sig själva.