Murphy killed me once, I'll kill him back twice

Efter en lång tystnad så hörs ett prassel i buskarna...

December föll på egen rumpa ganska hastigt. Det räckte inte med problem på jobbet som ledde till att broder Mosse (speciellt) och jag hamnade jobba som dårar för att "make ends meet", utan det måste ju komma mer. Utöver allt det vanliga som kommer i december i och med julen och familjens Lucia glöggfest så kunde måste det ju svälla över ännu mer. Murphy kunde ju inte bara lämna det där. Och svällde var precis det som hände.

En svensk som hade bråttom till flygfältet orkade inte riktigt se efter och smällde upp en dörr som jag höll på gå förbi. Det blev en direkt knock out. Men det finns inte så mycket i mitt huvud att försvara så jag steg upp och putsade av kostymen och fortsatte min väg. Det tog inte ens ont - inte förrän kvällen där på. Fredagen den tolfte så satt vi och spelade FIFA07 med min goda vän Daniel när min käke började verka så att nordanvinden sinade. Jag tog en Burana 400 och levde med det. "Det som inte dödar - det stärker" heter det ju. En stund senare tog jag en till och käken kändes lite mer öm, men inte tänkte jag på det ... inte förrän fyra på natten då jag vaknade med en värk sällan skådad och med halva ansiktet uppsvullet som en fotboll. Linda vaknade och väckte därpå Daniel och så bar det av mot jouren på Lojo sjukhus.

Snabbt skickades jag till röntgen och blev välmottagen ... enda tills jag skulle till läkaren. Visst behöver ju "doctors in training" få prakticera men gjorde det misstag jag oftast gör. Klockan sju på morgonen så kom en ung pojkvasker, klädd som en dålig kopia av Eminem, inklivande och jag tänkte tyst för mig själv; "snälla säg att det där inte är läkaren". Men visst var det han.

I fyra timmar väntade vi på att jag skulle bli inkallade. Daniel gick några varv till sjuksköterskorna och de meddelade att läkaren hade blivit informerad flere gånger om att jag väntade. De hade ändå så mycket medlidande att de gav mig mera smärtstillande. Efter fem timmar så kom läkaren och kallade in mig och menade på att han "tappat bort" mig från sin lista och att jag därför hamnat vänta. Smärtan var för stark för att jag skulle ens orka säga nåt väldigt sarkastiskt åt honom.

Och vad kunde han säga? Han förstod sig inte på röntgenbilderna och skrev en remiss till en specialist i Helsingfors. Efter det väntade jag en stund på att han skulle förstå att skriva nåt smärtstillande åt mig som har lite mer hästkrafter än en mäsig Burana 400, men det måste jag till slut be om.

Värsta var att detta nu var lördagen den 13nde december - det var mors luciaglögg och vi hade gäster på kommande. Så jag ringde till specialisten och undrade om jag kunde boka om och komma på söndagen. En specialist som jobbar på en privat mottagning får tillräckligt mycket fyrk att han inte hade mycket annat att säga än "tack och vi ses imorgon". Glöggfesten gick sen över i koma. Akutvårdande storebror Mats satt brevid mig och berättade om alla droger som jag kunde be om för att stilla min smärta och det blev en helt kul diskussion till slut.
Som tur hade gästerna varandra att underhålla så jag kunde låta allt snurra framför mig som en halvfebrig nerknarkad patient.

På söndagen så var det sedan specialistens tur och specialist var precis vad han var. Efter två ordentliga röntgen av min undre käke så var diagnosen klar; en fraktur i käken som sedan hade inflammerat en tand. En massa läkartermer kom där före, emellan och efter, men detta var nu diagnosen i korthet. Daniel hade skadeglatt önskat att de skulle gipsa hela mitt huvud men läkaren var av annan åsikt. Efter en längre psykisk förberedning för min del så smällde han in tre bedövningssprutor i käften på mig och sedan rev han ut den inflammerade tanden. Så hamnade jag på dubbel-penicillinkur (rätt så stark sådan) och mer smärtstillande för en vecka framöver, vilket gjorde att jag var halvyr hela den tiden.

Dock var specialistläkarens min nåt av det bästa under detta år efter denna diskussion:
Läkaren: Nåh, hur mycket sjukledighet vill du ha?
Jag: Hur mycket behöver jag?
Läkaren: Medicinen kräver i sig ingen sjukledighet - de har inga trianglar på sig, men allt beror på hur du klarar din arbetsuppgift under medicinering och hur mycket smärstillande hjälper.
Jag: Då tar jag ingen sjukledighet.
Läkaren: Men... men... jag skriver ut åt dig om du vill ha.
Jag: Jag tar ingen sjukledighet.
Läkaren: Du kan få resten av året ledigt.
Jag: Nej, jag vill inte ha sjukledigt.

Till slut så gav han upp och jag var på jobb nån dag senare...

Så av denna orsak har det varit rätt så tyst på den här bloggen. Nu ser jag ut så som jag såg ut före olyckan och jag känner faktiskt inte av den heller. Penicillinkuren var ett rent helvete, mest för att jag inte fick äta två timmar före och efter att jag tagit ett piller och de skulle tas tre gånger om dagen. Men nu börjar allt rulla på igen, så vi får se om januari blir nåt bättre.

Ta oss Lojo! Ta oss nu och här!

Den politiska konflikten i Sjundeå fortsätter och trots att jag redan tagit upp ämnet några gånger så kan jag inte låta bli att kommentera lite mera. Det var nämligen med ett tragikomiskt småflin som jag läste förra numret av den lokala gratistidningen Kirkkonummen Sanomat (N:0 96, 11.12.2008). Det verkar nämligen vara så skamligt att SFP inte kan låta Sjundeåborna fylla i enkäten som skickades ut åt kommunborna med åsiktsförfrågningar om kommunsammanslagning utan att sätta igång ett maskineri av propaganda för att lyckas locka åsikterna åt sitt håll.

Bland andra har kommunfullmäktige Ove Grundström (SFP) uttalat sig och propagerat om Sjundeås självständighet och här är några av mina funderingar kring det han sagt.

"Itsenäisyys on tavoittelemisen arvoinen asia, myöskin Siuntion kohdalla. Siuntio on hyvin hoidettu kunta ja sillä ei pitäisi olla vaikeuksia pysyä itsenäisenä kuntana. Meillä on suuret verotulot, ikärakenne on optimaalinen, hyvin suunniteltu kuntakeskus, terveyden huolto on hyvin toimiva ja meillä on tyytyväisiä kuntalaisia. Millä tahansa mittarilla mitattuna niin Siuntio pärjää hyvin."

(fri översättning: "Självständighet är en eftersträvansvärd sak, även för Sjundeå. Sjundeå är en välskött kommun och den torde inte ha problem att förbli självständig. Vi ha stora skatteintäkter, åldersstrukturen är optimalisk, ett väl planerat kommuncentrum, hälsovården är väl fungerande och vi har belåtna invånare. På vilken mätare som helst så klarar sig Sjundeå bra")

Enligt en rapport som finns på Sjundeås hemsidor; Siuntion kunnan tulevaisuusvaihtoehdot (PDF här), så kommer kommunen att tvingas höja kommunalskatten till minst 21% under åren 2010 och 2011 för att vända på den 3-4 miljoner Euro stora underskottet i budgeten. Visserligen så kan det medges att herr Grundström varit väldigt politisk i sitt uttalande då han säger att vi har stora skatteintäkter, men dessa är ju helt tydligen inte tillräckligt stora. Dessutom så kan man säga att det väl planerade kommuncentrumet kan bero på att det inte finns nåt där - ingenting som kan göra det råddigt. Enligt enkäten som vi fick hem så skulle kommunen även måsta dra ner på den allmänna servicen dit hälsovården hör, så då får vi väl vinka hej då åt den väl fungerande hälsovården. Och sen är det väl bra att kommunen har belåtna invånare, för av 5700 invånare så måste man ju hitta någon som är belåten, men med vadå? Och ifall man svarar "kommunen" så kanske man hittar nån förrutom Ove Grundström själv som är belåten - men inte många.

De facto så har jag aldrig stött på större klåperi på kommunalnivå än här i min kära hemkommun och då har jag jobbat nära med båda Helsingfors och Esbo, samt haft kontakt med andra kommuner som Kyrkslätt och Ingå. Låt mig förklara...

Vid förra årskiftet så flyttade min sambo, Linda, till Sjundeå och började då jobba i en av kommunens två matbutiker. I början av hösten så lade köpmannen lapp på luckan, något som för den delen tycks vara rätt så vanligt här ute. Då bestämde sig Linda för att börja jobba inom barnvård. Först försökte hon förgäves få kontakt med den personen på kommunen som ansvarar över detta. Efter ringbud på ringbud och även besök till kommunhuset så kom ingen respons överhuvudtaget.
Linda hittade sedan en arbetsplatsannons på nätet. Det var en familj som önskade få en dagtant hem till sig för kommunens daghem är tydligen överfyllda och det finns inte plats för en stor del barn (i denna välfungerande kommun alltså). Hon blev anställd så gott som genast. Men först nu började de stora problemen.

Ingen på kommun visste riktigt vad som skulle göras och efter en stund kom det fram att Linda måste fylla i en arbetsdagbok ... men ingen på kommun visste hur detta skulle göras. Hon fyllde alltså i den så gott hon kunde. Och sen blev det lönedag. Folkpensionsanstalten betalade sin del av lönen, familjen betalde en del, men inga pengar kom från kommunen. Först ville ingen berätta varför, men efter en hel del tjatande kom det fram att kommunen ansåg att Linda skulle måsta vara företagare för att göra sitt jobb och att de inte skulle betala hennes lön före hon registrerade sig som en sådan. Vi sökte och grubblade, ringde runt till vänner och bekanta. Även en vän till mig som är jurist såg ut som ett stort frågetecken med hakan i golvet när jag förklarade situationen för honom. När det önskades hänvisningar till varför kommunen ville att Linda skulle vara företagare så kom svaret "vi såg det på en nätsida nånstans". Vid detta skede var jag övertygad att kommunen sköts av lågstadiebarn...

Efter en massa bråk så tappade barnfamiljens mamma nerverna, gick till kommun och smällde knytnäven i bordet. När det var dags för Lindas andra lön så betalade kommunen snällt bägge. Vi funderade över att kräva den lagstiftade löneförseningsräntan men bestämde oss för att det var onödigt i detta skede. Men inte var det slut där.
Sen märktes det att kommunen inte dragit av skatten från lönen. Efter några samtal så kom det fram att detta inte är möjligt då lönen betalas av tre olika instanser och att Linda skulle måsta sköta saken själv. Helt förståeligt att arrangemanget måste vara såhär, men detta kunde de väl ha meddelat före två månader efter att arbetskontraktet tagits i bruk?!

På samma sida som Ove Grundströms intervju i Kirkkonummen Sanomat har även kommunstyrelsens första viceordförande Merja Laaksonen (SFP) uttryckt sig om Sjundeås situation. Några kommentarer till hennes väl bevingade uttryck...

"Också i Sjundeå har fullmäktigearbetet hela denna period skuggats av kommunsammanslagningsdiskussioner trots ett enhälligt beslut att fortsätta som en självständig kommun. Om socialdemokraterna fått bestämma hade vi först gått ihop med Lojo och nu senast med Ingå."

Hur i hela h**vete kan man kalla det ett "enhälligt beslut" om man i nästa mening säger att SDP velat sammanslå Sjundeå med Lojo?! Hur skulle det vara om man tittade lite utanför det där akvariet som heter SFP och se realiteten här i världen?

"Den i medierna speciellt med olyckliga rubriksättningar framkallade hysterin att Sjundeås ekonomi skulle vara så mycket sämre än i grannkommunerna att den enda lösningen finns i kommunsammanslagningar skall vi ställa oss kritiska till."

Olyckligt rubriksatt? Sjundeå kommun hade ett budgetunderskott på flere miljoner och kunde inte få ihop en ny budget på flere månader. Kan detta faktiskt läggas på rubriksättarnas nacke? Det fina här är ju att trots försök till att skjuta ner den negativa kritik som kommit så kommer fru Laaksonen inte med några motbevis utan lägger allt på journalisternas nacke. Skall jag tro att allt är ok när det kommer fram att Sjundeå omöjligt kan få ihop en vettig budget men viceordförande i kommunalfullmäktigt säger att det var rubrikernas fel?

Jag hoppas faktiskt Sjundeå sammanslås med Lojo och att invånarna i Storlojo sedan kan rösta ut alla dessa jädrans SFP:are från kommunfullmäktige så att vi hade en chans att bygga upp ett kommunalt samhälle som är grundat på invånarnas behov och ett säkert hälso- och socialvårdsnätverk i stället för Svenska Folkpartiets interna agenda. Jag förstår mycket väl varför det finns så många finnar som hatar finlandssvenskar. Vi kan tacka SFP för det!

SFP idkar kommunal kultur

Jag bor i en liten (?) kommun, i västra Nyland i Finland, som heter Sjundeå. Det är till ytan en liten idyllisk by med vackra gröna skogar, stora åkrar, höga berg och djupa dalar. Trots att arealen är täckande så är kommunen centrum av det slaget att man måste veta var den är för att inte köra genom och förbi. Med andra ord; kommunens centrum är en S-Market. Idyllen är dock bara ytlig, för börjar man gräva sig in hur allt ser ut innanför skalet så avslöjar man något nästan brutalt och fult.

Kommunen närmar sig bankrutt. Årets budget blev uppskjuten om och om igen för det fanns ingenting att bygga den utav. Samtidigt så finns det starka krafter som anser att kommunsammanslutning inte är ett realistiskt alternativt, utan Sjundeå måste behålla sin självständighet. Det är vid den tidpunkten då, inför kommunalvalet, Svenska Folkpartiet (SFP) tog självständigheten till en del av sin valplan. SFP mistade som tur mandat, men inte tillräckligt för att det skulle ge en tillräckligt stor inverkan på deras makt i kommunen.

Kommunfullmäktige valde dock nu att göra en folkopinion på vad Sjundeåborna anser om en eventuell kommunsammanslutning. På pappret fanns uppräknat för- samt nackdelarna för ett självständigt Sjundeå samt kommunsammanslagningsalternativen Lojo, Ingå och Kyrkslätt. Utsikterna för ett självständigt Sjundeå visade sig vara sämre än väntat; pengarna är helt slut och för att bibehålla denna självständighet så skulle det måsta höjas på kommunskatten (som redan är en av Finlands högsta), dras ner på service och hälsovård samt höjas priserna på service- och hälsovårdstjänster. Är ett självständigt Sjundeå värt detta pris? Nej.

Samtidigt som vi just firat vårt lands självständighet så låter det absurdt att tala om en kommuns självständighet. Räcker det inte att man håller fast vid den nationella identiteten, eller måste vi också börja segregera oss på kommunal nivå? Vad är det som bygger upp en kommunal identitet och räcker det inte med den av landskapet eller t.o.m. nationella?

Tydligen så finns det något sådant som kommunal kultur eftersom det ansågs som en nackdel att grannen Lojo hade så "annorlunda kultur" då den möjligheten togs upp. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad denna annorlunda kulturen går ut på för jag har aldrig märkt något av den. Däremot så har Lojo den allra bästa hälso- och socialvården i området och högst antagligen den kommun som Sjundeå kunde vinna mest på att sammanslå sig med. Ett annat alternativ var Ingå, men under nackdelarna var det listat att kravet på den totala mängden invånare vid en sammanslagning inte uppfylls med Ingå, så det är väl inte ens ett alternativ då? Dessutom så var det största argumentet för Ingå att vi skulle kunna gå med i LOST som är social- och hälsovårdsplanen för Lojo, som Ingå är med på, men är det inte då bättre att sammanslå sig direkt med Lojo?
Och Kyrkslätt då? Kommunen som har tillbakaslagit alla försök till förhandlingar på både kommunal- och serviceplan. Är det ett realistiskt alternativ?

Storlojo är det enda vettiga alternativet och Lojo är den enda grannen som visat intresse för att ta Sjundeå under sina vingar. Tyvärr är jag dock rädd för att dessa stolta Sjundeåbor inte kommer att ta vettet i hand, utan äran och "rösta" så som SFP vill. Så man får väl bara hoppas på att det i kommunalfullmäktige görs korrekta beslut som stärker kommunens och dess invånares framtid.

Söka och även finna

Jag har använt datorer största delen av mitt liv. I början var det den klassiska Commodore 64:an som sedan blev uppgraderad till en Amiga 500. Trots att vi införskaffade PC ganska så sent jämfört med andra och var ännu senare med internet så har jag varit en ganska van användare av datateknik. Inte för att internet kom till oss allt för sent - det var nog ännu på den tiden av de ljuvliga 56k-modemen och ropande fram och tillbaka ifall nån behövde telefonen, men jag började använda nätet aktivt först då jag flyttat hemifrån och beställt Elisas första ADSL som kostade hela 50€/mån.

Trots att jag surffat en hel del längs cyberrymdens oändliga motorvägar och trots att datorer "passat" i händerna på mig så var det med förvåningens finger i häpnadens mun som jag såg på ett avsnitt av Scott's Stuff på YouTube. Scott Nicholson är en biblotekarie och känd brädspelare samt brädspelskritiker och det är på dem vägarna jag börjat följa med hans videoblogg. Jag hör nämligen själv till den stora grupp människor som söker allt på nätet via Googles vanliga sökmotor, den som Scott kallar för "dumbbox".

Visst är det emellanåt lite svårt att hitta den information man söker efter, men man har vant sig vid det och dessutom så hör jag till dem som ännu lever i illusionen av att allt kanske inte finns på internet. Inte har jag någonsin kommit att tänka på att Google och de andra stora sökmotorerna inte är de enda, utan att det finns en hel del ämnesspecifika sökmotorer. Dessa kan man dock söka efter via t.ex. Googles "dumbbox". Alltid lär man sig nåt nytt.

Och för er som kan engelska; låt mig presentera Scott Nicholson och hans videoinlägg om ämnet...

Someone's got a need for speed

Vad har människor för förkärlek till att hitta befriande omständigheter för medmänniskor som begått lagbrott? Eller för förhat till alla medel polisen använder för att förhindra brott och om det inte lyckas - hjälpa polisen att finna de skyldiga och bestraffa dessa? Kanske det är lite väl vagt med "människor" och jag anar att denna folkmängd är en minoritet men en väldigt högljudd en, men det får stå som dagens överdrivna term i mitt vokabulär.

Själv anser jag att den finländska lagen kanske inte är perfekt och vissa lagar kanske inte är på sin plats och borde korrigeras, men så länge de är aktiva stiftade lagar så skall de följas. Vill man komma åt dessa lagar så måste man vidta diplomatiska och/eller politiska åtgärder för att ändra på lagen, inte ändra på hur dessa lagar uppföljs.
Mången talar illa om polisen hastighetskameror, så som om de vore djävulens uppfinning. Varför? Fortkörning är ett lagbrott och skall bestraffas med anmärkning, böter och/eller fängelsestraff. Även trafikpriviligier, så som körkortet, kan tas tillbaka. Om myndigheterna har lagt en övre hastighetsgräns på t.ex. 80 km/h så är det vad som en förare får köra på det stället ... inte 81 km/h, inte ens 80,5 km/h, utan maximalt 80 km/h.

Varför skulle myndigheterna ha rättigheten att enmant bestämma vad hastighetsgränsen är på allmänna vägar? Jo, bland annat så är det myndigheterna som låtit bygga vägarna, lagt ut vägbelysning samt står för kritan ifall någon blir intagen på sjukhus vid inträffandet av en bilolycka. Sedan finns ännu en lång, lång lista med orsaker till, men detta var nu några bara för att visa några huvudpunkter i min argumentation.

Det är ju inte för att jävlas som polisen har lagt upp hastighetskameror, utan för att lätta på deras arbete samt göra trafiken säkrare. För min del så kunde de fylla hela landet med hastighetskameror - för varför skulle man köra överhastighet (förrutom i nödfall då det t.o.m. är tillåtet) när det bryter mot lagen? Vissa talar om att kamerorna är första steget mot ett "storebror"-samhälle där staten håller ett öga på alla sina medborgare, men detta är ju inte fallet här. Polisen håller endast ett öga på att alla håller sig inom de av myndigheterna utsatta hastighetsbegränsningarna. Är det även ett steg mot detta ökända "storebror"-samhälle att polisen ingriper vid brottshandlingar?

Om det är så svårt med de här överhastighetskamerorna så är det väl bara att hålla sig inom hastighetsbegränsningarna så behöver man aldrig ha något med dem att göra, eller hur?

Kloakerna av vårat undermedvetna

Jag tycker inte om att generalisera trots att det är nåt jag gör på en daglig basis; livet känns bara lättare så. Inte har jag heller nåt emot att människor försöker använda sitt intellekt för att uppnå nya sfärer av förståelse eller evolvera det mänskliga djuret mot bättre nivåer. Sist och slutligen anser jag inte heller mig själv vara bättre än någon annan - sanningen är de fakto långt från det; jag känner mig mer som en loppa bland hundar. Den där analogin kan ni filosofera över en lång tid...

Idag funderar jag över alla dessa människor som gör ett rent, slätt och vitt papper till en komplicerad origamiliknelse ... ett ord till en mening och min tanke till nåt överväldigande stort. (analogier och liknelser tycks vara 'in' för mig idag). Mina tankar riktas nu mot dessa människor som anser sig veta hur det mänskliga undermedvetna fungerar - vad som är bra för en på en filosofisk och emotionell nivå. Människor som drar sig till skrattretande Freudianska symboliker för att visa hur världen svänger. Människor som använder orden "den moderna människan" och "själ" allt för många gånger i sina meningar etc.
Såna där människor som gör livet till nåt mysterium, fullt av symbolik och trassel - eller med andra (och mina) ord; jävla komplicerat.

Livet är inte komplicerat, det är bara vi människor som tror för mycket om oss själva och tror att vi är så jädrans smarta... eller njaa, vi är så missnöjda med våra handlingar och existens att vi försöker få fram att vi egentligen är smarta och djupgående - vi bara inte vet om det än.

När jag reser med flygplan (vilket jag endast gjort två gånger i mitt liv) så blir inte min själ efter... jo, det kanske är ekologisk dumdristiskt att använda sig av stora JumboJet:s efterssom de förbränner så förbaskat mycket bränsle - men min själ är nog precis på samma ställe där det var tidigare - i en psykoanalyserande terapeuts våtaste drömmar!
Fiskare och andra som jobbar vid havet är inte mycket lyckligare än andra bara för att de jobbar omfamnade av vatten, vilket ger tryggheten av fostervattnet - jag har under min livstid skapat ens lite närmare bekantskap med två stycken fiskare - den ena tog sitt liv för många år sedan, den andra är totalsuput!

Ingenting har någon betydelse, symbolik är en del av det ruttna mänskliga undermedvetande som egentligen bara är en pöl av tankarnas bottenslam, man föds - lever - dör och försvinner - det finns inget mer.
Varför måste människor hålla på försöka lägga mening och orsak i allt som händer? Varför kan inte människor tolerera om någon annan ser på nåt på ett annant sätt utan att måsta tråtta det i ansiktet på andra?! Om jag använder svarta kläder så betyder det inte att jag är a) självdestruktiv b) vill vara självdestruktiv c) är onaturlig d) sysslar med djävulsdyrkande och offrar små babyn och lamm och hundvalpar till min onde herre... kanske det beror på att jag finner svart att vara harmoniskt och lugnande för mig...

Oj nejnej... det är inte krig som kommer att få mänskligheten att gå under - det är ert tjattrande...
Den som känner sig träffad; varsågod.

The Biggest Killer in American History

Rubriken är en sångtitel av punkbandet Bad Religion (för att få en påhittad och väldigt ytlig röd tråd i dessa inlägg) och har egentligen inget med innehållet av texten att göra - jag kom inte bara på nåt bättre.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag och storebror Mosse ett visst intresse för en sorts datorspel; nämligen F.P.S. (inte bevakningsföretaget i huvudstadsregionen, utan First Person Shooter). Jag ides inte tidigare gå in djupare på det ämnet men kanske nu är ett bra tillfälle(?).

Det är nämligen inte så simpelt som att vi köper massor pang-pang-spel och sedan sitter nätter efter nätter och tar livet av pixelgubbar med ett stort blodigt leende på läpparna, utan det finns lite mer under ytan. Nu skall jag bara tala om saken från min synpunkt efterssom min storebror är väldigt bra på att förklara sina egna ståndpunkter själv och har t.o.m. gjort det.

Själv spelar jag normalt rätt så lite datorspel och det går ganska mycket i vågor. Egentligen så finns det endast ett spel som jag spelar ensam på min dator och det är den omtalade NHL-serien. Dock hör de spelen också till denna andra kategori.

Jag tycker nämligen att det oftast är rätt så tråkigt att sitta och spela dessa FPS-spel för mig själv - det skall vara fler spelare med på samma gång, och inte nog med det, jag tycker inte heller värst mycket om att hänga på dessa online-spel där alla springer (läs: hoppar) omkring och skjuter varann med detta nämnda blodiga leende. Jag tycker om s.k. co-op spel där spelarna tillsammans hjälps åt att utföra uppdrag mot en datorstyrd motståndare. Sammarbete är nyckelordet här och det är just den delen som får mig riktigt indragen i spelet.

Tyvärr så är dessa "sammarbeta mot fienden"-spelen rätt så ovanliga, speciellt då man spelar på en PC och inte en spelkonsol, och det har fått mig och min bror att tappa mer hår från våra redan hårlösa huvudknoppar. Det verkar nämligen som om det utbredda spelcommunityn i cyberrymden anser att det är tusen gånger roligare att ta livet av varann än att samla sina gemensamma krafter för att ta ut det "onda i världen".

Nu börjar det här ju snart låta som en amerikansk moralpredikan om hur de sammanslog världen i kampen mot nazityskland under andra världskriget, men jag tror ärligt att det finns en liten moraliskt poäng här. Sidnot: jag hör inte till dem som anser att datorspel är roten till allt det onda och orsaken till s.k. skolskjutningar etc..

Jag minns att som barn så lekte vi alltid krigslekar, men aldrig så att vi stred mot varann utan mot en gemensam, mer abstrakt fiende. Samma var det med den tidens datorspel (till Commodore 64 och Amiga 500 osv.) där spelarna oftast spelade tillsammans mot datorn. Nu verkar det ju som om trenden har ändrat och största delen av datorspelena och leksakerna är gjorda för att mäta vem av spelarna som är bäst, det handlar om att ta livet av varann.

Men det handlar inte om datorspelen i dessa fall, utan en ändring i hur samhället fungerar; det verkar som om man i dagens läge är mera intresserad av att mäta vem som är bättre än den andra i allt möjligt ... eller kanske snarare allt. Detta är nåt som jag aldrig varit intresserad av; det har alltid handlat om att göra nåt tillsammans och med varann - att alla hjälps åt att nå ett gemensamt mål där alla vinner, det klassiska "good vs. evil" eller nåt...

Och dessutom; pixelgubbar har väl inga känslor..?

P.S. För ett par veckor sedan så köpte Linda och jag (på hennes önskan btw.) en Playstation 2 som julklapp åt varann. Grunden till detta inlägg är skriver före det, så den där punkten om spelkonsoler är lite åldrad...

Red alert! Code black! Mayday Mayday!

Jag vaknade imorse... ja, så mycket man nu vaknar på en lördagsmorgon klockan fem ...och startade mot jobbet efter att ha borstat av nattens snöproduktion från bilen. Väl på jobbet så utförde vi skiftesbyte med nattens dejour och snackade lite s*** som man nu brukar. När han åkt iväg så tog jag min fina nya mugg, köpt från Säästöpörssi i förrgår för hela tre euro, och tänkte njuta av morgonens första kaffeintag och då höll mitt liv på att gå i kras.

Det finns en sak som händer med jämna mellanrum under skiftesbytet på det här företaget och det kan inte vara mer än naturligt då en sömnig karl som vill hem och en morgontrött karl som ... ja, också vill hem ... skall ge över allt pick och pack som man behöver. Nämligen att det heliga kaffekortet glöms i någon ficka.
Så jag började i panik söka efter denna nyckel till paradiset över allt men det hittades ingenstans.

För dem som inte förstår det viktiga med kaffekortet eller som tror att "inget kaffekort" = "inget kaffe" så kan jag förklara att det är ännu värre än så. "Inget kaffekort" betyder nämligen att man måste gå TVÅ våningar upp för att få sig kaffe. TVÅ VÅNINGAR! Hutlöst...

Efter desperat sökande började ångesten slå igång. Chefen ringde och undrade något smått, men förstod situationens allvar när jag sade att kaffekortet var försvunnet. Han vet att detta betyder att alarmcentralen är i full panik och att företagets grund svajar i stormvinden. Det skulle behövas situationsuppdateringar med jämna mellanrum för att kolla att dejouren inte dalat in i koma.

Nåh, en man måste göra vad en man måste göra och som en kaffesudin varg så jag besteg dessa två våningar för att få min första mugg kaffe. Jag krälade sista biten till kaffeautomaten som lyste som den brinnande busken i bibeln. Jag grät en tår av tragikomisk glädje då jag var framme. Muggen fylldes varpå jag rullade ner för trapporna två våningar till tobaksrummet.
Där satt jag sedan och njöt av morgonkaffet med en morgoncigarett och, så som det brukar i denna stund så började morgondimman i mitt yra huvud att avta och några klara tankar kunde flyta mellan hjärncellerna. En glödlampa tändes ovanför huvudet. Nej, inte en riktig glödlampa utan en sådan där tecknad...

När jag rökt min cigg så tog jag mig till "vår" kaffeautomat som alltså måste ha detta kort för att spotta ut drycker och där var den heliga gralen. Kortet var i maskinen och väntade på mig. I mitt stilla sinne kunde jag höra hur kaffeautomaten viskade åt mig; "Välkommen hem, broder. Mitt rike är ditt. I all evighet. Eller tills ditt skifte tar slut. Eller tills garantin tar slut."

Vi är alltså nu på Code Green här och allt är lugnt. Livet har segrat än en gång.

En allt för tidig julhälsning

Inte för att jag tänker börja julstressa än, eller ens nånsin, men visst börjar man känna att den aftonen och dagen är på kommande med jättarnas småskutt. Man märker att man börjar ha lite mer år på nacken när det känns som om förra julhelgen skulle ha varit en månad sen och nu kommer redan nästa. Som min styvfar skulle säga: Som tur kommer julen bara en gång i året och inte var tolfte månad.

Men visst är ju julen på kommande och trots den 1½ månad som är emellan så går, som sagt, tiden snabbare nuförtiden. Så jag tänkte göra nåt som torde vara en teknisk omöjlighet, nämligen reflektera om julhelgen före den stora kommersiella julmaskinen sätts igång. Visst har vissa butiker redan börjat försiktigt småtassa in på området, men vi har inte ännu nått den där hjärntvättande och bedövande manipulationsmomentet som massmedian och butikerna kommer att sätta igång om någon vecka.

Visst gillar jag julen, men jag gillar andra aspekter av julen än de som framtutas i dagens västvärld. Normalt har jag inte haft nåt emot att jobba under julhelgen och har oftast gjort det också, men det har inte hindrat julkänslan att nå även mig. Jag kan inte exakt lägga fingret på vad det är som skapar en sådan där mjuk och varm känsla inom mig vid tillfället men det gör det i vilket fall som helst. Denna jul tror jag ändå kommer att vara lite extra speciell. Denna jul är den första julen i vuxen ålder som jag faktiskt gärna försöker att inte måsta vara på jobb.

Julen är en känsla. Högst antagligen är den uppbyggd av magiskt nostalgiska stunder som man haft under julen när man var liten ... då när man ännu var en mörk kultist av det kommersiella budskapet. Känslan har fastnat, kanske genomgått en metamorfos, medan det kommersiella har lämnats i tonårstider. Oberoende varifrån den varma och mjuka känslan härstammar så är den riktigt mysig. Om jag skulle tvingas svara på frågan vad det är jag gillar med julen så skulle jag svara "det inre lugnet i mig" och sedan spendera en halv timme på ett bortkastat försök att förklara hur jag inte blivit en freudiansk psykoanalytisk skitsnackare, utan att det är faktiskt det enda sättet jag kortfattat kan tänka mig förklara det.

Och vem är den personen som det är allra bäst att dela denna känsla med om inte den person man älskar allra mest här på våran jord. Visst skall vi med Linda till mor min och spendera julen med henne och styvfar i all lugn och ro. Mor min kan ibland stressa över att få all mat så perfekt som möjligt och att allt skall vara så som det alltid varit och så hör det till att jag och styvfar lugnt traskar efter och försöker lugna henne medan vi gör vår beskärda del av arbetet - aldrig mer, helst aningen mindre men så att inte mor märker. Middagen med rödvin och mörk öl får sedan ta sina två-tre timmar och är så gott som höjdpunkten med julen - inte maten, inte vinet eller ölen, inte ens sällskapet utan igen; känslan. Den där mörka och mysiga känslan som värmer inombords. Matbordet är dessutom fullt med olika sorters grejs och alla måste varje år förklara hur mycket han/hon avskyr den där ena saken och förklara hur denne inte alls förstår varför det måste finnas där varje år. För min del är det alla lådor (potatislåda, kålrotslåda och morotslåda) medan styvfar Åke tittar snett på löken och säger nåt finurligt.

Efter den goda middagen blir det allmänt avnjutande av stämningen som vid nåt tillfälle avbryts av julklappsutdelning. Eftersom jag som yngre var väldigt otålig med julklapparna så har jag nuförtiden fått stämpeln som allmän julklappsutdelningstånt (eller tomte). Sedan avslutas kvällen med lite spelande av kort- och brädspel med hela familjen.

Vad fick mig att skriva allt det här?
Förrutom det att jag är så överlycklig över att få spendera julen med min kära Linda och som en tidig vedjan till min förman att inte tvinga mig vara på jobb denna jul, så slogs jag av en stark julkänsla när jag läste en geeklist på brädspelsforumet BoardGameGeek. Där förklarar en vasabo om att han som 23-årig fattig studerande för sex år sedan bestämt sig för att det finns allt för många fattiga som inte har en chans att fira jul med mat och någon julklapp för barnen, så han bestämde sig för att göra nåt åt saken själv. Han började självmant samla in pengar och till slut kunde han köpa julmat och -klappar till 89 familjer i Vasa som annars blivit utan. Och han samlade inte bara ihop pengar till mat och julklappar utan han bad föräldrarna skicka deras barns önskelistor och familjens dieter åt honom och så sökte han upp de julklappar som barnen önskat mest (personligen alltså). Och det slutade inte där, nehej. När han paketerade julklapparna så skrev han på att de var från föräldrarna.

Detta betyder alltså att om lilla Liisa hade önskat sig en Bratz-docka så gick denna 23-åriga singelkillen till en butik och sökte upp den Bratz-dockan (inte ett lätt uppdrag för en 23-årig karl), paketerade in den och skrev på kortet "Till Liisa från mor och far". Detta har han nu fortsatt med varje år.

Till och med jag blir nästan tårögd när man läser om såna här människor som självmant (och speciellt i en så ung ålder) ger så mycket för att andra skall ha det bra. Det som jag tyckte mest om var inte maten ... eller ens julklapparna i sig, utan just det att han skrev på kortet att det var av föräldrarna. Trots att jag försöker hålla mig undan från den kommersiella julen, eller i.a.f. hålla den på måttliga nivåer, så skulle mitt hjärta brista ifall jag hade barn och visste att de inte skulle få en enda julklapp på julen - inte ens av sina föräldrar.

Så därför blev jag inspirerad att skriva om julen och här med så hyllar jag Anders Olin i Vasa som julens och barnens eviga hjälte. Anders - du är den riktiga julgubben!
Jag hoppas ni alla (som kan engelska) tar er tiden att läsa hans berättelse på BGG (en till länk till inlägget).

Excel-junkie

Det finns en del saker som jag brinner för och förrutom de väsentliga, sådär som familj och vänner m.m., så finns det ju en hel del mer världsligt där ute i periferin som kanske lyser starkare än det väsentliga i kärnan. En del av det är ganska uppenbart, så där som brädspel och allt som hör där till, men sen finns det sånt som endast några få utvalda känner till. Den kanske värsta av dessa "bränder" som nästan nått intellektuella perversioner är Microsoft Excel.
Trots att Microsoft är nåt som man väldigt ofta kan, på nåt vänstervridet sätt, koppla samman med perversioner så är detta kanske lite annorlunda. Jag är inte en stor vän av Microsoft och deras produktlinje, men Excel är nåt som jag inte kunde leva utan. Sådär på tal om att ta vara på det väsentliga i livet.
Jo, alla ni gratis-nissar där ute, jag har provat på Open Office-varianten av Excel, men det är nåt som fattas ur den. Jag är inte riktigt lägga mitt finger på vad det är som fattas, så jag tänker endast säga; känslan, hur vagt och dumt det än må låta.

Jag har en Excel-tabell för så gott som allt som kan tänkas och råkar jag inte ha det för tillfället så gör jag en snart. Egentligen vet jag inte vad det är som drar mig till denna kalkyltabellernas okrönte konung. Jag har alltid varit intresserad av matematisk problemlösning och ekvationer hör till mina favoritproblem i den sektorn... och det är ju Excel fullt av.
Det förvånar mig hur många som inte vet hur mycket man egentligen kan göra med ett så simpelt program som Excel. Visst är det bra att använda för att bara skapa listor som man sedan lätt kan sortera, men sen kan man ju få den att räkna ut en hel del information från den listan.

Mitt kanske största projekt med Excel har varit en lista över våra brädspel som för tillfället är på version 4.13 och har utvecklats en hel del genom tiderna. Förrutom att den listar mina och Lindas brädspel så listar den även broder Mosses samt spelen som finns hos de andra medlemmarna i våran brädspelsklubb. Från listan kan man lätt få fram en hel del annan information som bl.a. vilka av de spel som finns på listan som jag och/eller Linda spelat etc.
Efter den huvudsakliga listan finns ännu tre kalkylblad som plockar ut och räknar en hel del intressant information utgående från brädspelslistan, som hur många spel jag och Linda har, hur många av spelen de fakto är expansioner, hur många procent av våran spelsamling är expansioner med mycket mer.

Trots att min brädspelslista 4.13 är väldigt fungerande och räknar ut det mesta (både nödvändigt och väldigt onödigt) så kommer jag väl snart att måsta göra en ny. Inte för att det skulle förbättra den nuvarande, utan mest för att jag tycker så mycket om att sitta och klura ut hur man får kalkylerna att fungera bäst och hur det är lättast att få information ur listan.

Förrutom brädspelslistan (som förresten även innehåller våran brädspelsönskelista) så har jag Excel-tabeller för bl.a. de spel som vi har "ligor" i, dvs. räknar poäng etc., de spel som innehåller samlingsbara komponenter och mer.
Det kanske är en dålig idé att börja rada upp alla min olika Excel-tabeller här för då kan det hända att det antalet vänner jag har plötsligt gör samma sak som den pågående ekonomikrisen gör att aktieägarnas kapital.

I vilket fall som helst; jag tycker om Microsoft Excel.

Ekonomikrisen och jag - en underlig oddyssé

Detta blir väl inte så enhälligt utan mer svammlande om det aktuella och kanske även det irrelevanta, men häng med en sväng i den råddiga vardagen av en nästan flintskallig karl...

Det påstås vara en ekonomikris på gångs. Trots att jag inte märkt nåt av det så är det så på tapeten hela tiden att det är omöjligt att inte bli meddragen i hysterin. Kanske jag tar allt på den där lite mer sarkastiska fronten, men det finns säkerligen rätt så få saker i livet som jag inte tar med en liten nypa salt och lite kardemumma.

Ekonomikrisen känns lite bakvänd i vår vardag - bensinpriset sjunker och vi har lite mer pengar än normalt. Sånt som att hyran höjs får man väl vänta sig med en så låg hyra som vi levt med hittils och faktumet att djävulens vänstra hand, Fortum, höjer på elpriset förvånar väl få. Efter att ha reflekterat över vad denna kris innebär i praktiken så har jag bestämt mig för att döpa den till "Robin" efter kommunisternas förebild Robin Hood. Är inte det dagens melodi att ge namn åt olika oroväckande fenomen för att personifiera det för att människor skall känna sig bättre..?

Robin har fått sitt namn efter det att jag kommit till slutsatsen att det är de rika som drabbas. De i sin tur sprider kaos över byggden och försöker skrämma upp alla stackars bybor så att de skall hjälpa till, trots att dessa egentligen inte har nåt med saken att göra. En morgon när jag satt med kaffekoppen i hand och såg på YLE:s morgon-TV så satt där en finansexpert som påpekade att det under de senaste 5-6 åren faktiskt gått väldigt bra ekonomist och att det vi nu går genom egentligen är att allting börjar balansera ut sig. Men i.o.m. att vi har blivit så vana med högkonjunkturen som varat så länge så känns det som nåt infernaliskt skulle vara på gångs.

Och Fortum då..? Jag har fått den bilden att de höjer på sina priser av vilken orsak som helst. Skulle det råka sig att VD Mikael Liljus hund skulle tuppa av så måste han väl samla in lite tröstpengar och höja på priserna. Minister Mauri Pekkarinen förklarade på MTV3:s Huomenta Suomi att det faktiskt finns en ordentlig förklaring på varför Fortum höjer på konsumentpriserna medan priset för dem att producera elen bara sjunker. Det är nämligen så att all den energi som Fortum producerar i Finland (genom bl.a. billig kärnkraft etc.) så sälj utomlands och sedan köps det in dyrare el utomlandsifrån som sedan säljs dyrt åt de inhemska konsumenterna. På detta sätt så blir vinstmarginalen störst för Fortum.
Min bror Mosse sa det bäst: aktieägare är från *****. Det är nämligen stiftat i lag att ett aktiebolag måste sträva till att tjäna så mycket pengar som möjligt. När det gäller sånt häran som Fortum tycks hålla på med (enligt M.Pekkarinen) så har dock redan den etiska gränsen överskridits med ett jättekliv i min mening. Hoppeligen får riksdagen snabbt genom de lagförändringar som minister Pekkarinen berättade om som skulle förhindra att sånt här händer, men då pengarna styr våra beslutsfattare så tror jag inte riktigt på att det händer inom kort.

Men lite måste man väl hänga med på noterna och leka vettskrämd för den ekonomiska bomben som faller i huvudet på oss snart. Eller närmare sagt så har jag försökt mitt bästa. När vi förde sambon Lindas armbandsur till urmakaren i förra veckan för att repareras så märkte jag att butiken (som även är en guldsmed) sålde två förlovningsringar till priset av ett. Och då tänkte jag: "är inte detta det perfekta tillfället att visa min oro över ekonomikrisen och de tider som kommer?" så jag föreslog åt min kära sambo att vi kunde förlova oss nu när ringarna ändå var på rabatt. Av någon orsak så var hon inte riktigt med på noterna med att förlova sig för att det skulle vara billigare. Och jag som redan såg förlovningsannonser framför mig:

"Linda och Jens
förlovade 27.10.2008
i Prisma, Kyrkslätt
på 50% rabatt".

Den annonsen skulle ha passat så bra med vigselannonsen:

"Linda (f. *flicknamn*)
&
Jens Stenström (f. Tållå)"

Men så är det sedan i dagens värld; män tänker praktiskt och planerar på förhand medan kvinnor anser att män är töntiga och inte gör nåt vettigt, utan sitter och funderar på "roliga" annonser till tidningar. Men jag tänker stå på mig med stadig fot; jag uppmanar nu alla där ute att söka upp närmaste guldsmedsaffär med erbjudande på förlovningsringar och förlova er. För att spara tid kan ni ju göra det där i guldsmedsaffären. Samtidigt uppmanar jag alla guldsmedsaffärer att erbjuda en rabatt på förlovnings- samt vigselringar, samt kanske till och med ha en präst på plats som kan viga alla dessa par på samma gång. På detta sätt skulle vi lösa många problem som vi står inför nu när Robin är här; människor skulle spara pengar på förlovningen, vigseln/bröllopet samt ringarna. Dessutom skulle det kanske födas ännu mer barn och vi kunde bli kvitt den här pensionsbomben som är på kommande.

För de som inte har någon att att förlova sig med så kan man ju alltid hitta nån på gatan - vem kunde nu motstå ett sådant erbjudande? Karl/hustru + förlovnings- samt vigselring till halva priset + en väg ur Robins fruktade händer.

Och så väljer amerikanerna Obama till president när jag sitter här med så här fina idéer i bakfickan. Hmpf. Nåh, grattis Obama - den rätta vann och om du kan så skulle vi gärna se att Fortum skulle sänka elpriserna för en gångs skull...det kan inte vara så oöverkomligt.

Till slut kan jag bara nämna att vi även har bidragit till att spendera en hel del pengar. Det sägs ju att vi måste konsumera mer än tidigare för att bli av med Robin, för då finns det mera pengar i omlopp (eller sen i rikemans fickor), så vi har spenderat en förmögenhet på näsdukar nu när Linda sitter hemma och snorar för sig själv.

Herr Jakobsson - Polisen nära dig

När jag var ung... ursäkta; yngre, så ansågs jag var en väldigt liberal semi-kommunist som drev frammåt en ateistisk empati-politik. Det var de unga åren då jag var tonårsrebell, men tiden går och efter varje 365:te (emellan 366:tte) dag så blir det ett nytt år och där emellan blir man ett år äldre. Plötsligt ser man sig i spegeln och märker att världen inte alls är så svartvit och mest av allt; människor har inte moralen att släppas fria.
Nu är det ju inte så att jag vaknat upp en morgon och märkt att världen har ändrats, eller att detta skulle vara någonslags nyhet för mitt medvetna liv, men av nån orsak fick jag för mig att skriva om detta idag.

Så är jag en konservativ samlingspartist i dagens läge då? Inte riktigt. Och att gå in på den här Svenska Folkpartist-linjen skall vi inte, jag tror att jag gjort min ståndpunkt på den frågan rätt så klar. Visst är mitt politiska tänkande väldigt socialdemokratiskt (utan att binda mig till partiet med liknande namn) och rätt så konservativt, t.o.m. på gränsen till reaktionärt på väldigt många punkter.
Men det finns en orsak till att många av mina liberala ståndpunkter har vänt kappan och blivit konservativa. Världen, speciellt vardagen i vårt lilla Finland, har förändrats så markant under de senaste tio åren att det är svårt att förstå. Det kanske inte märks så där på ytan då den största förändringen har skett i hur människor förhåller sig till olika ting - attityder alltså.

Alla "revolutionära liberalister" och "fullhjärtade kommunister" som jag var i kontakt med och socialisera med under mina tonårsår hade bland annat än väldigt stark respekt för andra människor och speciellt för vissa myndigheter. Visst kunde man bli förbannad på regeringen som inte tycktes förstå vad den normala invånarens vardag gick ut på, men såg man en polis så rätade man till ryggen och hälsade. Kom polisen till en för att diskuttera så svarade man så gott man kunde och hjälpte till så långt det bara gick. Vardagens hjältar var brandmännen, akutvårdarna, sjukskötarna och poliserna - de som gav allt för alla andra och fick så lite för sig själv. Men vart har allt det försvunnit idag?

Jag minns hur hela min värld föll i bitar några år sedan under Valborgsmässoafton. Den sedvanliga arbetardemonstrationen blev förstörd av ett större gäng ungdomar som endast var med för att vandalisera. Allt kulminerade vid de gamla järnvägshusen i Helsingfors där dessa ungdomar slog läger och tände eld på ett antal av husen. När brandkåren skulle släcka branden och akutvårdarna skulle hjälpa de sårade så bemöttes de med stenar, tommar flaskor och annat som kom flygande mot dem.

Vem går till anfall mot försvarslösa och välmenande brandmän och akutvårdare som redan har ett tillräckligt svårt jobb som det är och är utan tillräcklig kompensation? Vart försvann all den respekt för andra människor som fanns när jag var tonåring? Vem uppfostrar dessa ungar egentligen, för någonstans måste ju denna vridna och bottenlösa moral komma ifrån?

I förrgår stod jag ute på vår balkong och rökte. Nere utanför den finska skolan stod ett gäng ungdomar i 14-15 års ålder och drack öl, körde omkring med sina mopeder och förde allmänt oväsen. Vad de egentligen höll på med verkade aningen skumt för när polisen körde upp till platsen så flydde majoriteten av ungarna fältet. Samtidigt som de yrade med god fart bort från platsen så hördes rätt så jäkliga utrop mot poliserna. Förbanne vad jag kunde bli arg. Vad är det med dessa idioter till kläppar? Vart har alla sunda värderingar tagit vägen?

Jag önskar att vi ännu kunde leva i småstadssamhället som finns i de gamla filmerna. Där alla byar och småstäder hade sina egna poliser, brandmän och läkare. Där polisen gick omkring i byn och hade en liten pratstund med herr Jakobsson som kom ut från butiken med en öl i handen. Där alla hälsade glatt på herr Polis-farbror när man gick förbi och där respekten för varandra fanns.
Visst fanns det brott i den världsbilden - inget är perfekt. Men nu ser det ut som vi skulle vara påväg mot total vilda västerna-stil där ingen bryr sig om varann, endast sig själva.

Soup de la soup

"Uusavuttomuus" (fritt översatt: unga hjälplösa) är ett ord som förekommer väldigt ofta i en finländarens vardag. Det handlar alltså om hur dagens ungdom är hjälplösa när det gäller de vardagliga sakerna som att laga mat, städa och fixa de där grundsakerna i livet.

Jag har uppfostrats till att kunna de där basgrejerna och ofta lite mer och för mig är det självklart hur många av dessa ting fungerar både i teorin och i praktiken, så det är ofta som jag inte förstår hur svårt det kan vara för vissa. Det mesta i hemmet kan jag reparera själv och utan problem. Är det nåt som inte jag kan så ringer jag oftast först nån kunnig som kan per telefon förklara hur jag skall göra det och om det ännu efter det inte fungerar som det skall så ringer jag en servicekarl på plats. Samtidigt så vet jag från jobbet att det finns en hel del människor som ringer efter servicekarln när en glödlampa måste bytas.

Samma sak är det med matlagning. Min mor har alltid låtit mig kocka i köket, även i så ung ålder att det blev mer klått och disk än nåt ätbart som slutresultat, men hon var strikt på den linjen att intresse för matlagning skall frodas och inte förstöras. Så i unga år, när jag kommit över klått- och stökfasen, kockade jag en hel del och baskunskaperna ligger ganska djupt i ryggmärgen. På denna punkt är det lika svårt för mig att förstå hur någon inte kan laga de mest grundmaträtter som finns. Jag förstår att alla kanske inte kan kocka ihop någon gourmémiddag, men människor som lever på mikromat för att de inte kan nåt annat har alltid gått över mitt förstånd. Speciellt som många maträtten går så snabbt och enkelt att laga, så som ostsoppan som jag nämnde här tidigare; t.o.m. min äldsta bror Mats klarade av den (lite måste man få bråka med sina syskon - han kan laga det mesta han också).

Så här nu för att rädda Finlands ungdom från fördärv så skall jag lära er det enklaste och billigaste sättet att göra en soppa som är måttligt näringsrik, god, billig och snabb att göra.

Korvsoppa á la Exclusive
* 1½-2 liter vatten (tas från kranen - i detta land behöver man inte köpa vatten på flaska ifall det inte är nödfall)
* 2-3 buljongtärningar av valfri sort (jag brukar använda Maggis hönsbuljongtärningar i detta fall)
* ett paket valfri korv (oftast använder jag Finlands korv #1: HK Sininen Lenkki, men man kan använda vad man vill - det behöver inte ens vara korv... sådär som HK Sininen Lenkki)
* En påse med djupfryst strimlad potatis-lök blandning
* En påse med djupfrysta sopprötter
* Kryddor, varav hela svartpepparkorn torde vara det viktigaster.

Lägg på värmen på en platta på spisen som är tillräckligt stor för en kastrull som är tillräckligt stor för vattenmängden. Lägg i vattnet i kastrullen och lägg kastrullen på den plattan som du just lagt på värmen till. När vattnet börjar koka så smular du i buljongtärningarna och låter dem upplösa sig helt och hållet i vattnet. Lägg i passlig mängd av den strimlade potatis-lök-blandningen (brukar själv använde 200-300g till den mängden vatten) samt av de djupfrysta sopprötterna (200g torde räcka). Rör om en stund medan soppan småkokar.
Sedan lägger du i korven (eller vad man nu sen har) som du självklart att skurit till passliga bitar i ett tidigare skede. Efteråt lägger du i 5-10 svartpepparkorn och kryddor som man anser passar. Själv brukar jag lägga dragon och några droppar tabasco - det blir väldigt läckert då.

Låt småkoka i fem-tio minuter och sen är det färdigt och det finns så mycket av det att en person äter av det i många dagar tills soppan kommer ut från öronen. Priset per portion på en sådan här soppa är inte mycket och den är väldigt enkel att laga. Minns att lägga soppan i kylskåpet när den svalnat och du inte tänker äta mer - då överlever den alla mögelanfall som grannens roskis må försöka sig på.

När jag gick i gymnasiet och bodde i min lilla etta och inte hade många pengarna överlopps i plånboken så levde jag på en ännu billigare variant av den här soppan (jo, den går att göra billigare). För att göra Korvsoppa á la Fattig Studerande så använder man sig av det förra receptet men gör följande ändringar:
* använd inte alls potatis-lök blanding
* byt ut korven till spaghetti som man bryter i 5-10 cm:s längder.
Det blir en sorts nudelsoppa som t.o.m. är ätbar och har lite vitaminer från sopprötterna i.a.f.

Och minns nu för guds skull att dansa som the Hoffer och sprida det glada ordet av the Bad Dancing Kocks. Hjälp oss att göra världen lite mer smaklös med era höfter och lite godare med maten.
Sådärja, nu har jag gjort mitt för att rädda dessa unga hjälplösa som inte har nåt att äta där hemma och alla er stackars fattiga studeranden som måste leva på pizzeria-mat när ni inte har pengar att gå på restaurant och inte kan laga mat hemma. Tackar för mig del...

Kommunalvalet 2008: Sjundeå

Tillbaka till det aktuella kommunalvalet här i Finland och till lite mera tankar om mitt favorittema; Svenska Folkpartiet.

När jag kom hem från jobbet någon dag förra veckan så överraskades jag (i ordets mest chockerande mening) av en valreklams-skylt när man närmade sig min hemkommuns, Sjundeås, centrum, nämligen en skylt av SFP meddelade att de är emot att sammanföra kommunen med närliggande kommuner.
Vi har haft en tendens under den senaste tiden att sammanföra mindre kommuner till större för att få dem att fungera bättre och debatten har gått måttligt het om hur framtiden skall se ut för kommunerna som blivit i klämm mellan de sammanförda kommunerna Raseborg, Storlojo och storstaden Esbo. Där emellan ligger då alltså Sjundeå, Ingå och Kyrkslätt - alla rätt så fattiga på pengar, men med ökande invånarantal.

Samtidigt som debatten om sammanföringen av dessa tre kommunerna går het och SFP flaggar med ett självständigt Sjundeå så kommer nyheten om att allt har gått snett vad som gäller Sjundeås årsbudget. Nämligen; när alla parter hade lämnat in sitt budgetförslag för sina avdelningar (vilka var i underkant ifall jag förstod rätt) så gick helhetsbudgeten så mycket på minus att alla måste börja räkna om - kommunen är helt utan pengar.
För några år sedan kunde Sjundeå "stoltsera" men landets nästhögsta kommunalskatt. I dagens läge har en handfull kommuner gått förbi på den listan (Observera att Sjundeå inte sänkt sin kommunalskatt, utan de andra kommunerna höjt sina). Att höja kommunalskatten hos också kommer alltså inte till fråga, i alla fall inte så mycket att det skulle lösa några kriser.
Samtidigt som budgeten spricker i fogarna och kommunalskatten är så hög som den är så försvinner en stor del av servicen och tillräckligt kommer inte till - trots att invånarantalet stiger. Visst, nuförtiden har vi ambulans på plats på vardagar, vilket inte fanns förr, men däremot så har en av kommunens butiker just lagt lapp på luckan, Sjundeå Bageri (en av kommunens företagar-stoltheter) har gått i konkurs, den enda bensinstationen i kommunen skall snart lägga lapp på luckan etc. och inget nytt verkar vara på väg.

"Kära" Svenska Folkpartister; istället för att isolera en döende kommun som varken har resurserna att hålla det lilla som finns för tillfället i liv och definitivt i.s.f. inte kan locka företagare åt sig eller utveckla ett gott och hälsosamt servicenätverk för invånarna, skulle det inte vara bättre att godvilligt skaka tass med de två grannkommunerna som är i samma situation (den ena mer än den andra)? Med andra ord; vill ni faktsikt att vi sakta skall dö ut eller svälja lite ära för att kanske göra nåt av denna vackra kommun? Tänk efter före.

Det som behövs i en kommun som Sjundeå är mera företagare och mera lokala arbetsplatser. Det räcker inte med den vackra naturen och handbollen helt enkelt. Det att kommunens största företag är ett hälsocenter som håller på att falla i bitar och lever på illusionen att det är värt nåt att några inhemska kändisar har besökt det några tiotals år tillbaka är inte tillräckligt. Alexis Kivi är också död; Fanjunkars håller inte en kommun levande.

Sjundeå - Ingå - Kyrkslätt -> Skyrgå storkommun

Fabians apbur

Hej, det är jag som är berättarrösten i denna historia ... eller nja, röst som röst. Fabian är mitt namn och jag är en stolt gorilla som allmänt är riktigt lugn, men emellan så kan det apa till sig riktigt ordentligt. Om ni inte orkar kalla mig Fabian, så får det blir Fabbe, ifall ni nu är så förbaskat töntiga, eller bara lata. Bara det inte blir Fagge, Fabbis eller Fäbbz, för de namnen orkar jag inte med mera.

Här sitter jag i apburen för mig själv. Hur kom jag hit månntro? Ja, det är historian som jag skall berätta. Ni förstår; jag har inte alltid suttit här - jag har varit en fri gorilla en gång i tiderna, men så började väckarklockorna ringa och jag släpades hit i något blått skrangligt transportmedel. Och nu sitter jag här.

Gorillan som var här före mig förklarade att mitt livs uppgift var att sköta om bongotrummorna. Han sade att jag skulle lyssna på djungeltelegrafen och sedan förmedla vidare de viktiga portionerna av informationen - lite så där som ett arbetsbarn som jobbar i Kambodja för 20 cent i timmen, men jag får inte ett korvöre för det... inte ens korvsoppan de bjuder på har nån jädrans korv i sig.

Nåh, efter att den förra gorillan; Laban (även kallad Lappen, Luddis eller Labanowitz), berättat åt mig den hederliga och viktiga uppgiften som skulle sysselsätta mig så försvann han *puff* ut i morgonens mörker. Till och med näktergalen slutade sjunga sin förfärligt entoniga visa medan han klunsade iväg mot ett bättre liv.
Jag tänkte för mig själv att allt nog skulle bli bra - kanske jag också vid nåt tillfälle skulle få fly till paradiset ... och kanske inte det skulle vara så farligt att lyssna på djungeltelegrafen en stund. Så jag tog mig en mugg apsump och satte ner röven på den grönaste gräsplätten jag hittade runt bongotrummorna. Då märkte jag nåt. Det visade sig att den där förbaskade Laban glömt att spänna skinnet på bongotrummorna. Hur skulle jag kunna förmedla vidare den viktiga informationen om inte skinnet på bongotrummorna var spända tillräckligt? Vem skulle höra min sorligt viskande rytmslag nu?!

"Vafan" tänkte jag "jag dricker upp min apsump och så sätter jag igång med spännandet av skinnet".
Ni vet de där parallelltankarna man får - de där tankarna man tänker samtidigt som en annan tanke knackar den första tanken på axeln och viskar; "du är en dum prutt du - inte kommer du att hinna spänna skinnet om du först avnjuter din apsump"? Det var just en sån parallelltanke jag fick. Men som vanligt så ignorerade jag den helt och hållet.

Och då började förstås hända grejs omkring mig. Plötsligt skulle jag plantera nya träd, såga ner de gamla, klyva dem till ved, tända en brasa och en massa annat krims krams. Och så såklart mitt i allt, medan jag höll på söka någon babians borttappade nötter i utedassets kompostlåda, så började djungeltelegrafen sjunga ut sitt glädjebud. Ja-a, kanske det inte var så glatt, men "sorgebud" har inte samma klang.
Så jag krälade ur komposten och började springa mot bongotrummorna samtidigt som jag försökte lyssna på vad djungeltelegrafen försökte berätta. Jag plockade ur all den vitala informationen i mitt lilla huvud och sen satte jag mig ner vid bongotrummorna och började slå för gud och fosterland. Och visst fick jag slå när jag inte ännu hunnit spänna skinnet.

Men värre kunde det väl inte bli? Jovisst kunde det bli det.

Där satt jag och bankade på för att ens få ett ljud som liknade visslande i en orkan när någon knackade mig på axeln.
"Vafan" tänkte jag "är det en sådan där parallelltanke nu igen?!", men samtidigt kom jag på att det behövs en första tanke för att den andra tanken skall ha en axel att knacka på, så jag vände mig om och där stod fröken chimpans. Hon har väl ett namn, men av vissa orsaker har jag aldrig orkat ta reda på, så vi kallar henne för fröken Chimpans för att komma vidare i berättelsen.
"Jag tänkte gå och äta lite lunch, så om du kan tura mig för en liten stund så skulle det vara bra" sade hon och trippade iväg så fort att inte ens min haka han falla ner i famnen - vilket den gjorde. Och så märkte jag att mitt dunkande på bongotrummorna hade försvagats till lite kraffsande av en snigel i gräsmattan.

"Vafan" tänkte jag "vem skall tura mig dåh..?"
Samtidigt som den tanken slog genom mitt huvud, med hastigheten av ett godståg som försöker rymma från en pendolino, så knackade parallelltanken min första tanke på axeln och sade tänkande "Ingen".

Men, vad kan en simpel gorilla göra? Jag gick och satt min på fröken Chimpans gräsplätt och satte där. Vem kunde nu hålla en allt för lång lunchpaus när korvsoppan var utan korv..? Detta var igen en tanke som jag aldrig borde ha tänkt!

Djungeltelegrafen knapprade på rytmiskt och melodiskt och det ekade över hela landet. Det blev bara mer och mer intensivt när ingen kunde svara. Och även ifall jag inte suttit på fröken Chimpans gräsplätt - hur kunde jag svara med en bongotrumma vars skinn var helt löst och som inte precis fått någon viagra-kur av mitt bankkande?
Ju mer frenetiskt djungeltelegrafen slog och ju längre det tog innan fröken Chimpans skulle komma tillbaka, destu mer desperat blev jag - aggressionsmätaren blev ett löskokt ägg fallande från toppen av Empire State Building och som närmade sig trottoaren. Och så efter långt och länge som kom hon trallande tillbaka med ett stort leende i nyllet. Oj vad jag skulle ha velat ta tag i det leendet och vrida det över huvudet på henne - men sånt gör ju inte en väluppfostrad gorilla.

Men nu orkade jag inte mera. Jag bestämde mig för att göra precis som fröken Chimpans och började gå mot sopptältet. Men ack hur grymm denna värld kan vara. Parkvakten tog mig i kragen och vände mig om - inte fick man ju lämna bongotrumman. Så där satt jag sedan och varierade mellan att spänna skinnet på bongotrumman och att bankka den lös igen för att vidareförmedla den informationen som kom med djungeltelegrafen.

Jag hade just börjat komma in i rytmen av att spänna och bankka när någon för femtioelfte gången knackade mig på axeln. Jag sökte en stund i mina tankar för att kontrollera ifall jag tänkt någon parallelltanke igen, men när jag inget fann så vände jag mig om och där stod den där fliniga fröken Chimpans igen.
"Jag vet att jag borde vara här till solnedgång, men jag tänkte nu i alla fall gå hem redan när solen ännu lyser." sade hon med samma förjävliga leende igen. Och, igen, innan jag hann svara så var hon borta.
Ni kanske förstår hurdant ställe det här är när alla försvinner snabbare än blixten bara de får en chans...

Så nu sitter jag här i apburen. Utan korvlös korvsoppa, men med obetalt jobb för fem små slavbarn att göra. Kanske jag slipper hem när natten har tagit över, och då lovar jag er - jag försvinner som ett spöke i pissuaren.

Kyrkans klåpande händer

På vissa punkter är jag väldigt konservativ, på andra väldigt liberal och på det mesta så finner jag sanningen någonstans där emellan. En punkt som jag stridit med största delen av mitt medvetna liv är frågan om religion. Det har aldrig varit en större fråga ifall det finns någon övre varelse eller ande, gud eller djävul - på den punkten har jag för det mesta varit rätt så säker på min ståndpunkt, men sedan alla dessa följdfrågor om religion i sig ställer ju till med problem. Jag är en ateist, men det finns väldigt många som associerar ateism som anti-religiösa terrorister, medan sanningen är den att jag helt enkelt inte tror på en eller flera gudar.

Jag har, under alla dessa år, svävat fram och tillbaka mellan ståndpunkter för religioner och speciellt då samlade religiösa samfund, så där som den kristna kyrkan. Vid nåt tillfälle så var jag väldigt mycket emot allt som hade med religion att göra och ansåg de flesta religiösa anhängare som icke-logiska och dummare individer. I dagens läge så anser jag att den som vill tro på en gud så får göra det fritt och utan min kritik, så länge som den tron aldrig används emot någon annan eller för att skada sig själv. Kyrkor och tempel är historiskt värdefulla och oftast arkitekturiska underverk som skall uppskattas, vare sig det finns en helig ande där i eller ej.

Men samlade samfund av människor med samma teologiska bakgrund är nåt som jag emellanåt har väldigt svårt med. Visst gör kyrkan bra och det är fint att den finns, men egentligen gäller detta alla samlingar av liksinnade människor. "Joukossa tyhmyys tiivistyy" (Dumhet koncentreras i grupper) som det heter på finska. Är det sist och slutligen nåt nödvändigt? Speciellt som du sedan sätter någon att bestämma över denna grupp? Präster och diakoner i alla ära; de gör ett väldigt bra jobb med själsligt helande och stöd och de är ett otroligt bra verktyg i bl.a. åldringsvården men den krista kyrka vi har i Finland idag tycks inte alls hålla sig inom ramarna för vad dess egentliga uppgift är. Borde inte kyrkan vara ett samfund där de som tror på den kristna guden, och de som vill ansluta sig till den, kan samlas?

Nu kan ju någon snabbt kontra med att det ju är så som det fungerar, men varför har då den kristna kyrkans ledning ett så starkt inflytande på den nationella synen på moral och etik? Varför bryr sig någon om när "kyrkan" ställer sig emot bl.a. abort? Borde inte det ställningstagandet vara nåt som var och en gör ett individuellt beslut om?

Nåh, det som nu egentligen fick mig att skriva allt detta var nyheten (i Ilta-Sanomat) om att en församling i Tammerfors satt upp nätsidan www.eroakirkosta.info som motvikt mot den väldigt populära liberala hemsidan www.eroakirkosta.fi där man lätt kan skriva ut sig ur kyrkan.
Det som jag absolut inte kan förstå på något plan är varför kyrkans skulle måsta gå till "motattack" mot en kanal som gör det lättare för dem som inte är troende kristna individer att skriva ut sig ur kyrkan. Det är ju helt självklart att om man inte vill höra till detta samfund så skall man inte behöva det, utan skall lätt kunna avskriva all kontakt med dem. Speciellt som kyrkan gjort det så passligt för sig att majoriteten av dem som hört/hör till detta samfund aldrig haft ett val att bli medlemmar, utan det valet har gjorts av deras föräldrar varav majoriteten gjort det p.g.a. samhällets norm som anser att man skall göra det.

Så mitt lilla meddelande till det finländska kyrkliga samfundet är: ta vara på de medlemmar ni har och sköt om dem som tror enligt den kristna tron. Låt fingrarna vara från dem som inte tror och vill bort ur ert samfund - ni har absolut ingenting med dessa människor att göra. De har blivit felaktigt anknutna till ert samfund av fel orsaker från början.

Och dessutom lägger vi ännu en gång länken här för alla de som inte är troende kristna individer, men som av någon orsak hör till kyrkan och vill avskriva sig: http://www.eroakirkosta.fi/
Tyvärr fungerar inte servicen i alla kommuner, men det kommer fram på hemsidan.